Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘destruktivitet’

Havererad dator

Nu kopierar jag mig själv från Twitter igen. Bafatt.

Det kunde man väl ge sig katten på, att någon skulle ge sig på den stackars rabatterade datorn. Jag var rentav förvånad när jag igår passerade rabatten och den stod kvar till synes orörd. Så var dock icke fallet idag:

Massakrerad dator

Nog är det ändå lite sorgligt att det finns så mycket destruktivitet i världen.

Plötsligt självmedveten

Är det inte lustigt, det där att vi så lätt börjar ifrågasätta oss själva och undra vad andra egentligen ser och framförallt vad de ska tycka och tro om oss? Jag är riktigt illa däran själv. Ibland. Av någon anledning inte den senaste tiden.

Just nu känner jag mig övertygad om min egen storhet, möjligen väl nära gränsen till hybris. Och även cybris, för den delen, med vilket jag menar hybris fast på nätet i stället för i den andra verkligheten. Cyber-hybris.

Förra helgen hade jag ett rätt långt (och några kortare) samtal, per telefon, med en man jag pratar med lite då och då. Jag tycker om att prata med honom, som jag tycker om som person trots att jag aldrig träffat honom i den fysiska verkligheten. Det sistnämnda är inte mitt fel. Grejen är i alla fall att den här mannen verkar ha väldigt höga tankar om mig och han delgav mig också dessa vid flera tillfällen. Och jag kan bara hålla med. Jag kan verkligen inte med att säga emot när jag faktiskt håller med honom om att jag är bra. Att jag är klok och vettig och spännande som människa, som kvinna, och så vidare. Sedan märker jag att han blir tjatig och upprepar saker han sagt förut. Det är alkohol. Destruktivitet. Plötsligt är det mest fyllesvammel, inte roligt.

En annan man, ett dribblande av ord fram och tillbaka över nätet. Han ger mig ett ganska motsägelsefullt intryck och väcker nyfikenhet. Hos honom ser jag sidor som är väldigt intressanta. Kanske tillåter jag mig att drömma lite också. Jag kan givetvis inte låta bli att flirta rätt grovt för att vara jag och jag har ingen som helst aning om hur han ser på saken, om han är på samma spår eller är ovetande om mina reaktioner. Trots att jag nog tycker att jag är ganska öppen med hur jag upplever och ser på saken. Och på honom. Känner jag honom rätt kan det mycket väl finnas massor av funderingar bakom ett tjockt skal, en fasad. Innan jag vet bättre utgår jag från att han är både vaken och intelligent. Lik mig. En jämlike jag kan…. oscillera och bygga övertoner med. Jag sticker ut hakan och blottar strupen och är inte det minsta rädd. Men det är klart, man lämnar ju alltid minst en dörr öppen bakåt, utifall att den skulle behövas. Det roar mig att följa mina egna tankegångar, -kedjor och dragna slutsatser, att se hur spelet jag upplever faktiskt inte alls behöver existera utanför min egen hjärna. Fascinerande. Och vartefter alkoholen tar över blir han allt fulare i mun och till slut är det inte roligt längre. Det är alkohol. Destruktivitet. Igen.

Sedan har vi en man som… njä, här ska jag nog inte skriva så mycket. Eller ska jag det? Vi pratades vid tidigare i afton och jag kan bara konstatera att där finns ett ömsesidigt öppet gillande, även om jag har svårt att säga riktigt hur långt det sträcker sig. Vi pratas vid, och framförallt ses, alldeles för sällan och kanske är det därför jag alltid finner det så lätt att tala om för honom att han fattas i mitt liv. Men nej, det handlar bara om att vi har en öppen, kärleksfull relation. Jag tror att den från min sida skulle kunna bli mer än vänskap, och på många sätt känns det som en väldigt praktisk lösning. Vilket lite grann gör att jag backar. Det låter liksom för mycket resonemangsäktenskap. Om han alls tänker eller har intressen i de här banorna vet jag återigen inget om. Men det är roligt att leka med tanken. Hade han varit här nu hade vi knappast suttit framför datorn, så mycket kan jag säga. Hånglat och druckit whisky?

Jag har visst gått och fått vårkänslor. Igen.

Fast det här var ett sidospår, om än intressant för mig att se vad som kommer ur händerna. Jag började ju med tankar på plötslig självmedvetenhet, vilket triggades av att herr Blackwater började undra vad hans bloggrulle möjligen sade om honom som person. Och det påminde mig om ett antal tillfällen då känslan uppkommit hos mig själv. En sådan grej inträffade för snart 10 år sedan – och nu blir det kärlekshistoria. En geekberättelse, kan man säga.

Jag snubblade över en för mig oerhört intressant nätdagbok och för en gångs skull länkade jag till den från min egen – jag ville att även andra skulle få chansen att ta del av hans härliga ordkaskader, för det här var underhållande läsning på ett språk ganska mycket bättre än de flesta på den tiden. Han var uppenbarligen väldigt verbal och delade med sig av sina tankar och känslor så det stod härliga till. Det var verkligen en dagbok och som om han inte hade någon alls att prata med. Jag länkade och så var det inte mycket mer med det, förutom att jag läste och läste och läste vidare i hans digra produktion.

En dag fick jag lite av en chock för mitt i en intressant geekberättelse om hans webbserverloggar dök det plötsligt upp ett namn jag kände igen. Nämligen mitt. Han hade hittat länken till mitt inlägg bland sina referers och läst det och sedan blivit nyfiken på resten och nu höll han på att plöja igenom min samlade produktion. Där och då blev jag givetvis oerhört självmedveten och började undra vad han därigenom skulle få för bild av mig och sålunda satt jag plötsligt och lusläste min egen blo^H^H^Hnätdagbok. Så småningom uppstod förstås en direktkontakt som blev en kärleksrelation, som på sätt och vis håller i sig än idag. Men okej, under cirka ett år var vi ett par på det sättet. Nu för tiden är vi bara väldigt nära vänner, om än på stort geografiskt avstånd.

Och där tror jag det är dags för mig att sätta punkt. Det är ju redan morgon. Skit också.

Etikettmoln

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 370 andra följare