I och med att jag förmodligen skulle bli tvungen att lämna ifrån mig telefonen för att få kameran fixad tyckte jag det vore en god idé att göra någon form av backup och jag hittade ett program särskilt avsett för detta samt sparade undan allt som gick att spara undan. Både manuellt, via filsystemsbaserad kopiering, och med hjälp av backup-programmet. Ännu vet jag inte om det sistnämnda fungerar, men det är ingen katastrof om det inte gör det. Det enda jag direkt skulle sakna vore mina kontakter, som jag i ganska stor utsträckning undvikit att lämna över till Google.

Google, som jag tycker redan fått alldeles för mycket information om mig, knyter sina tjänster allt tätare ihop vilket får mig att vidareutveckla paranoia såväl som klaustrofobi. Jag blev både beklämd och irriterad över att inse att det inte ens gick att få bort mitt Google-konto från telefonen – jag tilläts helt enkelt inte radera det.

Och sålunda blev det en total fabriksåterställning innan jag tog ur SIM-kortet och motvilligt lämnade ifrån mig nallen för transport till felsökning och en eventuell reparation. Det ska bli intressant att få se hur det går och vad som händer…

Medan jag väntar på att S II:an ska komma hem igen tänkte jag använda mig av gamla Hero:n. Såvitt jag minns var det till stor del den alltför korta batteritiden som retade gallfeber på mig, men nu har jag ju batteripack så det behöver inte bli alltför besvärande. Jag kom ihåg att ta med mig Hero:n ut på stan, men antog felaktigt att batteriet var laddat och hade visst glömt att Hero:n laddas med mini-USB och inte micro-USB så jag hade inte med rätt adapter till batteripacket. Det fanns dock nog med laddning för att jag skulle kunna göra en vidarekoppling till sambons nalle.

Men fy, så tråkigt det är att vara utan egen mobiltelefon! Jag kunde varken plåta, twittra eller spela Wordfeud, inte kolla öppettider eller kartor. Jag kunde faktiskt inte ens ta reda på vad klockan var – så beroende är jag idag av min mobiltelefon. Men visst, tiden hade jag åtminstone klarat om jag tagit med mig jobbnallen, men är det helg så är det och då ligger den undanstoppad i väntan på ny arbetsvecka.

Så här långt har jag inte hunnit längre än till att ladda Hero:ns batteri och försöka installera backup-programmet på den – man får hålla tungan i rätt mun och välja rätt Google-konto, annars blir det till att börja om från början via en fabriksåterställning. Jag lyckades i alla fall inte byta konto i Market när det visade sig att jag köpt mina appar på ett annat konto än jag trodde, vilket möjligen beror på att Hero går på en äldre Android-version, 2.1. För att se vad man handlat på sitt Google-konto går man förresten till Google Wallet, där man kan se sina inköp listade och hantera sina registrerade kontokort o.s.v – jag skriver det här för att jag själv blev tvungen att googla fram informationen. Jag har varit där förr, men sådant fastnar inte i minnet.

Storleken på HTC Hero är i alla fall perfekt – den är liten och söt och ligger bra i handen. Nu återstår att se om det går att återställa informationen från backup:en. Jag ber att få återkomma med status vid ett senare tillfälle för nu är jag trött och behöver fokusera på återställningen. Och kanske få spela lite Wordfeud också under tiden. Ja, jag spelar på iPad:en när jag inte har någon telefon att tillgå.

Igår tog jag del av ett antal goda råd kring säkerhet i mobiltelefonen och aktiverade som ett resultat av detta skärmlåset på båda mina mobiltelefoner – den privata och tjänsteluren. Klurigt nog valde jag så klart inte samma pinkod som till resp SIM-kort. Jo, jag vet att man också kan välja att använda gester eller ett vanligt lösenord för att låsa upp skärmen, men jag törs inte lita på att jag kan upprepa en viss gest och ett lösenord kändes jobbigare att knappa in än en pinkod. Så pinkod blev det.

Ovanstående resulterade idag i att när telefonen tappat nätet och frågade efter SIM-kortskoden skrev jag i stället in skärmlåsets kod. En gång och två gånger skrev jag fel kod och var fortfarande övertygad om att jag visste vilken kod som var rätt. Och trots att GP manade till försiktighet p.g.a. risk för total låsning knappade jag in den en tredje och sista gång. Jag var uppenbarligen inte helt alert och lyckades alltså låsa SIM-kortet – efter den tredje felaktiga inmatningen krävde den en PUK-kod.

Lugna puckar, tyckte jag, då jag givetvis hade koden nedskriven på ett säkert ställe som till och med var tillgängligt över nätet, men tji fick jag när det visade sig att de PUK-koder jag hade sparat ingalunda avsåg den privata nallefånen utan 3G-kortet som hör till jobbdatorn såväl som tvillingkortet jag använder i min iPad. Suck. Men det borde ändå finnas en chans att hitta uppgifterna i någon av pappershögarna där hemma – det var ju ändå inte mer än 2-3 år sedan jag skaffade abonnemanget.

Så blev det dags att lämna jobbet och sammanstråla med sambon för ”after work”.

Det var med förvåning jag plötsligt blev varse hur beroende av privatnallen jag gjort mig. Ja, åtminstone rent psykologiskt. Det var många gånger under den en timme långa resan jag kom på mig själv med att vilja göra något som krävde nalleaccess. Som tur var hade jag sambons nummer i jobbnallen så att jag åtminstone kunde kommunicera med honom, men att köra Runkeeper för att registrera promenaden från kontoret till busshållplatsen en bra bit bort låg bortom möjlighetens horisont.

Raskt bestämde jag mig för att installera Runkeeper på jobbnallen som ju också är en Android. Men för att installera program behöver man koppla telefonen till ett Google-konto och jag vägrar kategoriskt att blanda ihop mitt privata nätliv med jobbtelefonen, så det var bara att glömma. I stället tog jag till den gamla hederliga metoden – titta på klockan vid avfärd och ankomst. Det går ju bra att rita in rutten på kartan i efterhand om man har koll på tiderna. Runkeeper är trevlig på så sätt.

På väg mot busshållplatsen, vars exakta placering jag var lite osäker på, ville jag kolla kartan, men det gick ju inte heller att göra utan att ha installerat Google maps eller liknande på jobbtelefonen. Lång näsa! Likadant med allmän surfning – jag har inte jobbtelefonen uppsatt för sådant, helt enkelt. Det hör privatlivet till.

Väl på bussen ville jag självfallet spela Wordfeud (som jag vant mig vid att göra under dessa långa resor), men det gick förstås inte på jobbets nalle. Jag fick vackert plocka fram iPad:en (som jag släpar med mig varje dag) i stället. På den fronten gick det i alla fall ingen som helst nöd på mig. Och resan kändes kort.

Efter middagen här hemma tog jag tag i letandet efter papperet med PUK-koden på. Jag bläddrade utan något större hopp igenom hög nummer ett och fann närliggade papper såväl som teleräkningar. Det såg lovande ut. När högen tog slut fortsatte jag i de mer organiserade plastfickorna i pärmen och hittade faktiskt snart precis det papper jag sökte. Man kan väl gott förstå att det var med en lättnadens suck jag därmed kunde låsa upp SIM-kortet och välja en ny pinkod. Slutet gott, allting gott.

Och ja, jag har nu skrivit in PUK-koden där den redan borde ha stått och sett till att använda samma pinkod till skärmlås och SIM-kort. Bara för att vara säker… typ. Fundera gärna igenom hur du själv hanterar telefon och abonnemangsuppgifter! Jag hoppas att du har god ordning och/eller kan lära dig av mitt/andras misstag.

Let’s play around with composition. Give us your best rule of thirds shot. Make it obvious!

Och det var väl främst det där med uppenbart jag tog fasta på i mitt bildval:

Den här uppgiften var mycket svårare än jag hade förväntat mig. Det kändes som om jag ville mer än jag hade fantasi till. Jag hade för höga ambitioner, alltså. Visst, i slutänden hade jag en handfull bilder att välja på, men de flesta stupade på det där med ”uppenbart” – tredjedelarna i de andra alternativen kändes alltför subtila.

Motivet (Magasin 3 i Frihamnen) upptäckte jag vid en promenad tidigare i veckan och trodde inte helt på det, men åkte ändå dit i lördags för att testa. Och få frisk luft och kaffe. Friskt var det definitivt, i dess mest kylslagna och blåsiga bemärkelse, och jag var tacksam för mina halvvantar i merinoull. Dessvärre var vi sent ute så det hade redan mörknat betänkligt då vi kom fram, men jag fick ändå några hyfsat intressanta bilder från turen. Kanske någon av dem till och med blir publicerad.

Det förbryllade mig först att det var så många människor som kom med bussarna till Frihamnen, men det var ju självfallet alla de besökare som kommit per båt till Stockholm och varit inne i stan över dagen. Och så de som var på väg till båtarna med väskor för att förmodligen åka från Stockholm till… ja, någon annanstans.

Här är förresten en annan bild med tredjedelstänkande:

Det stör mig lite att jag tar allt färre bilder på mina fotopromenader, men det känns också meningslöst att ta bilder jag redan där och då vet inte kommer att bli något. Inspirationen tryter. Jag hoppas innerligt att fotokursen kommer att ge mig en nystart. Nya tankar, nya idéer – och kanske också lite positiv press.

Strömsborg och Stadshuset från Riksbron, februari 2011 - tidigare opublicerad

Trots att jag nu jobbar innanför tullarna, om än en smula ocentralt, blir det rätt lång resväg i tid räknat. Som bäst har jag hittills kommit ned i 33 minuter från dörr till dörr och som sämst har det tagit 55 minuter. I snitt ungefär lika långt som till Kista alltså. Sjukt eftersom jag som sagt numera jobbar i något som ändå räknas till innerstan.

Jag har provat att gå både till och från tunnelbanan liksom att åka buss i ena eller båda riktningarna. Tyvärr är det så att det färdsätt som går snabbast också är mest obekvämt – man får stå ut med fullproppat på tunnelbanan och ståplats på bussen. Ett bekvämare sätt att resa är pendeltåg och buss, men den bussen går tvärs över hela stan och tar en evighet på sig för att komma fram. Jag har inte alltid den tiden.

Så småningom kommer jag förstås förmodligen att fastna för någon av resvägarna, men än så länge provar jag mig fram. Med förbättrad kondis, så att jag slipper bli så varm av att promenera i den raska takt som känns bäst, tror jag mest på promenad i båda ändarna och tunnelbana däremellan. Alternativt (radikalt!) cykel tur och retur.

Jobbet känns bra så här långt och jag upplever mig vara ganska väl med i matchen redan, även om det saknas en viktig förutsättning för att jag ska kunna jobba fullt ut. Det praktiska har annars flutit på riktigt bra och det är verkligen inte mycket kvar innan jag kan börja bli produktiv på riktigt. Trots ofullständig teknisk utrustning har jag ändå kunnat vara till nytta i olika sammanhang tack vare tidigare erfarenheter.

Lite läskigt känns det allt att plötsligt bli varse att mina nya medarbetare har en bunt förväntningar på mig, baserat på att jag varit med ett tag och faktiskt är en erfaren utvecklare – på något sätt hade jag visst inbillat mig att jag skulle kunna fortsätta vara ny alltid. Tänker jag efter inser jag dock att det inte finns något att oroa sig för. Jag fixar det. Egentligen är det här precis min grej och nu handlar det främst om att komma in och igång och därefter köra på. Jag är övertygad om att det kommer att fungera alldeles utmärkt, bara jag är mig själv och gör så som jag tror blir bäst. Harmoni och balans. Jag tror att det i teamet finns god vilja att bygga vidare på.

Och apropå teamet var det skönt att komma till jobbet första dagen och redan ha träffat alla i min närmaste arbetsomgivning – dem jag inte kände sedan tidigare fick jag bekanta mig med över en lunch strax före jul, då jag ändå var i krokarna för att få utbildning. Detta har säkert också bidragit till att jag kände mig hemma i princip på en gång. Visst, jag ska lära känna de olika personerna, men det tar bara lite tid.

När jag bytte uppdrag för snart ett år sedan gjorde jag det efter en hel del vånda. Förvaltningsuppdrag stod inte högst upp på listan då heller och i höstas var det därför lätt att acceptera att bli utlånad till ett designuppdrag – trots att det skulle utföras huvudsakligen på annan ort. Bytet till nuvarande uppdrag var självklart. Arbetsuppgifter, geografisk placering, medarbetare – när allt stämmer är valet enkelt och det här var ett erbjudande jag väntat på länge. Ja, tack som fan!

Lite kymigt kändes det att lämna det utsocknes uppdraget eftersom jag hunnit bli produktiv och det fanns fortsatt behov av mina tjänster. Jag lämnade avgörandet om den exakta tidpunkten för min övergång till cheferna – jag ville gärna fortsätta för att hjälpa projektet, men var inte villig att riskera att gå miste om nya uppdraget. Cheferna var tydligen inte värst förhandlingsvilliga utan det blev en tvär övergång. Jag hoppas att det går bra för dem jag lämnade bakom mig. Och för projektet.

Anyway, jag ser fram emot det som komma skall. Det blir en givande vinter/vår!

Out and about walking? You should be! Make a photo of a street or sidewalk scene.

Som synes handlade det om att fotografera utomhus, längs gator och trottoarer. Gatufoto, helt enkelt. Under veckan har jag jobbat och inte alls haft tid och ork att vara ute med kameran och i lördags hann det bli mörkt innan jag tog mig utanför hemmets fyra väggar, även om det faktiskt blev några gatuscener fotograferade.

Idag traskade vi omkring och fotograferade ett par timmar i Gamla stan. Molnigt var det och kallt blåste det, så vi blev så småningom rätt nedkylda och värmde oss en stund på kafé. Ingen av dagsljusbilderna jag kom hem med kändes intressanta så jag väljer en av skymningsbilderna. Detta är väl ingen typisk gatubild, men jag gillar inramning, ljus och varma färger samt den blå kontrasten i fjärran… so sue me.

De gatufoton man ser är ju oftast svartvita, vilket jag har svårt för och det är inte för att jag inte gillar det utan för att jag har svårt för att ta bort färgen ur mina bilder. De flesta tar jag ju för färgens skull och då blir det konstigt att göra dem svartvita. Det händer förstås att jag gör det, men då är det främst för att ”rädda” en annars helt ointressant bild. Svartvitt är dock något som står på min lista över tekniker att lära. Med lite tur kommer det minst ett svartvitt tema i Non-daily shoot-projektet… eller man kanske rentav skulle göra det till ett eget separat eller inbäddat projekt? Hm.

Today’s theme is red. Red hot? Red paint? Or something else? You decide.

Veckans tema var alltså röd/rött och jag väljer att använda en bild från i lördags, då vi besökte Fotografiska. Längs med husväggen mot vattnet blir jag alltid lockad att fotografera och när nu ljuset är rött så passar det ju alldeles utmärkt för projektet.

I augusti 2010 var ljuset ett helt annat. Inte det minsta rött utan bara… skönt.

På Fotografiska såg vi förstås (tillsammans med vänner) Nick Brandts utställning, ”On This Earth, A Shadow Falls”, med bilder på afrikanska vilda djur. Utställningen har hållit på sedan i oktober men slutade idag och det var sålunda många som ville passa på att se bilderna innan de försvinner. Vi köade runt halva kvarteret, men det tog ändå bara 20 minuter att komma in. Utställningen var inspirerande, bilderna snygga och man blev allt en smula sugen på att åka på ännu en Afrika-resa.

Samma kväll gjorde jag slag i saken och anmälde mig till en ganska grundläggande fotokurs, som börjar i februari och ger mig något kul att göra ett par timmar i veckan några månader framåt. Tänk, det tog inte mer än drygt ett år att komma till skott… Men oj, vad jag ser fram emot kursen! Jag behöver fylla på med lite ny inspiration.

Idag har jag en lugn stund för mig själv hemma på kammaren. Sambon har gett sig iväg för att baka och jag lyckades aldrig somna om, så nu sitter jag här. Egentligen hade jag tänkt unna mig någon timme i läsfåtöljen, men så slog det mig att jag har en blogg. Och måhända inget särskilt att skriva, men åtminstone lite lust till det.

Dagen kommer att bjuda på nya fina naglar samt ett förhoppningsvis fantastiskt gott julbord. Förra helgen besökte vi traditionsenligt Sjätte tunnan och åtminstone jag blev en smula besviken. Vi fick gafflar. Det får man normalt inte på den krogen och fick inte tidigare gånger när vi åt julbord. Det fanns potatis, har jag för mig, vilket inte heller fanns här på medeltiden. Kaffe hade man dock även tidigare år så där kan jag vara tolerant. Men alltså, medeltid borde vara medeltid! Bort med gafflar och potatis.

Sällskapet var dock bra och vi hade väldigt trevligt – vi var fler deltagande vänner än någonsin tidigare. Men maten… jag vet inte vad det var med den. Den kändes varken lika överdådig eller speciell som tidigare år. Rödbetssalladen var möjligen ljuvlig, men det mesta andra kändes… inte spännande. Jag blev lite besviken och ska jag vara ärlig känner jag just nu ingen lust att äta julbord hos dem fler gånger, men det kan ju säkert hinna ändra sig innan det blir aktuellt nästa gång.

Annat i matväg på sistone har varit utsocknes julmiddag, vilket bjöds på i projektet. Såvitt jag förstod var det en asiatisk restaurang vi intog den på men det var varken sedvanlig asiatisk mat eller julmat som serverades. Faktum är att jag inte kan sätta något som helst namn på stilen. Asieninspirerat var det nog, men inte likt något annat jag ätit förut. Det var i alla fall fräscht och gott, rakt igenom, och efter vad jag kunde bedöma både fett- och kolhydratfattigt. Ris serverades till varmrätten, men det behövde man ju inte äta. Det här är definitivt en restaurang som vore intressant att besöka helt privat någon gång. Om och när tillfälle ges.

Så värst många fler tillfällen att äta middag ute på stan där lär det dock inte bli, för det börjar närma sig slutet på mitt resande. Om några veckor är äventyret över och jag jobbar återigen i Stockholm. Och innan dess har jag planerade biobesök, annan sorts middagsträff med gamla vänner samt minst en utekväll med oss kollegor som delar arbetsgivare. Puh, hur ska jag hinna jobba de här sista skälvande veckorna? Och här måste ni föreställa er hur jag intar min allra mest överdrivna drama queen-pose och spretar med handen för att illustrera hur formligen förskräckligt det är.

Det känns tråkigt att lämna – framförallt projektet som sådant och kollegorna där. Tråkigt att inte hinna utnyttja mina mödosamt inhämtade kunskaper mer än så här, tråkigt att inte få vara med när säckar knyts ihop och pusselbitar faller på plats. När kuggarna till slut förhoppningsvis helt friktionsfritt hakar i varandra. Ja, ni fattar. Jag hade inte haft något emot att fortsätta några månader till och idén har varit uppe till diskussion, men slutgiltigt avfärdats. It’s beyond my control, som man säger.

Om bilden förbryllar: den är upp och ned-vänd – reflektionen är motivet.

Geografin… tja, det känns allt lite tråkigt att lämna den också. Promenaderna till och från jobbet, som åtminstone åt ena hållet gått längs med ån, har varit bra på flera sätt. 2,5-3 km ett par gånger om dagen har garanterat varit nyttigt rent fysiskt. Socialt, de gånger jag lurat med mig kollegor som sällskap. Och mentalt, de gånger jag inte lyssnat på böcker (ganska få, ska erkännas) – att gå en dryg halvtimme eller längre är ett bra sätt att rensa hjärnan. Det har också varit bra för att jag verkligen har kommit igång med att lyssna på böcker – det är först nu senaste veckan som jag ens haft med mig en pappersbok också. Och då bara för att kvalitén på ljudet såväl som uppläsaren inte var tillräckligt hög. Jag tror bestämt att jag blivit bortskämd av James Marsters läsandes Dresden files. Så kan det gå.

En fin bit av ån, klädd i vinterskrud och gryningsfärger. En lite magisk morgon.

I november var vi också på Fotomässan och träffade bekanta såsom t.ex @clindh, @dcarlbom och @phobicgamer. Vi lyssnade på föredrag av Årets pressfotograf, Magnus Wennman. Det var intressant att höra när han berättade om hur det var att som utländsk fotograf följa Obama på valturné. Tyvärr fanns det på mässan inte mycket nytt i kameraväg att känna och klämma på – alla modeller verkade ha blivit försenade. Kanske inte så konstigt i och för sig. Av mässan som helhet blev jag inte särskilt peppad eller inspirerad, men Hendrik Zeitlers koporträtt var härliga.

Jag har verkligen kommit av mig på fotograferingsfronten (även om det egentligen inte gäller foto specifikt utan mer livet i allmänhet). I november tog jag totalt 264 foton (varav ett ligger överst i inlägget) med systemkameran, under tre lördagar, och hittills under december har jag inte tagit ett enda. Med mobilkameran har jag dock plåtat ungefär som vanligt. November: 272 bilder, lagom utspritt. December: hittills 109. Därför behövs en bra mobil- eller liten kamera, som alltid är med.

Mina mobilbilder innehåller fläckar, som jag inte på linsen kan se någon anledning till och därmed inte heller putsa bort. Undrar om man kan lämna in telefonen och få det fixat? För så här kan jag inte ha det. Kameran måste ju ta acceptabla bilder!

Jag grunnar för övrigt på att byta mobiltelefon och då inte enbart av kameraskäl. Det jag vill ha är en Android-telefon som är mindre än min nuvarande Samsung Galaxy S II (så att korta fingrar når över displayen) och har en vass kamera.

Jag antar att jag får botanisera i butikerna. Läsa recensioner. Kamera är svårt, för folk är supernöjda med skitkameror – vanliga människor går inte att lita på när det gäller fotokvalitet. Undrar hur svårt det skulle vara att göra jämförande studier?

Därefter klickade jag på ikonen som leder till min egen virtuella maskin och fick vänta. Länge. Precis som igår, när jag bara fick felmeddelanden. Jag hade inget hopp om att det skulle funka, men se det gjorde det! Jag kom in på maskinen och öppnade dokumentet. Alla mina ändringar fanns kvar så jag kunde göra de sista finjusteringarna, checka in och så skicka länken till min utsedda granskare.

Slutet gott, allting gott. Puh!

Kvällen blev inte sämre av en god hemlagad lammgryta med en alldeles ljuvligt chokladdoftande Amarone (som egentligen är alldeles för smakrik för att ha till lammet), följt av dessert i form av hemgjord Bounty (sötningsmedlet halverat).

Jag känner mig redo att ännu en gång sätta mig på ett av de tidiga morgontågen och lämna hemstaden för ytterligare några dagar i en helt annan värld. Det känns tryggt och hemtamt numera och nästan trist att det kommer att ta slut någonstans där borta. Kanske är det också just därför det känns bra. För att det finns ett slut.

Jag ryser vid blotta tanken på att veckopendla för evigt, men antar att man vänjer sig. Bygger upp rutiner som gör det uthärdligt och framförallt funktionellt. Jag var allt lite nöjd när jag kom på häromveckan att jag kan beställa kläder över nätet i stället för att springa i affärer, vilket löste flera av de sartoriella problem jag upplevt på sistone. Och igår löste jag ytterligare ett par genom att köpa vinterkängor och ett par svarta byxor. Utöver det köpte jag gummiband, sådana man tränar med.

Självfallet hade jag med mig kameran, med f/1.4-gluggen på, men det blev inte så roliga bilder. En kan jag i alla fall visa bara för att inte inlägget ska bli helt utan.

Sergels torg är julpyntat liksom alla möjliga stora gator inne i stan och jag är allt lite sugen på att ta en dag och försöka dokumentera det fina. Frågan är om jag orkar.

På kvällen, när jag skulle fortsätta, gick den virtuella datorn långsamt… och jag skyndade mig att göra de kvarvarande ändringarna och sparade. Tanken var att jag därefter skulle checka in, men det visade sig där någonstans att datorn inte längre gick långsamt utan faktiskt slutade svara helt och hållet. Innan den, vad jag kunde se, skrivit ned mina senaste ändringar på disk. Jag väntade en lång stund innan jag började vidta drastiska åtgärder men lyckades varken ta ned eller starta om den virtuella pc:n, vilket gjorde mitt dokument helt och hållet oåtkomligt.

Så vad göra?

Ett alternativ kunde vara att logga in på en annan virtuell maskin och börja om, d.v.s. göra om de fyra timmarnas arbete. Det går ju alltid fortare andra gången.

Jag bestämde mig för att avvakta till idag – det kunde ju hända att datorn blivit åtkomlig, antingen helt spontant eller för att saker och ting startas om på natten. Och om det fortfarande inte funkade fick jag väl i så fall bita i det sura äpplet och göra om mina ändringar på en annan av de virtuella maskiner jag har tillgång till.

Läget idag är att jag inte ens kommer in på kundens nät, vilket är en förutsättning för att nå någon av de virtuella maskinerna. Jag hade dock ett vagt minne av att (i ett helt annat sammanhang) ha hört något i öronvrån om att denna helg skulle bjuda på planerade systemförändringar. Och jo, jag mindes rätt och sålunda ska jag nog inte förvänta mig att det funkar. Eller rättare sagt, det är nog det som är anledningen till att det inte funkar just nu. Men nog är det konstigt att vi inte fått information om det här säkert sedan länge planerade systemarbetet – får ta och kolla upp det.

Jag lär testa en gång till senare under dagen, men om det inte funkar då heller får jag hoppas på att miljön och min maskin är tillgängliga igen på måndag förmiddag och att ändringarna finns bevarade eller så blir det inte tid för förhandsgranskning. Jag kan i vilket fall som helst leverera i tid för den formella överlämningen.

Helgens lärdom: checka in dina ändringar idag – i morgon kan det vara för sent.

Jag skulle faktiskt idag gärna köpa mina böcker i elektronisk form, men… hur kan jag då låna ut dem utan att samtidigt tvingas låna ut min iPad (eller annan enhet på vilken boken läses)? Det är där någonstans jag får problem med konceptet. Det är ungefär samma, för övrigt, som när man försöker sälja på mig lösningar som ger en (!) anslutning där jag idag är obegränsad. Digital-tv, mobilt bredband… nej tack!

Och det här med att jag enligt Amazon får köpa mina pappersböcker var som helst ifrån, medan Kindle-versionerna endast går att köpa från .com – för att få handla från .co.uk måste jag vara UK resident. Hallå?! Det har alltså inte blivit ett dugg bättre sedan förra gången jag ville köpa digitala böcker och de är fortfarande dyra. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara i vissa fall till och med dyrare att köpa en digital produkt än en fysisk. Enligt min mening borde en digital produkt kunna vara mycket billigare eftersom exemplarframställningen såväl som distributionen är i det närmaste kostnadsfria. Vad är det för fel på den här branschen? Rättigheter?

Följande böcker har jag nu köpt:

• The HDR Book: Unlocking the Pros’ Hottest Post-Processing Techniques: Unlocking the Secrets of High Dynamic Range Photography – Rafael Concepcion
• Clean Code: A Handbook of Agile Software Craftsmanship (Robert C. Martin) – Robert C. Martin
• Domain Specific Languages (Addison-Wesley Signature) – Martin Fowler, Rebecca Parsons
• Growing Object-Oriented Software, Guided by Tests (Beck Signature) – Steve Freeman, Nat Pryce

Dispatch Estimate: 26 Nov 2011 – 1 Dec 2011. Jag beställde alltså än en gång i pappersformat. Det borde ha varit enklare och billigare att köpa i elektronisk form.

I morse kom jag ned till frukosten och fann en handfull kollegor i hotellrestaurangen. De flesta var redan klara, men jag kunde göra sällskap med de sista i gänget och tack vare den extra pressen i form av en förbeställd taxi kom jag till kontoret en halvtimme tidigare än planerat. Det vill säga med marginal till dagens första möte.

På hemvägen (i helt vettig tid, för en gångs skull) promenerade jag med en annan av kollegorna längs ån. Där var det fint, om än tämligen kolsvart, och vägen hem är tydligen 300 m längre än om man följer bilvägen. Jag saknade min systemkamera och f/1.4-gluggen… tror att det hade blivit fina bilder med den. Det var så blankt och fint vatten och ståtliga villor som speglade sig i det från andra sidan ån.

För att se på veckan som helhet jobbade jag måndag och tisdag i Stockholm, så det var först igår kväll jag reste hit. I morgon eftermiddag åker jag hem igen, för att i vanlig ordning tillbringa fredagen på kontoret ute i Kista. Inte det i skogen, alltså – det ligger alltför avlägset för att vara värt besväret och dessutom känns det knappt som om jag känner någon som jobbar där. Fast när jag väl är på plats ser jag ju alltid en massa bekanta ansikten, så det är nog bara något jag fått för mig.

Störande moment i nuet är att ljudversionen av boken jag läser (Changes, av Jim Butcher) inte verkar vara uppdelad på samma sätt som de tidigare, utan innehåller flera kapitel per del. Den förra boken hade ungefär tre delar per kapitel vilket gjorde det lätt att hoppa till rätt ställe när jag växlat med att läsa i pappersversionen ett tag. Som det är nu får jag hoppa till början av en del och sedan försöka spola mig fram till rätt ställe – det är så knöligt att min budgeterade boktid ibland tar slut innan jag hittat rätt. Antar att det enklaste sättet att hantera det är att skippa pappersboken helt och bara lyssna. Att ljudkvalitén är lite sisådär kan jag i alla fall leva med.

I söndags blev det inte så mycket fotograferande. Eller, rättare sagt, det blev inte särskilt många bra bilder. Och framförallt var vädermakterna inte på min sida för himlen var tråkigt jämngrå och inte kul att plåta. Jag fick nöja mig med ett foto där himlen bara… figurerade. Med lagom generös tolkning av veckans uppgift fick det duga. Beskåda Farsta Centrum, i retroversion (m.h.a en preset i Lightroom):

Och givetvis prickade jag av Espresso House – det var ju faktiskt därför vi åkte just till Farsta. Kaffebaren ligger strax utanför bildens högra kant och jag insåg att jag fikat där förut, men tror dock inte att det var en Espresso House på den tiden.

Morgondagen ska främst få bli en fotodag, tänker jag mig. ”Make a photograph today that features the sky”, står det som instruktion för veckans fotouppgift, så man får väl hoppas att himlen visar sig lite mer än bara som ett ljusgrått ingenting. Fast ett ljusgrått ingenting gör sig å andra sidan väldigt bra som bakgrund till mer färgstarka motiv så det finns inget som säger att det inte kan bli något bra ändå.

Efter den här veckan har vi bestämt oss för att göra ett litet uppehåll och därefter hitta andra vägar för att hålla fotomusklerna igång. Ett foto i veckan känns som en lagom ambitionsnivå, så det handlar väl mest om att hitta nya fotoämnen då Daily Shoot, som vi hittills använt för att hitta uppgifter, har lagt ned verksamheten – vilket innebär att vår ämnesbank riskerar att plötsligt försvinna. Synd att de lägger ned, tycker jag, men jag har en viss förståelse. En möjlighet vi diskuterat är att helt enkelt delta i Fotosöndag i stället för att köra eget. Vi får se vad det blir!

Här är förresten förra veckans bild, som jag faktiskt blev riktigt förtjust i:

Ovanstående var inte tänkt som ett bidrag i fotoprojektet utan togs helt spontant medan vi väntade på att vårt kaffe skulle bli klart, på Espresso House i Sollentuna. Det var inte förrän på söndagkvällen när jag gick igenom veckans bildskörd, på jakt efter ett foto som kunde passa veckans tema, som jag fastnade för den här bilden och sedermera insåg att den mycket väl uppfyllde kriterierna. Bilden skiljer sig så pass mycket från de andra kandidaterna att jag bara inte kunde välja bort den.

Uppgiften löd ”Shoot wide open today. Make a creative photo that uses a shallow depth of field to good effect.” så när vi på söndagen kom hem efter en massa andra aktiviteter och jag fortfarande inte riktigt hade någon bild tog vi en fotopromenad runt i närområdet. Jag ställde in kameran på bländarprioritet och bländarvärde f/1.4 (underbart!) samt fokuserade spaningen på motiv där det korta skärpedjupet skulle kunna komma till sin rätt. För mig är nog det här den roligaste uppgiften hittills och jag tror att jag oftare ska ålägga mig någon liknande restriktion. Inte minst för att det låter mig tänka på ett annat sätt än det mer dokumentära foto jag oftast ägnar mig åt. Fast mitt fotograferande blir alltmer abstrakt, det blir det. Utveckling? Kanske.

En vecka senare (relativt föregående inlägg) är jag hemma och tycker mig ha tid. Eller rättare sagt: jag behöver i alla fall inte ta något tidigt tåg i morgon bitti. Skönt!

Däremot vill jag hemskt gärna gå och träna (folk som känner mig tror väl knappast sina öron). P.g.a. först en annalkande förkylning och sedan det här nya uppdraget har jag inte tränat alls på mer än tre veckor. Jag hade kunnat träna i exilen om jag verkligen velat (det finns någon sorts gym på kontoret såväl som på hotellet där jag bor), men jag hade varken lust att släpa med träningskläder eller ork att ens tänka tanken. Bristen på träning behöver åtgärdas och nu känner jag mig ju både pigg och frisk nog att göra det. Om jag bara kan hitta träningskläderna och -kortet… Lägger dock in en brasklapp – vet ju inte hur jag kommer att må i morgon. Förra lördagen var jag helt, fullt, totalt och fullkomligt dödstrött och gick inte ens ur huset.

Den här veckan har varit smått hektisk även om jag faktiskt känner mig mindre slutkörd än veckan innan. Kanske handlar det om att jag börjar känna mig mer hemma i den främmande staden, på det nya kontoret och med de nya kollegorna. Och med jobbet som sådant. Jag är nästan lite stolt över att mina frågor ledde till sammankallandet av ett möte där vi i teamet ska räta ut frågetecken. Det känns i alla fall som att det händer något. Det leder framåt, och framåt är en bra riktning.

Ytterligare några kassa mobilbilder från konserten finns på Flickr.

Ett avbrott mitt i veckan och dubbla tågresor blev det eftersom vi hade en konsert att gå på i Stockholm i tisdags kväll. Jean Michel Jarre framträdde på Hovet – som vanligt en upplevelse även om jag och konserter idag tyvärr inte är helt kompatibla. Mina öron har nämligen åsikter om höga ljudnivåer. Efter Stonefunkers på Fasching i slutet av april 2010 började de sporadiskt presentera påfrestande pipljud, sådana som ingen annan hör. Tinnitus, typ. Ljudvolymen på den konserten var sjukt hög och jag hade dumt nog inga öronproppar med mig – av någon anledning hade jag aldrig en tanke på att det skulle kunna behövas. Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag varit jävligt noga med att plugga igen öronen. Med tinnitus i tankarna var jag därför den här gången noga med öronskydden och förlorade därigenom en del av den musikaliska upplevelsen. Det blev nästan mer ljus än ljud, kan man säga, och visst är ljusshowen härlig, men känslan blir allt lite tam. Frågan är om det inte vore värt det att skaffa riktiga öronproppar, som är särskilt lämpade för just musik.

En tillbakablick (ack så viktigt med reflektion!) påminner mig om mellanhavandena med tågtrafiken (jag låter medvetet bli att skriva företagsnamnet då jag inte vill ha någon dialog utan bara dokumenterar för egna behov). Jag har inte heller denna vecka, trots tre olika bokningstillfällen, lyckats betala tågbiljetterna med firmakortet och har heller inte fått någon respons på min felanmälan beträffande det problemet.

Däremot har jag fått beslut om ersättning för förseningen, då jag fick åka buss från Bålsta min första dag på det nya uppdraget. Eller rättare sagt, ett nytt beslut som går tvärtemot det första. Jag skickade nämligen in en begäran om ersättning i samband med att det hände, men fick ganska snart ett avslag utan någon egentlig motivering. Svaret räknade upp en hel bunt kriterier och tänkbara anledningar till att ersättning skulle eller inte skulle betalas ut, men det stod inget om varför just mitt fall inte ansågs vara berättigat. Eftersom jag emellanåt är lite tjurig, och nyfiken på hur folk tänker, mailade jag tillbaka och bad om att åtminstone få en motivering till avslaget. Som svar på detta kom ett mail där man bad om ursäkt och förklarade att automatiken fallerat, men att man vid manuell granskning (som resultat av min fråga, antar jag) mycket riktigt sett att tåget inte alls var framme i tid och varsågod, här får du ett värdebevisnummer att använda som betalning vid framtida bokningar. Det lönar sig uppenbarligen att fråga, eller tror någon de hade upptäckt felet ändå? Vi kan i alla fall konstatera att det varje gång tagit ungefär en vecka att få respons.

Bortsett från den första dagen har jag inte haft några problem med mina tåg. Ännu.

Som avslutning på veckan tog jag tunnelbanan från kontoret i Kista inåt stan för att åka hem via Västermalmsgallerian. Jag menar, Espresso House.

För en gångs skull hade de alla tre varianter av chokladbollarna i den aktuella kampanjen (en för 15kr, tre för 40kr). För första gången, efter minst tre olika EH-besök, fick jag alltså se de berömda och uppenbarligen populära polkabollarna.

Lustigt nog kände jag inget sug efter att provsmaka, trots att jag till och med var hungrig. Jag ville verkligen inte ha raffinerat socker!

Tack, kroppen – du är bra.

Vid körsbärsträden stötte jag ihop med Laiza, som var där i samma ärende som jag. Vilket sammanträffande! Där var väldigt många andra också, inklusive TV4. Nästan alla fotograferade blomsterprakten. Jag roade mig också, som så ofta förr, delvis med att fotografera fotograferna – det är så väldigt svårt att låta bli. Några ytterligare bilder finns på Flickr. Det var få som jag alls tyckte dög till något.

Visst är det trevligt att bli påmind om våren, mitt i denna kyliga höstperiod?

Men en felanmälan är inte lätt att göra. Vår kära statliga järnvägsreseleverantör tillhandahåller en mängd olika formulär på sin webbplats och inget av dem verkar riktigt passa för mitt ärende. Man har uppenbarligen fokuserat på de allra vanligaste frågor och ärenden som kunderna har eller förväntas ha, så alla formulär utgår från att jag vill handla eller prata om något annnat som inte ens är nästan rätt. Eller så vill man helt enkelt inte att folk ska komma med något som går utanför ramarna, för det är ju också sådant som är jobbigt att ta emot och ta sig an. För vissa.

Till slut hittade jag i alla fall ett formulär som var till för att lämna feedback, vilket kändes tillräckligt nära det jag egentligen ville. Jag ville göra en felanmälan på teknisk funktion och få ett ärendenummer som jag sedan själv kan följa via något ticket-system! För annars tror jag ju att min felanmälan helt sonika ignoreras. Jag är cynisk – har stött på alldeles för många serviceovilliga instanser genom åren.

Ok, visst, det finns mycket annat på webbplatsen som jag har synpunkter på vad gäller sådant som för mig känns som användarovänlighet, men de problemen kan jag leva med. Don’t get me started vad det gäller webbformulär. Det är ytterst sällan jag stöter på ett ändamålsenligt formulär som fungerar bra. Ska det vara så svårt?

Under dagen regnade det i stort sett oavbrutet, förutom en stund vid lunch då jag kunde gå och handla utan att bli blöt. Frampå kvällskvisten, när det var dags att ge sig av, hade regnet dock upphört så jag bestämde mig för att promenera till hotellet.

Jag kom inte på att jag skulle dra igång Runkeeper förrän efter en stund, men efter att ha justerat rutten manuellt kan jag konstatera att det är ungefär 2,8 km hem. Det är så nära att det vore rätt larvigt att inte gå, om bara vädergudarna är på humör.

Nollställde stegräknaren gjorde jag också inför promenaden, men glömde att slå på den igen så jag har ingen stegräkning. Vilket förstås innebär att jag måste traska samma sträcka en gång till och räkna upp antalet steg i efterhand. Inga problem.

Det dök förresten idag upp en tanke om en möjlighet för framtiden. Det låter hur bra som helst och jag vill det, men vet inte om det går. Vi får se hur det utvecklar sig.

Och inte blir det någon uppesittarkväll i kväll heller. Jag fattar inte att jag är så trött!

Den här gången valde jag sms-biljett eftersom jag hört av en kollega att det fungerar med reseräkningarna bara man ser till att få ett kvitto via mail, så vi får väl hoppas att det går bättre nu än i början av maj när jag reste hit den allra första gången.

På tåget träffade jag en kollega och vi delade taxi ut till kontoret, men eftersom hon hade förbokat fick jag ändå betala enligt taxameter. Fast jag tror jag fick fast pris. Det blir ganska konstigt med tanke på att bilen bör ha varit förbetald, men det hade ju varit idiotiskt att åka i en helt separat bil. Nåja, föraren blev säkert nöjd…

Noterar främst för eget bruk: den här gången gick det inte att betala tågbiljetterna med firmakortet, men däremot med mitt privata – förra gången fick jag ju göra en direktbetalning via nätbanken. När det strular så här måste jag hålla noga reda på vad jag betalar på vilket sätt, för annars riskerar jag att vänta på firmakortsposter som aldrig kommer och därmed ligga ute med en massa pengar helt i onödan.

Det har regnat från morgon till kväll idag så det var inte läge för någon promenad in till stan efter jobbet (fast jag är inte helt säker på att jag hade gått ändå, med tanke på packningen). I stället delade jag taxi med ett par danska kollegor som bor på mitt hotell och lämnade kontoret samtidigt som jag. Jag tackade nej till att hänga med ut och äta middag, för att i stället beställa upp mat från hotellrestaurangen, men ska nog försöka vara lite sällskaplig framöver. Kanske kan det göra tillvaron här roligare samt vara till nytta i själva arbetet då dessa är mottagare av det jag ska producera.

Det verkar funka att använda samma trådlösa uppkopplingskod på både datorn och telefonen. Med iPad:en har jag inte provat, men tycker att det borde funka lika bra.

En sak är säker: ikväll blir ingen uppesittarkväll.

Igår, vid åttatiden på morgonen, satte jag mig på tåget från Stockholm mot Örebro. Vi hann så långt som till Bålsta innan man kl 8:40 meddelade att tåget skulle stanna och vänta p.g.a en rasande brand i eller på spåret någonstans i Enköpingstrakten.

Tiden gick och gick och vi fick veta att man inget visste och så småningom att ersättningsbussar var beställda, men att man ännu inte visste när de skulle gå.

Vid 9:40 meddelades att bussarna mot Västerås och Enköping skulle åka från busstationen kl. 10:15 och det gick bra att sitta kvar på tåget för att slippa stå ute och frysa. Jag gick dock iväg ganska snart och hittade en flock medpassagerare som irrade fram och tillbaka på busstationen. En buss som precis släppt av en massa folk ville först inte kännas vid någon körning till Västerås, men fick sedan tydligen andra besked och lät oss stiga på. Bussen var nästan full när den rullade iväg, 5-10 minuter före tidigare meddelad avgångstid. Jag tror att det stod ytterligare en buss bakom oss, så att ingen behövde bli akterseglad p.g.a klockslaget.

Cirka 10:50 anländer vi till Västerås, släpps av bussen vid stationshuset och blir vederbörligen hänvisade lite kors och tvärs av en utsänd personal i gul väst innan det till slut bestäms att bussen som står inne ska ta oss till Örebro. När bussen kl 11:15 lämnar stationen är jag inte helt säker på att det faktiskt är rätt buss, på väg till rätt ställe, men frågar Google Maps när vi väl kommit ut på stora vägen och jodå, vi är på väg västerut längs E18 från Västerås, så det måste vara rätt.

Sedan stannar bussen vid stationerna Köping (vid 11:45), Arboga, Örebro S och slutligen Örebro C ca 13:20. Ordinarie ankomsttid är 9:56. Det funkade på det hela rätt bra, även om vi fick motstridiga besked i Västerås och jag gott tycker att man kunde ha informerat mer redan på tåget. Någon form av aning om vad som skulle hända tänker jag mig att tågpersonalen borde ha och man borde inte förutsätta att passagerna har någon som helst koll på rutiner och praxis vid problem.

Främst har mitt arbete hittills gått ut på att få ordning på det praktiska. Normal inloggning hade jag som tur var sedan föregående uppdrag, men behövde även passerkort, access till projektets dokumentsystem samt lösenord för att ansluta till det trådlösa nätet. Och en alldeles egen PC. En virtuell sådan. Mycket bra lösning eftersom den varken tar plats eller är tung att släpa och funkar precis lika bra vare sig jag befinner mig i Stockholm, Örebro eller på annan plats med internetaccess. Det som saknas är kroppslig tillgång efter kl 19 samt möjlighet att tidrapportera.

Hemresan i afton gick utan problem. Och månen, den var stor och rund.

Det här blir både spännande och intressant, men jag vet också att det kommer att bli krävande på alla möjliga sätt. Initialt kommer jag att fokusera på att sätta mig in i arbetsuppgifterna och även att hitta fungerande rutiner för det grundläggande i livet. Mat, sömn, kläder, resa, bostad och så roligare saker som bl.a foto och träning.

…

Och redan innan jag ens börjat på riktigt är jag irriterad på SJ, vars bokningstjänst i afton vägrade acceptera kortbetalning. Varken tjänstekortet eller mitt privata gick att betala med, så jag fick till slut göra en direktbetalning via banken i stället. Tala om att skapa onödig frustration! Både vid själva bokningen, p.g.a felet i sig med ett totalt intetsägande felmeddelande, och i det senare skedet då min reseräkning blir krångligare att göra när jag nu inte tilläts betala med tjänstekortet. Gah!

Underbart felmeddelande (inte):

Sammanlagt har 1 fel inträffat. Se detaljer nedan:

Det går inte att genomföra köpet, kontrollera kortuppgifterna och försök igen.

Och jag vet att det inte är kortuppgifterna det är fel på – för se, uppgifterna funkade alldeles utmärkt igår. Dessutom dubbelkollade jag och skrev om alltihopa innan jag också testade med mitt privata kort och fick precis samma idiotiska felmeddelande. Men jag fick i alla fall ordning på bokning och betalning till slut. Tror jag.

Visst, jag behövde en utmaning, men det var inte riktigt så här jag menade.

Dagen efter, d.v.s söndagen, vandrade jag och sambon från Fridhemsplan över till Essingeöarna och njöt av det inte det minsta soliga vädret. Det var en smula grått, men torrt, och sådan där friska höstvindar som alltid piggar upp. Den promenaden blev enligt Runkeeper ungefär 3 km lång. Eller kort, beroende på hur man ser det.

Vi tog bussen tillbaka och gick sedan längs Hantverkargatan i jakt på en trevlig restaurang för intagande av middag. Av en ren slump dök den s.k. fin-thaien upp i tankarna och när vi började fundera på var den låg upptäcktes att vi befanns oss bara ett kvarter bort. Eftersom jag när vi lunchade där deklarerat att jag skulle tillbaka för att bland annat få provsmaka Motörhead-vinet blev valet enkelt. Mycket gott och trevligt var det – inte så mycket folk, men god mat och trevlig personal. Och i alla fall Shiraz:en var helt okej. Rosévinet var inte lika gott. I övrigt var det första gången på länge som jag upplevde maten som en aning för stark. Kul!

Mätta och trötta navigerade vi oss därefter hem med hjälp av stadens busslinjer.

Lördag förra veckan prickade vi av [vad jag trodde var] den sista Espresso House i Stockholms innerstad: Östermalmstorg södra. Vi promenerade dit, vilket visade sig innebära ca fyra kilometer. Lokalen är inte stor, där den ligger nästan precis utanför spärrarna till tunnelbanan, och erbjuder barpallar vid bardisk-längs-skyltfönstret. Vill man inte sitta i skyltfönstret kan man i stället ta med koppen upp till Sturebiblioteket via spiraltrappan i ena hörnet av lokalen. Där uppe fanns både toalett och en del folk, men inte så värst många sittplatser. Hur som helst tycker jag att den sortens samarbeten är charmiga, vare sig det är med butiker (Sergelgången) eller bibliotek. Förutom biblioteket är det mest anmärkningsvärda med denna Espresso House att det utifrån sett är så anonymt – man måste verkligen veta att stället ligger där för att få syn på någon skylt. Där kunde man göra ett bättre jobb, tycker jag. Synlighet.

På kaffebaren planerade vi tillsammans med JK en kommande utflykt i form av resa. Och fikade förstås. P.g.a knas med leveranserna var hyllorna rätt tomma, men vi äter ju ändå sällan slisk så det gjorde väl detsamma. Lite värre var kanske att man inte hade en endaste liten gräddskvätt att uppbåda, men kaffe latte smakar helt okej i original så det var heller ingen katastrof. Bara vardagslyx. En lördag.

Jag flikar in en ovidkommande utvikning, bara, innan jag lämnar lördagens utflykt. Längs vägen in till stan snubblade vi över, ramlade in, och fastnade en stund, i en butik som säljer produkter av merinoull: Edursdotter. Sambon köpte en tröja. Eller rättare sagt, han beställde en. Man kunde nämligen få sin tröja justerad efter egna önskemål, d.v.s mer eller mindre måttbeställd, och detta helt utan extra kostnad. Strålande! Först nu efteråt förstår jag verkligen det där med handledsvärmare.

Vi gjorde förresten en utflykt in till stan på söndagen också – den här gången med A, för att shoppa inför vintern. Den första butiken vi tänkt besöka var nedlagd och den andra hade söndagsstängt, så det blev en stor butik mitt i stan. A hittade inget men jag köpte både jackor, tröjor och en kofta så nu är jag lite bättre rustad för höstrusk såväl som vinter. Turen avslutades med #finkaffe på Espresso House.

På hemvägen åkte vi via Skanstull eftersom jag ville spana efter Espresso House Ringen C som jag dagen innan upptäckt hade tillkommit på hemsidan, helt utan öppettider. Detta tolkade jag som att kaffebaren var under uppbyggnad, men det visade sig sedermera att den både finns och har öppnat och ligger mellan de inre och yttre glasdörrarna i Ringens entré från Götgatan. Bakom den neddragna jalusin rörde sig en kille så jag passade på att ställa några frågor. Kaffebaren hade tydligen varit igång i en och en halv vecka, men öppettiderna var han osäker på. Den här söndagen hade han i alla fall stängt kl. 17, d.v.s en timme innan vi kom dit.

Och sedan dess har ytterligare en helg passerat. Ännu en tur på stan, middag med vänner och ett rejält träningspass nere på gymmet. Ungefär så. How time flies.

Den här senaste helgen prickade jag av Sollentuna centrums Espresso House tillsammans med sambon, Laiza och JK. Vi gamla arbetskamrater behövde ses och jag behöver alltid besöka fler Espresso House. Match made in heaven.

Av en ren händelse såldes armbandsur och dylikt i anslutning till fiket och mitt gamla stannade ju i veckan… sagt och gjort. Jag tittade mig igenom utbudet och provade någon dryg handfull och fastnade till slut för en dramatisk Esprit-klocka. Köpte även ett armband, som leder tankarna till… tja, metallslöjd? Verkstad.

Och ja, jag ville ha fler bilder i inlägget, men det är som det är. Det måste vara bättre att publicera inlägget nu, när det redan legat och byggts på i fyra veckor, än att vänta ännu längre. Ut med det gamla och in med det nya! Eller nåt. Sedan, med risk för att det inte blir av, ska jag skriva om årets bästa födelsedagspresent. Och kanske något om mina små försök till produktfoto, eller vad man nu ska kalla det.

Idag fick jag respons på min feedback till Espresso House angående att Ringen C saknade öppettider, och att Västermalmsgallerian inte ens fanns listad, på sidan över kaffebarer i Stockholm. Det var ett bra svar, tyckte jag, från en riktig människa som kändes äkta och uppriktig och svarade från en personlig mailadress. Och när jag kollade på webbsidan att de efterlysta uppgifterna lagts till upptäckte jag också att det finns ytterligare en ny Espresso House. I innerstan. Det känns nästan som om Espresso House öppnar ett nytt ställe varje gång jag prickat av det sista. För att jäklas, liksom. Sickna rackare! Nästa utfärd går förmodligen till Fältöversten.

Jag avslutar med gårdagens bidrag till non-daily shoot. Det handlade om att plåta en gatuscen, vilket blev regnväder vid Skanstull. Jag kallar den ”Rainbow night”.

Puh! Och jag som hade föresatt mig att skriva oftare…

Träningen kändes helt okej och jag kunde absolut se mig själv göra om det på regelbunden basis, så under veckan som följde gjorde jag äntligen slag i saken och skickade in en beställning på motionskort – via jobbet då eftersom företaget står för en del av årskostnaden. Någon dag senare fick jag bekräftelse samt instruktioner för att hämta ut medlemskortet och komma igång med träningen. Steg ett avklarat.

I söndags förmiddag gällde gymmet för att få instruktioner, eftersom jag i onsdags hämtat ut kortet och bokat tid. Instruktionen lämnade väl en del övrigt att önska, ärligt talat, men det ordnar sig ändå. Två morgnar denna vecka har vi tränat innan både frukost och soluppgång, och så blir det nog framöver också. Än så länge har jag inte märkt av mycket mer än att det känns att musklerna blivit använda. Inget direkt ont, alltså, fast jag förväntade mig träningsvärk idag av att ha kört en bunt mag- och ryggövningar. Visserligen har jag gått omkring med en smått förvånad känsla i magmusklerna, men någon direkt träningsvärk har jag faktiskt inte fått.

Det blir intressant att se hur det här kommer att utveckla sig framöver. Det är ofta lätt att göra sig beroende av den man tränar med, så att man låter bli att träna bara för att den andra inte har lust, men jag känner att det skulle vara okej att träna utan sambon. När man tränar är man ju liksom ändå ensam i sig och sitt. Fokuserad på det man gör. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att man kan se på film, lyssna på radio/böcker eller läsa tidningar medan man tränar, men har sett folk som gör det. Som jag ser det är det upp till var och en – man gör det som funkar helt enkelt.

Det är lite av en ny värld som öppnar sig, det här. Bara det där med att vara ute och röra sig vid en annan tid än vanligt – man ser helt andra människor. Ja, på vägen till gymmet är det tomt, men på vägen hem är många redan på väg till jobbet. Det är ett myller jag nästan aldrig sett förut, då jag ju normalt sett åker ett par timmar senare. Och på gymmet ser man också folk. Grannar, till exempel. Som sagt, en ny värld.

Och där får jag Adam Lamberts version av Mad world i huvudet… det är frestande att sätta låttiteln som rubrik på inlägget, men jag vill nog hålla den mer informativ. Den som känner att träning är ointressant ska inte behöva klicka och bli besviken. Ni skulle bara veta hur många beslut jag fattar under skrivandet av ett blogginlägg.

Nej, ambitionen att blogga varje dag lägger vi härmed åt sidan. Det funkar inte.

I morse bestämde jag mig, i brist på bättre saker att göra, för att gå ut och gå före frukost. Sambon är för närvarande bortrest så hemmalivet är sig inte riktigt likt. Drygt en och en halv (effektiv) timme blev det med Java Posse i öronen. Nice!

Promenaden började svalt och skönt, men blev varmare vartefter dagen fortskred. En stund satt jag på en kajkant och njöt och tänkte att jag borde ha packat mig en utflyktsväska och gått lite längre bort för att sedan ha picnic på lämplig, naturskön plats. Jag har en hyfsad idé om vilka vägar jag ska vandra nästa gång. Om det nu blir någon mer gång i år med lika passande väder som idag, vill säga.

Väl hemma igen kontaktade jag A och vi synkroniserade våra respektive planer. Efter att jag gjort mig presentabel besökte jag tygaffären, vars placering såväl som öppettider jag bekräftat under morgonens promenad, och köpte svart sammet för fotografiska ändamål. Det ska bli intressant att se vad jag förmår åstadkomma med hjälp av den. Och jag skriver förmår för att det nog handlar minst lika mycket om drivkraft som om faktisk förmåga. Men jag har ju en viss press på mig… kanske. Jag menar, det går oftast att kompromissa bort det som eventuellt blir för tungt.

På vägen till tygaffären ligger en skoaffär som jag av någon anledning gillar och när jag ändå var i närheten kunde jag ju kolla om de hade några schyssta kängor. Jag har länge önskat mig ett par och på sistone även konstaterat att jag behöver dem. Och hör och häpna: jag hittade ett par som både kändes och såg bra ut. Kängorna var mjuka och sköna och det kändes lite grann som att ha handskar på fötterna. Priset var förresten inte heller att förakta utan en bra bit lägre än jag väntat mig.

Tillsammans med mina påsar hoppade jag på bussen ut till A:s del av världen, där vi sammanstrålade med kompis L på Espresso House och drack finkaffe. Munnen kändes som läskpapper och när jag köade för att få beställa övervägde jag att köpa någon av deras färskpressade juicer. Apelsin/jordgubb? Äpple/hallon? Men jag var ju törstig och behövde faktiskt inte det extra sockret, så jag köpte bara mitt kaffe. Vanligt vatten finns på kanna och det dög alldeles utmärkt att släcka törsten med.

Sitter man mitt i ett shoppingcenter och behöver både ditt och datt i klädväg låter det som en rätt bra idé att ta tillfället i akt och besöka butiker, så det gjorde vi när L lämnat oss och kaffet var slut. Jag köpte… två par byxor, tre toppar och en sjal. Jackan jag saknar kom jag inte ihåg att tänka på, så den står kvar på listan.

Här hade vi tröttnat på det vilda utelivet, så vi handlade mat och åkte hem till A för att äta middag med familjen. Hängde i soffan tills strax efter nio, då gäspningarna började bli alltför frekventa. Jag hade ingen lust att tvingas interagera med någon och valde därför buss som färdmedel. Kvällen kändes fin och jag övervägde ett tag att promenera andra halvan av vägen hem, men bestämde mig för att det skulle bli för bökigt med alla påsar och lät sålunda bli. Efter två byten var jag hemma.

Det är alltid människorna som gör att tillvaron blir intressant. Egentligen skulle jag vilja skriva mer om dem jag sett och hört och upplevt, men ögonen går i kors och det här är kanske heller inte riktigt rätt sorts inlägg för den sortens betraktelser.

Summa summarum har det varit en både lång, framgångsrik och bra dag.

Förresten, hur många av er som läser känner igen rubrikens referens?

Vi kom hem i förhållandevis gott skick tidigt i morse efter en rätt behaglig färd med en av innerstadens nattbusslinjer. Jag kunde förstås inte gå och lägga mig direkt, men blev ändå rätt förvånad över att klockradion visade 04:35. Natten nästan slut.

Jag hade för en gångs skull med mig kameran på festen och tog lustigt nog exakt 100 bilder. Främst porträtt, men några mingelbilder blev det väl också. Och inga av dem kommer jag förstås att publicera här, men delar gärna med mig till deltagarna.

Det är så skönt, tycker jag, när man hunnit vara med i några vändor, så att inte alla eller majoriteten av människorna man möter på festen är helt nya bekantskaper. Det där var lite lättare förr, då jag fortfarande hyste illusioner om mitt eget värde.

Och jag låter kanske lite negativ, men det är inget mot hur läget var igår förmiddag. Då var jag i och för sig mest ilsken så där i största allmänhet och funderade ett tag på om jag verkligen skulle utsätta andra människor för min beskräckliga närvaro.

Efter igår är det bara Östermalmstorg södra jag har kvar att pricka av bland Espresso House kaffebarer i centrala stan. Med andra ord bör det kunna bli några utflykter till förorterna framöver. I kombination med fotopromenad kan det bli skoj.

Apropå foto, förresten, har jag (som en av två) dragit igång ett litet fotoprojekt. Jag måste dock erkänna att kreativiteten ligger lågt och det blev en kompromiss idag. Veckans bilder som passade temat togs igår och jag hinner inte rådfråga motiven.

…

Och mer än så hanns inte med – som vanligt kom livet emellan. En bra sak med idag är i alla fall att jag promenerade både till och från pendeltåget. Och tog en bunt mer eller mindre intressanta bilder med nallefånens kamera. Förutom på det sedvanliga tornet även en del spännande reflektioner. Det är bara det att jag (bl.a för att datorerna och fotodisken står på olika ställen) ännu inte importerat dem till datorn och därför inte har möjlighet att visa upp någon av dem här. Men jag tror banne mig att jag ska göra ett Flickr-set innehållande mina mobilfoton; sådana där bilder som jag normalt bara slänger ut via Twitpic eller Google+. Haken är bara att när jag börjar tänka på sådana här saker så vill jag givetvis även ha med det historiska materialet och då blir projektet lätt överväldigande.

När jag häromdagen bläddrade bland bilderna jag tankat över till iPad:en hittade jag flera riktigt snygga bilder som dock aldrig blivit publicerade. Och jag tänker främst på att få dem på papper för att dekorera hemmets väggar med, men det vore nog inte så dumt att lägga ut dem på Flickr och/eller bloggen också. Ett dylikt projekt kommer förstås också att kräva tid – det är många bilder som blivit liggande i Lightroom bara för att jag inte riktigt orkat med att göra ett urval.

En kväll eller två med fotorelaterade aktiviteter blir allt mer nödvändig. Liksom att komma i säng i vettig tid, vilket egentligen handlar om att gå när jag blir trött.

(Tramsigt. Det är okej med trams. Trams är bättre än ingenting.)

Okej, så jag hoppade av bussen och promenerade mot kaffebaren. Trottoaren utanför blockerades av byggnadsställningar och en stor, blå skylift så det enda sättet att komma fram var att gå runt den stora tillfälligt inhägnade ytan utanför gallerian. Efter vad som kändes som minst ett halvt kvarters omväg steg jag in i lokalen och noterade att det stod fem personer före mig i kön och att den nya tjejen (som häromdagen inte trodde att hon kunde skumma min önskade mjölk- och gräddblandning) verkade vara ensam om att betjäna kunderna. Det tog mig väl ungefär en minut att inse att jag skulle få vänta länge och det var det fan inte värt, så jag vände på klacken och gav mig iväg mot kontoret utan kaffemugg i handen. Det kändes som en typiskt trött morgon – det sket sig, helt enkelt.

Hela dagen gick sedan i trötthetens tecken – jag höll på att gäspa käkarna ur led – så när dagen närmade sig sitt slut bestämde jag mig för att ta vägen hem förbi Espresso House, sätta mig där och avnjuta min välbehövliga kaffe latte. Förhoppningsvis med grädde, då jag hunnit bli rejält hungrig. Det sket sig, det också. Dels kom jag iväg senare än jag tänkt mig, vilket innebar att jag inte skulle hinna sitta där så länge som planerat, dels hade man ingen ovispad grädde att blanda med mjölken. Jag bad den lite mindre nya tjejen (hon som grimaserar när hon skummar vispgrädde så att jag känner mig som något helt annat än en uppskattad kund) som betjänade mig att påtala för den eller de som ansvarar för hemsidan, att de angivna öppettiderna för kaffebaren inte blivit uppdaterade i enlighet med de faktiska öppettiderna – vi får väl se om och när det blir korrigerat. Lustigt nog var hon idag jättetrevlig och rentav pratsam. Undrar vad som hänt – eller är det jag som bemöter henne annorlunda?

På vägen hem reflekterade jag sedan i vanlig ordning över både ditt och datt (vilket tycks omöjligt att undvika, men tyvärr glömmer jag genast allt det smarta jag tänker – trots att jag i mitt huvud i princip skriver ned det), varvat med läsning i den sjätte delen av serien om Harry Dresden – d.v.s. Blood Rites.

Apropå reflekterande skulle det någon gång vara roligt att skriva ned alla små glada och positiva såväl som sura och griniga tankar jag tänker om människor som omger mig på resorna till och från jobbet. Det är där och då jag observerar, verkligen ser, mina medmänniskor. Och motmänniskor. Många tankar blir det under en resa och alltför många av dem är i dagsläget inte särskilt snälla, vilket är ett dåligt tecken. Jag undrar om vi inte, oftare än vi vill tro eller erkänna, ser på andra baserat på hur vi ser på oss själva. Eller åtminstone att det inre återspeglas i attityden till det yttre. Den som är lycklig älskar världen, typ.

Jag borde lära mig att ignorera motståndet mot att skriva blogginlägg. Av flera skäl, varav det främsta är att det så ofta håller mig från att alls skriva något här. Jag gillar ju att skriva och framförallt gillar jag att filosofera, eller snarare tänka, i skrift. Att se sina egna tankar formulerade i ord ger dem en helt annan klarhet. Att höra dem ur egen mun ger också klarhet, men objektiviteten blir lidande.

Nå, har jag något trevligt foto på en kaffemugg eller SL-buss eller något annat som kunde användas för att illustrera inlägget? Det är det som hindrar mig från att publicera… eller kanske inte. Hellre ett inlägg utan bild än inget alls. Hm?

Termometern inne i kylskåpet visade +5°C, men stod å andra sidan precis intill kylelementet och vem vet om den visar rätt i sig själv. Jag hämtade en annan termometer och ställde den på översta hyllan, lutad mot en stor burk hemkokt lingonsylt. En och en halv timme senare visade den på drygt +11°C. Och nu ännu mer. Inte bra.

Att skruva på inställningarna gav sedermera ingen som helst effekt så det var bara att konstatera att det inte blir någon ”allt på en gång”-renovering av köket utan snarare en process. Överst på listan hamnade alltså kyl och frys.

Visserligen är det nu bara kylen som mår dåligt, men frysen är lika gammal så jag förväntar mig inte att den heller ska hålla mycket längre. Och let’s face it: rent estetiskt skulle det se förskräckligt ut med gammal frys bredvid ny kyl.

När jag då tvingades inse faktum och började tänka på allt jag skulle behöva göra för att få till ett byte av kyl och frys fick jag halv panik. Jag vet mycket lite om vitvaror och vad man ska tänka på när man ska handla – och nästan lika lite om vart man ska vända sig. Plus att jag inte hade budgeterat för sådana äventyr på min semester – jag har ju redan fullt upp med att göra… ungefär ingenting.

Det är förstås helt omöjligt för mig att logiskt förklara och motivera en sådan här irrationell känsla, men det är å andra sidan heller inte nödvändigt – vi kan helt enkelt nöja oss med att konstatera att gårdagens eftermiddag och kväll kunde ha varit betydligt muntrare. Efter att jag kommit överens med sambon om att vi tillsammans skulle ge oss ut på jakt nästa dag kändes det dock mycket bättre och när morgonen väl kom var jag åter i balans och hade läget under kontroll.

I morse gav vi oss alltså ut på stan och besökte först en butik med för litet sortiment och sedan en annan med större sådant. Vi provade oss igenom hela utställningen, hittade ett par skåp som kändes okej och slog helt sonika till på dem. Förvånansvärt smärtfri process, och en trevlig försäljerska därtill. Tyvärr kunde de inte leverera förrän på torsdag, men det var så skönt att få lämna ifrån sig bollen att jag accepterade det. Och alltså är det bara att hålla sig hemma för att ta emot leveransen. Bortforsling av den gamla utrustningen ordnar sig på endera sättet – antingen m.h.a en kompis eller butikens bortforslingstjänst.

Efter inköpet unnade vi oss kaffe på det lokala Espresso House-haket varvid jag gratulerade mamma på födelsedagen och informerade henne om min triumf.

Nå, jag fick ändå tre och en kvarts års respit för det facila priset av en låda öl.

Gah! Jag kommer inte på något adjektiv som säger att det krävs mer än en person. Jag ville säga att somliga aktiviteter är… <någonting>. Pluralistiska? Menat mest som ett skämt, men när jag kikar på wikipedia är det åtminstone i närheten. Nästan så man kan se det om man kisar. Sidan pratar om monism, dualism och pluralism. Så det jag menar är något icke-monistiskt. Men det borde finnas riktiga ord. Kollektivt tänkte jag också på. Gemensamma? Suck. Jag menar bara att vi behöver vara med båda två för att det ska bli något.

Det räckte bevisligen inte att skjuta semestern två veckor framåt i tiden och det går inte att förutse hur mycket längre sambon behöver jobba, så som det är nu vet jag alltså inte om det blir någon gemensam semester alls. Det i sig behöver alls inte vara någon katastrof, men det känns lite trist och framförallt skulle jag ha önskat att jag vetat om det tidigare så att jag hunnit tänka igenom saken och göra upp andra planer. Men det är som det är och det är bara att gilla läget.

Så, vad innebär det här för mig då?

Tja, minst en vecka räknar jag med att få roa mig själv i alla fall. Kanske, kanske kan det då bli av att göra den där fotoutflykten med vännen vars semester skulle ta slut innan vi var hemma igen efter vår planerade långresa på motorcykel. Och så kanske det finns andra vänner och bekanta tillgängliga för umgänge.

Min pappa skulle ha fyllt år idag. Förra året, vid den här tidpunkten, befann vi oss ute i sommarstugan där han mådde så gott. Vi hittade några åkerbär och natthimlen var så klart magisk, lite grann som solnedgångshimlen var här igår.

Jag hittade en till synes (jag har ju knappt hunnit använda den ännu, så den kan ju fortfarande vara hur dålig som helst) trevlig USB-hubb hos Kjell & Co för endast 199 kr. Den snubblade jag över när jag sökte upp den/det batteripack som både lovordats och införskaffats av nära såväl som kära. Och med min batteritörstiga mobiltelefon klarar man sig inte utan dylik utrustning. Jag har länge varit irriterad över att batteriet tar slut så snabbt så snart jag surfar och/eller twittrar, men sedan den sista juni då jag blev med Google+ har problemet förvärrats rejält. Jag hinner knappt logga in så varnar telefonen för låg batterinivå, känns det som.

Och lösningen på kort sikt är att skaffa batteriförstärkning, på längre sikt blir det en ny telefon. Men batteripacket behövs förmodligen även med en modernare telefon om man ska kunna utnyttja den fullt ut. Surfa, twittra, g-plussa… för att inte tala om att fotografera och dela med sig av bilderna på nätet. Allt kräver batterikapacitet.

Så igår på vägen hem från jobbet gjorde jag slag i saken och Kjell fick sälja.

Här följer en bild som visar hur det ser ut när jag kopplat in hubben och anslutit det som behövde anslutas. Sade jag att det är så smutt att av de fyra utgående USB-kontakterna är tre vanliga stora medan en är mini-USB av en sådan modell som funkar med min HTC Hero? På bilden laddar jag telefon och nyinköpt batteripack.

De två övriga kontakterna är anslutna till backupdisken och systemkameran. I den enda återstående av datorns USB-portar sitter fotodisken. Det enda övriga jag kan tänka mig vilja ansluta är iPod och iPad, men det är inga som helst problem när väl telefonen laddat klart. Och om bara en iP*d behövs är det ju bara att koppla ur batteripacket, som ju nu (och på bilden) är fulladdat. Portarna räcker till nu. Och skulle det någon gång mot förmodan bli bekymmersamt på USB-fronten får jag väl skaffa ytterligare en sådan här hubb och hänga den på datorns andra USB-port.

Apropå mobilbilder behöver jag en telefon med bättre kamera. Inte minst nu när det är så lätt och smidigt att dela bilder via Google+ känns det trist att ha en halvkass mobilkamera. Jag har avundats dem som har en HTC Desire eller i varje fall HTC Desire HD, samt dem med Samsung Galaxy S II… och hade butiken varit öppen sent i eftermiddags hade jag köpt mig en Galaxy S II. Nu får jag ge mig till tåls.

Till iPad:en vill jag ha Apples Camera Connection Kit för att kunna ladda över bilder från systemkameran direkt till paddan och kanske därifrån vidare ut på nätet. Och så vore det kul att ha trådlös överföring mellan kameran och datorn, m.h.a Eye-Fi. Inte för att det känns som något måste, men det vore förbaskat kul att prova.

Prylar, prylar, prylar… tänk så roligt man kan ha det.

Men det var annorlunda då. Allt var annorlunda då.

Nätet hade inte fått så stor genomslagskraft bland vanliga dödliga och jag var väldigt anonym, i alla fall till att börja med. Så småningom började jag skriva på slutna forum och blev allt mindre anonym. Idag är jag mest anonym på ytan.

Det är många ur mitt civila liv, för att inte tala om yrkesliv, som känner till den här bloggen, vilket gör det mycket svårare att vara personlig på det sätt jag en gång var. Knepigt. Så därför kan man nog med visst fog säga att jag periodvis gömmer mig bakom mina bilder. I den mån jag tycker att fotona duger att visa upp skriver jag små, korta kommentarer till dem och inte så mycket mer.

Men på den fronten ligger jag efter. Jag har foton jag både vill och tänker dela med mig av, men som ligger och väntar sedan månader tillbaka. Många av dem är klara för publicering, men jag vill ju inte bara lägga ut dem utan också skriva lite om dem. De har blivit ett sådant där dåligt samvete – en hög som bara växer och växer vartefter jag tar fler bilder. Jag inser att jag snart blir tvungen att bara lämna dem bakom mig eftersom de de facto hindrar mig från att gå vidare.

Något annat jag skriver om emellanåt är böcker. Inte så mycket om tankar och känslor och upplevelser om, kring och av dem, utan främst dokumentation så att jag långt senare ska kunna gå tillbaka och se när jag köpte/läste den-eller-den boken. Varför nu det spelar någon roll egentligen. Men det gör det, för mig.

Det blir inte alltid blogginlägg om böckerna, ibland räcker det att uppdatera författarsidan. Ni förstår, jag plöjer ju oftast hela serier av en författare och då känns det fint att pricka av böckerna vartefter jag köper/läser dem.

Just nu läser jag den sista i högen av J.R. Wards böcker om The Black Dagger Brotherhood, d.v.s den senaste som finns i pocketversion. Lover Mine. Det är kul att se att serien har de element jag efterlyste efter att ha läst den första boken och jag är nyfiken på hur det går för Blay och Qhuinn. Jag har bara en tredjedel kvar och det var inte förrän nu när jag skrev det som jag insåg att det är dags att köpa nytt. Det som finns hemma är sådant jag inte har lust att läsa.

Vad läser jag sedan? Det kanske kan bli Harry Dresden (av Jim Butcher).

I lördags, när vi hade Mackan på besök, märkte jag att jag levde upp ordentligt först när samtalet kom in på litteratur. Det var då jag kom igång. Lite som när fredskallan fått vatten och bladen vaknar till liv igen. Böcker är mitt vatten. Ja, jag är alltså inte på något sätt litterärt bildad och läser inte heller ”fina” böcker, men banne mig… det jag läser är viktigt för mig. Och jag är inte ensam om att läsa sådant som jag läser heller, vilket gör att böcker har visat sig vara ett riktigt bra samtalsämne i mötena med många av dem jag träffar. De/det gör mig glad.

Och bara för det så lade jag precis en beställning på 18 pocketböcker. 9 Harry Dresden, 2 Cat & Bones samt 7 Anita Blake. Det räcker nog för semestern.

Blogginlägg utan bilder ser tomma och tråkiga ut. När jag skrev det här inlägget tittade jag förgäves bland mina publicerade foton, så det blev inte publicerat då. Idag har jag fortfarande inga bilder som känns passande. Möjligen att jag skulle kunna skapa någon? En bild på Mackans första bok, som han var vänlig nog att överlämna ett exemplar av. Det skulle kanske kunna funka. Vi får väl prova.

Japp, det funkade! Då så, då blir det publicering. Äntligen.

Bilden nedan visar Brända Tomten och är tagen från Köpmangatan. De ljusa fläckarna bland trädkvistarna är utsprickande löv så det låg sannerligen vår i luften.

Nästa bild föreställer gränden på andra sidan gatan, d.v.s åt motsatt håll från Brända Tomten. Utan människorna i bilden hade den inte varit värd att publicera. Det står alltmer klart för mig att människor är viktiga för att ge fotografierna liv.

Här är en titt ut på Stora Hoparegränd genom portalen och från Österlånggatan. Inga människor, men inramade motiv blir ändå nästan alltid lite spännande.

Ytterligare en gränd, denna gång Pelikansgränd, sedd från Österlånggatan. Jag gillar hur ljuset varierar i de här smala gränderna. Nära och i markplanet råder dunkel, men längre bort och högre upp flödar det livgivande solskenet.

Följande gränd ses också från Österlånggatan och bjuder på ljus och skuggor likt de flesta andra gränder jag plåtade. Och så de där sköna färgerna förstås.

Som synes var det främst ljuset och färgerna som fascinerade mig denna dag.

Dessa och ytterligare några bilder från detta tillfälle finns på Flickr.

• Möjlighet att använda ett tidigare inlägg som mall för nytt
• Möjlighet att låta andra läsa och tycka till innan publicering

Och ändå har jag aldrig berättat för dem att jag önskat kunna göra detta!

We know the hardest part of blogging is actually writing posts. And most blogging software,  and even word processors, do little to help writers write. Today at WordPress.com we're  proud to announce a new kind of feature, aimed at helping the writing process, called Writing Helper. … Read More

via WordPress.com News – Writing made easy with Writing Helper

Komiskt var det att jag stötte ihop med KGK, som var ute i precis samma ärende som jag. Det kanske inte är så konstigt att folk har svårt att skilja oss åt ändå?

När lchfkaffet var urdrucket fortsatte vi ut i spenaten, som givetvis i Stockholms city består främst av sten. Jag tog ett par bilder längs Vasagatan, med kamerans inställningar fortfarande anpassade efter den tidigare halvdunkla inomhusmiljön. Resultat blev … utbränt. Men när jag såg bilderna i datorn sedan tyckte jag nog ändå att de blev lite coola. Stiliserade på något sätt.

Jag kunde inte låta bli att fotografera vad som mycket väl skulle kunna vara Stockholms fulaste byggnad. Låt mig presentera: Stockholm Waterfront.

Så småningom infann vi oss uppe på Katarinavägen, där många stannar för att titta på utsikten – både med och utan kamera. En del av fotograferna är så fokuserade (no pun intended) på utsikten att man blir lite full i skratt.

Vid ett tillfälle skapade vi avstånd mellan oss för att kunna ta porträttbilder med teleobjektiv och vips stod där en fotograf mellan oss och blockerade kameravyn. Han stod dock inte länge utan tog sina bilder och vandrade sedan vidare.

Värre ändå är det ytterligare lite högre upp på ön, på Fjällgatan, där turisterna kommer i strida strömmar i buss efter buss efter buss. Det är rätt roligt att låta dem vimla omkring en och trutarna ställer så gärna upp och poserar för alla.

Vi nöjde oss den här gången med Katarinavägen och däruppifrån tog jag ett par bilder mot Gamla Stan och mot Djurgården med Gröna Lund i fokus.

Middag avnjöts, och då menar jag att vi verkligen njöt av den goda maten, på Jimmys Steakhouse. Hade webbplatsen fungerat hade jag länkat till den.

Och där någonstans tycker jag att kvällen kan få ta sitt slut.

Medan vi väntade på KGK dök det upp en gammal kompis som jag inte träffat sedan jag övertog grannens kylskåp. Han skulle bevista samma evenemang som vi och gjorde oss därför sällskap in i lokalen, där vi även hittade KGK.

Jag hade rätt roligt åt att den här kompisen nickade till med jämna mellanrum, men när Julianne lämnade Lightroom och övergick till att prata om Photoshop fick jag en helt annan förståelse och fann mig själv vilandes ögonen emellanåt. Tidig uppstigning och nedsläckt biografsalong är en sövande kombination.

De delar som rörde Lightroom var intressanta och Julianne berättade både om saker jag visste och saker jag inte hade en aning om, så det blev en ganska bra blandning. Mindre bra var att det bjöds på kaffe och te, men inga kalla drycker.

Planen var att efter seminariet gå på fotopromenad tillsammans, vilket kändes allt annat än lockande på morgonen som bjöd på ett rätt ordentligt regnande. Detta upphörde dock helt och hållet medan vi satt i biosalongen.

Galways, som precis slagit upp dörrarna för dagen, fick tillhandahålla lunch. Därefter köpte jag min iPod och efter att vi även druckit lchf-kaffe var det dags för ännu mer seriös fotografering. Eftersom ingen av oss åkt spårvagnen tidigare hoppade vi på den och följde med ungefär så långt ut på Djurgården man kan komma. Därefter fotovandrade vi i den hårda blåsten tillbaka mot stan.

Rejäla stormbyar kom det – jag höll vid ett tillfälle nästan på att blåsa ned från den stenbänk jag klättrat upp på för att få till en bättre bildvinkel. Otäckt.

Flera olika sorters vårblommor lockade åtminstone de kvinnligare delarna av sällskapet och vi såg säkert lite roliga ut, där vi stod dubbelvikta över de små plantorna. Jag blev avis på KGK vars kamera har en display som går att vinkla så att man ser den uppifrån. Själv fick jag skjuta lite mer på måfå.

Det där med att plåta vårblommor, och då särskilt krokusar, ute på Djurgården kommer jag nog alltid att förknippa med Essa som också är så där lagom knäpp. Lägga sig på magen för att åstadkomma bra fotografier – men självklart! Det handlar om att leva livet som det ska levas, helt enkelt. Knäppt är roligt.

Mer än en gång har jag tänkt att jag borde skaffa oömma överdragskläder.

Strax före bron stötte vi ihop med JRL och efter en stunds pratande gjorde vi sällskap på spårvagnsbussen tillbaka in till Sergels torg. Vi hann inte mer än stiga av bussen innan han stod på knä bakom kameran på stativet, som tydligen var en uppskattad gåva från gemensamma vänner. Fem minuter senare låg han på marken, på Sergelgatan, och filmade lite folkliv där också. Jag önskar att sådant var lika enkelt och självklart för mig som det ser ut att vara för honom. Och ja, jag vet mycket väl att det ”bara” handlar om att göra. Inte tänka.

Resten av oss gick vidare till NK för att beskåda, och försöka fotografera, deras läckra skyltning. Stora glasrutor bjuder på intressanta fotografiska utmaningar. Och naturligtvis även möjligheter, om man bara lyckas se förbi hindren. Den enda av bilderna därifrån som blev något är en bild på mina två kompanjoner (vilket förklarar varför jag inte publicerar den) där man ser dem både framifrån och reflekterade i skyltfönstret samtidigt – spegelbilden är så klar och bilden så symmetrisk att man nästan undrar vilken halva som är verkligheten.

Min personliga favorit av det fåtal bilder jag valt att publicera från den här dagen föreställer en björk. Eller snarare en björkstam. Nedre delen av den. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag gillar den, men gillar den gör jag. Vad tycker du?

Mina offentliggjorda foton från dagen (7 av 270 plus två föreställande Jonathan – det här var verkligen ingen bra fotodag för mig) finns att beskåda på Flickr.

När vi nu pratar foto har jag noterat att jag, efter att ha läst Lightroom-boken och tittat på Lightroom Killer Tips-videos, faktiskt lärt mig en del nya tricks, vilket kanske inte syns så mycket för omvärlden men märks desto mer då jag sitter och fipplar med fotona i Lightroom – det händer att jag fastnar i redigeringsläge. Men vartefter jag provar mig fram blir jag allt mer kompis med allt fler funktioner och tror helt klart att mina bilder vinner på det i längden, även om det händer att jag drar reglagen alltför långt åt något håll. Men det där tror jag handlar om att skaffa sig erfarenhet och det kommer nog att svänga in sig rätt så småningom.

Det jag ska tänka särskilt på framöver är att inte slarva med kameraarbetet.

Jag kom dock inte längre än till köket, där jag blandade och intog en cocktail baserad på brustablett, vilken förhoppningsvis lindrar både huvudvärk och lätt förhöjd kroppstemperatur, och nu alltså sitter och skriver på ett blogginlägg.

Äntligen.

Det har gått för lång tid, blivit för lite skrivet och ju längre man väntar desto svårare blir det eftersom mängden sådant som borde omskrivas ständigt ökar. Vilket lätt och snart gör det hela oöverstigligt. Och därför borde man strunta i historiken helt och hållet och bara skriva om det som är mest aktuellt just då. Det andra kan man alltid komplettera med vartefter. Eller helt hoppa över.

Men nu skriver jag bara så får det bli vad det blir.

Fangland, ja. Den har jag varit ungefär halvvägs igenom rätt länge. Det är fullt möjligt att jag hållit på med den ända sedan jag senast nämnde den i ett blogginlägg, men på den punkten (som så många andra) saknar jag minne. Jag har i alla fall inte läst något annat sedan jag började på den.

Det flöt på bra i första halvan, då historien ändå tycktes följa ett klassiskt kronologiskt berättarscenario, men sedan gjorde man ett perspektivbyte och samtidigt skaffade jag mig andra distraktioner så då orkade jag inte hänga med längre. Nu i veckan tog jag upp boken igen för att bli klar med den så jag kan gå vidare med annat, mer lättläst. Jag gillar inte att lämna saker oavslutade – och sålunda händer det sig lite för ofta att en svåravslutad sak tillåts stoppa upp hela flödet, på mer eller mindre lång tid. Men nu är jag på gång igen!

En anledning till att jag läst så lite på sistone är iPad:en. I stället för att läsa har jag tittat på video (typ Lightroom Killer Tips) eller lyssnat på podcasts (läs: Java Posse, mestadels). Video som lunchsällskap, podcast på promenaderna till/från jobbet. Det blir oändligt mycket lättare att gå när man har något att lyssna på!

Jag har visst inga foton på iPad:en som sådan, men gravyren ser ut så här:

Till och från jobbet funkar det bra med iPad eftersom jag ändå alltid har väskan med, men på vanliga promenader känns det onödigt att släpa på den och sålunda har jag övervägt att köpa mig en iPod hur länge som helst. I torsdags slog jag till, så nu har jag en sådan där liten söt en som man kan sätta fast i kläderna. iPod nano, grafitgrå – den snyggaste av färgerna som fanns hemma.

Inlägget blev inte färdigskrivet innan vi trillade ut på stan för att få luft och lchf-kaffe (jodå, det funkade idag med) på det vanliga stället, där vi sedan satt kvar bra länge och bara pratade och tittade på människor. Stilla söndagsnöje och ungefär vad man klarar av när man är så där lagom förkyld som jag.

En reflektion under morgonen var att fåglarna formligen skriker så här års.

Så här såg den gamla (Greyzed) ut:

Och så här ser den nya (Spectrum) ut:

Jag känner en stor lättnad efter att ha bytt mall. Det gamla utseendet kändes tungt och grusigt medan det nya känns luftigt och lättsamt. Vårlikt. Säkert tröttnar jag med tiden på det här också, men det är kul så länge det varar.

Nåja, det kanske kommer någon helg framöver…

Nu hade jag varit duktig i flera veckor, så det kändes okej att äntligen låta sig provsmaka de små söta cupcakes som säljs på Espresso House. Något måste man ju roa sig med när man har en halvtimme att fördriva i väntan på sambon som varit ute på vift medan jag suttit hos Jane och fått fina naglar…

Jag valde caramel på baristans rekommendation och let me tell you: det var sött. Så sött att jag fick en hostattack. Men jag åt, och det blir nog min enda sådan här cupcake. Om jag inte måste smaka övriga versioner också. Eller vill någon kanske göra det åt mig? Till självkostnadspris, förstås.

Prio ett var alltså att hitta paketet och jag började i receptionen för det hus jag sitter i. På den adress jag angivit. Stängt, igenbommat. Nå, det här är ingen centralbyggnad så jag går till den större receptionen i nästa hus. Det är för övrigt i det huset jag står ”folkbokförd” – mitt namn är i kundens register kopplat dit. Där möts jag av en mycket trevlig och oerhört hjälpsam kvinna, som varit med om sådant här förr. Hon berättar att alla paket levereras till godsmottagningen, som ligger ett antal kvarter härifrån, eftersom receptionerna här inte tar emot försändelser. Och ska hon ringa godsmottagningen för min räkning och fråga efter paketet? Det får hon så klart gärna göra.

Det tar en stund innan någon i andra änden lyfter luren och sedan ställer hon frågan och så tar det tid igen och därefter låter det som om man inte fått in mitt paket. Jag ger ytterligare ett par detaljer, bl.a. namnet på den som signerat mottagandet och till slut får vi faktiskt veta att jodå, min försändelse ligger där och javisst, det går bra att jag kommer och hämtar. Så jag tackar med stor värme och lättnad för receptionisthjälpen och ger mig ut på vandring.

Godsmottagningen ligger längre bort än jag tänkt mig, även om jag inte har några som helst problem att hitta dit. Kvarter är luriga på det sättet – de är på något sätt alltid längre än den mentala bild man har av dem. Ett kvarter låter lite. Två kvarter låter inte heller så farligt. Det här var fler än så. Fyra, fem kanske? Isande kallt är det ute, men jag blir varm av tempot. Jag har ju bråttom att få lägga vantarna på min iPad! Så att jag sedan kan jobba med fullt fokus. Hur det än är är det svårt att koncentrera sig på arbete när man har huvudet fullt av möjligen fåfänga farhågor.

Jag kommer in på en bakgård, där det står några budbilar och lastar av. Dold bakom en av dem hittar jag en dörr, ringer på klockan och får grönt ljus. Stiger in och tittar mig förvirrat omkring med igenimmade glasögon. En snubbe bakom en glasruta viftar mig vidare in i själva lagerlokalerna. Många hyllor finns det. Där tas jag emot av en trevlig prick som när jag beskriver läget och hänvisar till telefonsamtalet vet precis vad jag är ute efter. Han hämtar mina paket, för det är tydligen tre kollin det handlar om. Små, men dock. Jag får kvittera leveransen genom att skriva min signatur på någon cool liten elektronisk grunka och så är det klart. Ut går jag med en nästan onödigt stor kartong under armen.

På vägen tillbaka funderar jag på att gå förbi och köpa lite halvfint kaffe för att fira, men inser att jag har händerna precis lagom fulla som det är och sålunda nöjer jag mig med att stanna till vid en busshållplats, ta en liten bild med nallefånen och twittra ut min triumf till cybervärlden. Alltmedan glasögonens imma fortsatt skymmer sikten. Varm.

Och så var det med den saken. Ingen större skada skedd, alltså, trots mina tidigare frustrerat upprörda utrop – det är mest jag som våndats och tänkt katastroftankar helt i onödan. Fast inte rådde någon vidare samordning mellan Apple och budfirman – avdelningen ”så förvirrar man sina kunder”, tänker jag. Resten av dagen har jag jobbat och tänker öppna kartongen först därhemma. Vilket blir vilken timme som helst nu, eftersom det är dags att gå för dagen.

Beräknat leveransdatum hoppade lite hit och dit, men det senaste budet var 19 februari, d.v.s i lördags.

I fredags stod det på spårningssidan att jag skulle kontakta budfirman, som alltså skulle leverera paketet till mig, så det gjorde jag. Fånigt nog ville man ha en adress – okej, varför fylla i en adress när man lägger beställningen då? Eller rättare sagt, kunde man inte utgå från att den leveransadress jag angivit var den de skulle använda? Hur som helst kom vi fram till att de skulle leverera paketet till min arbetsplats i stället för till hemadressen. För ser ni, de levererar bara under kontorstid och då är jag normalt sett på kontoret. Så det var väl i och för sig bra att de frågade, även om jag gott kunde ha jobbat hemma den dag de skulle leverera.

Sedan stördes jag av att det verkar närmast obligatoriskt att sitta hos ett företag och vara nåbar via en reception. Jag försökte förklara att det räcker med gatuadressen och mitt telefonnummer, men vet inte om budskapet gick fram så nu var jag rätt säker på att de kommer att försöka gå via receptionen som givetvis inte har en susning om att jag finns här – utomstående och ambulerande konsult som jag är. Av någon anledning är jag helt och fullständigt övertygad om att jag inte kommer att få någon iPad idag, alldeles oavsett att det är överenskommet så.

—

Vid halv två-tiden idag kom det ett mail, som jag läste ungefär en timme senare. Rubriken var ”Leveransförsök misslyckades”, vilket fick mig att se rött då det ju bekräftade alla mina farhågor och förutfattade meningar.

Bästa NNN!

Tack för att du handlar hos Apple Store.

Din beställning är klar för leverans, men vi måste få en bekräftelse på att adressen eller eventuell portkod stämmer. Kontakta XXX på ### ### #### och ha ditt 10-siffriga kundreferensnummer XXXXXXXXXX för att bekräfta leveransadressen.

Om XXX inte hör något från dig inom de närmaste 5 arbetsdagarna gör vi som vi tror är bäst och avbryter beställningen.

Tack på förhand för din hjälp.

Om du redan har kontaktat XXX eller tagit emot din beställning ber vi dig att bortse från det här meddelandet.

Med vänlig hälsning
Vi som arbetar på Apple Store

Jag svor och kastade mig på telefonen och fick veta att deras datorsystem var nere så de kunde tyvärr inte alls hjälpa mig och bad mig sålunda återkomma. Någon annan dag, förstås. Det fanns dock fortfarande en chans att paketet skulle levereras idag, så det var bara att hålla tummarna för att det ändå skulle funka som det var sagt.

Så jag höll tummarna. Hårt höll jag dem.

—

Och tumhållningen hjälpte inte… klockan har passerat fem och vare sig paket eller telefonsamtal har jag fått.

—

Nä, nu! På spårningssidan står att paketet levererats. Idag. Signerat med ett mansnamn. Vad i helvete händer!?

Så har jag läst ut den andra av de tre fotorelaterade böckerna, den som initialt kändes näst mest intressant.

Den här boken är ganska stor, och blank, och bilderna i den är ofta subtila så bland det första jag konstaterade var att den behöver läsas i bra ljus. Alltså funkar den mindre bra i sängen, när man vill undvika att störa sussande sambo. Främst på grund av dessa praktiska faktorer har det tagit lite tid för mig att läsa ut boken.

De sex kapitlen i boken heter:

• Seeing
• Finding Images
• Composing
• Assessing Images
• Mind Games
• Take Your Photography to the Next Level

Som man kanske kan ana av kapitelnamnen handlar boken om det man som fotograf behöver göra för att skapa bra bilder. Seriöst foto handlar enligt George Barr inte om att ta bilder utan om att skapa bilder, vilket på engelska förstås uttrycks i termerna take/make. Där har han definitivt en poäng, för foto handlar ju mycket om att se möjligheter och skapa förutsättningar snarare än att bara knäppa det som råkar uppenbara sig framför en. Och att tänka så gör också fotograferandet mer spännande, tycker jag. Fotopromenaden blir ännu mer av en kreativ och intellektuell utmaning.

Jag har redan märkt att boken påverkat mig. I vardagen har jag börjat söka motiv, framför allt titta efter former och färger, på ett helt annat sätt än tidigare. Det har resulterat i att jag morgnar och kvällar suckat över att inte ha stora kameran med mig och sålunda har jag nu ett par dagar faktiskt burit kameran till jobbet och hem igen. Vilket i sin tur resulterat i både längre dörr-till-dörr-tid och ett par trevliga foton. Boken har en uppenbart inspirerande effekt.

George tipsar förresten om att ha med en liten ram när man går ut för att jaga bilder – en ram som man använder för att liksom ”måtta” ens omgivning, se hur det går att skära den i bild. Och jag förstår precis hur han menar när han säger att en sådan funkar mycket bättre än att titta i kamerans sökare. Har man ingen liten ram funkar händerna hyfsat. Tummar och pekfingrar som en ram runt ett tänkt motiv. Ni vet, Kalle Ankas klassiska gest från julaftonens djungeläventyr?

En sak som jag gillar med den här boken är att jag känner mig inkluderad, delaktig, välkommen och kan relatera till det George beskriver. Han bjuder på förklaringar till hur han skapat och tänkte kring sina bilder och berättar om svårigheter och begränsningar såväl som misstag och feltänk. Det känns inte som om avståndet mellan oss är så stort ändå.

Han känns jordnära och pragmatisk och lyckas på något sätt skapa en gemenskap oss emellan. Han erbjuder tröst och hopp när man känner sig nedslagen och värdelös som fotograf. Han hjälper till att lägga ribban på en rimlig nivå, och tänka i termer av utveckling snarare än misslyckande. Det är närande i stället för nedslående.

George får mig att vilja jobba vidare och bli bättre, samtidigt som det känns bra att stå precis där jag står. Paradoxalt.

Till hjälp för vidare utveckling kommer George med olika konkreta tips på vad man kan göra för att komma vidare. Mycket lite (läs: inte alls) handlar det om att köpa dyr utrustning, utan mer om att titta på massor av föredömliga bilder och delta i workshops. Och fotografera förstås! Samt att det är bra att veta var man faktiskt står, både tekniskt och konstnärligt.

De av Georges bilder jag från början känner är nästan för subtila för mig blir, vartefter jag kommer längre i boken, alltmer begripliga och jag känner att jag faktiskt fått en ny syn på vad som är värt att fotografera. Och hur. Det är många av Georges bilder på abstrakta klippor, industristrukturer och farkoster som jag tycker väldigt mycket om.

Själv har jag tidigare tänkt för mycket dokumentär plikt, känner jag, och för lite konstnärligt. Genom att läsa boken har min tanke fått en antydan till vingar. Eller kanske bara luft under de stumpar som redan fanns. Jag är inspirerad.

Den som förväntar sig något spektakulärt av den här boken kommer att bli besviken. Här är det nog lite mer finstämt och pragmatiskt och handlar om att göra det bästa man kan, av det som finns, där man står. Och att öppna vägarna framåt, för att skapa förutsättningar för utveckling. Det handlar om dig och din fotografiska utveckling, helt enkelt. Me like!

Jag läste förresten precis på Georges blogg att det planeras en andra utgåva av den här boken, att han insisterar på att göra rejäla förbättringar och bl.a lägga till ett par kapitel och att han ska vara klar med det tills i juli. Där ser man!

Nu behöver jag tips om fotogeniska industrisiter i eller nära centrala Stockholm! Och fler bra fotoböcker – alltid.

På morgonen den 25 november steg vi som vanligt upp tidigt för att packa, äta frukost och ge oss ut på vägarna igen. Fotona är tagna strax före gryningen, kl 05:40, och nej, månen blev inte lila förrän jag drog i spakarna här hemma.

Nu hade vi sovit vår sista natt i tält och det enda som egentligen återstod av resan var en sista dag i bil för att komma åter till Windhoek, där vi skulle sova ännu en natt och därefter inleda den långa resan hem. Windhoek, Johannesburg, London och Arlanda. Det verkar till att börja med bara som en enda lång och tråkig transportsträcka. Föga anade vi då hur mycket längre än planerat den här transportsträckan skulle komma att bli, i tid räknat, men vi kommer dit.

Först anlände vi till Windhoek och det visade sig att vi skulle bo på samma ställe som förra gången. Pension Uhland. Vi fick rum en trappa upp, med luftkonditionering, gemensam terrass och utsikt över det anspråkslösa poolområdet. Hotellet lämnade även över den sedan förra besöket kvarglömda whiskyflaskan till dess rätta ägare.

Efter lunchen, som tillhandahölls av våra guider och intogs på uteplats i partiell skugga, träffade vi kvinnan som skulle leverera våra förbeställda turnétröjor – t-shirts med tryck i eget vald kombination av färdiga motiv. Det visade sig föreligga en hel bunt fel, främst på färgfronten. Min tröja var mest fel av alla – i både storlek och färg. Kvinnan sade att hon skulle se vad hon kunde göra och annars skulle jag få den till reducerat pris. Vad jag nu ska med en t-shirt som inte passar…

Middag åt vi på ett schysst stekhus och jag minns att det var cool miljö och att vi fick smaka krokodilkött, som ingick i några av mixtallrikarna. Som vanligt var maten god och efteråt tog vi adjö av Shepherd, som skulle åka hem till sitt.

Nästa morgon åt vi frukost på hotellet, delvis tillsammans med Farayi som gav oss varsin gigantisk sedel från Zimbabwe som minne av honom och resan. 50 miljarder står det på sedeln. En gigantisk summa som dock är föga mer än text på papper. Som pengar är den värdelös. Och jag minns inte var min är, men 20 namibiska dollar har jag i plånboken.

Vi checkade ut, dumpade väskorna i ställets bagagerum och väntade i skuggan vid utebaren och poolen på att det skulle bli dags att åka. Lunch intogs i form av hamburgertallrik strax efter tolv, några kvarter bort på en helt okej restaurang. Det kändes lite absurt att man sprutade vatten i form av en fin dimma över gästerna, men det svalkade skönt.

Vid tvåtiden kom chauffören som skulle köra oss till flygplatsen, men han fick vänta lite eftersom våra turnétröjor då ännu inte anlänt. Bara minuter senare dök dock kvinnan upp och vi betalade och tog emot våra korrigerade tröjor. Min var lika fel som förut, men det var ju inte mycket att göra åt det. Jag fick utlovad rabatt, vilket förstås var en klen tröst.

Landskapet innehöll åter igen en massa växtlighet. Och sedan började det regna. Vadå torrt land!?

Jag minns inte mycket av vad som utspelade sig på flygplatsen, mer än att det var lång och långsam kö till incheckningen och att vi funderade på om vi kanske skulle ha gjort som en del andra och låtit plasta in väskorna – med tanke på att det nu regnade rätt duktigt och väskorna skulle åka utomhus till flygplanet för ilastning.

Nästa foto är taget vid halv sjutiden på kvällen, då vi serverades mat på flyget till Johannesburg. Jag fick den absolut sista flaskan Seidelberg rosé, som smakade riktigt bra. Vi var försenade från Windhoek och hade förmodligen haft problem att hinna med anslutningen till London – om det nu varit så att flyget gått enligt tidtabell. Det gjorde det inte. Flyget skulle ha gått 20:50, men på displayerna stod det 07:30+. Mycket strul och krångel och besvär och irritation över en total brist på information blev det innan vi till slut fick övernatta i rätt lyxiga och fönsterlösa rum på transithotellet.

27 nov 2010 15:00

På hemväg. Sena till Johannesburg, vilket spelade noll roll eftersom vårt flyg försenats till 07:30 näsa dag. Det skulle ha gått 20:50. Vi fick typ ingen info men rum på transithotellet. Lyxigt men inget att äta eller dricka. Noll info. Vid 10? fick vi gå ombord & satt där i ett par timmar. Man bytte crew två gånger. Nya ursäkter hela tiden. Katastrof. 13:37 (ca) taxade vi äntligen ut & kom iväg.

23:50 Vi landar inom en halvtimme. Det är -1°C i London. Snö, till och från. QTF?!

Väl framme i London var klockan omkring midnatt och flygpatsen var i princip stängd. Vi missade SAA-representanten vid bagagebandet men hade turen att lyckas haffa henne på väg därifrån en stund senare. Hon tog våra pass med sig tillbaka in i ankomsthallen och ordnade både hotellrum och transferbussbiljetter åt oss. Den andra natten efter vår avfärd från Windhoek skulle alltså också tillbringas på flygplatshotell. Man börjar vara rätt luttrad vid det här laget. Och less.

02:30. Rum 4816 på Park Inn. Rummet är inte städat efter föregående gäster. Jippi. Daniel har ringt – de skickar ngn.

03:10 I säng. I rum 3807. Med plats för 3 – en queen size och en enkelsäng. Vi måste åka till terminal 5 vid 8-tiden, så väckning 06:30 för frukost etc. Tidsangivelserna i namibisk tid, d.v.s klockan här är ”bara” 01:10. Vi måste vara på Heathrow 8:45, flyget går 10:45. Jag har hopp.

20101128 (?) Söndag 8:20 (NAM). Vaknar spontant 7:30 (NAM), en dryg timme innan jag måste. Saknar Afrikas morgonsymfoni.

8:30 Vi är klara & går till frukost.

12:40 (NAM) Även Stockholmsflyget är försenat, p.g.a. sent inkommande flyg. Ny avg.tid 11:10 (urspr. 10:45). Vi sitter lugnt & väntar vid A7. Mats hotar spränga en säkring i huvudet.

Vi kommer snart iväg och själva flygresan går mig tämligen obemärkt förbi. Vi landar på Arlanda och hämtar ut bagaget utan några större problem. Ned för att åka Arlanda Express in till city och tåget vi tänkt åka med in till stan blir inställt. Varför blir man fortfarande förvånad? Nåja, till slut var vi ändå hemma, ett drygt dygn senare än planerat. Pust!

Så här i det sista inlägget vore det bra att försöka sig på en summering eller allmänna intryck av resan, men vad ska jag skriva? Resan var mycket mindre jobbig, besvärligt och strapatsrik än jag förväntat mig. Eller oroat mig för, kanske jag hellre skulle säga – jag är nu en gång sådan att jag målar upp en mörk bild av okända saker som ligger framför mig. Det är som om jag behöver föreställa mig och rusta för det värsta som kan hända, för att vara förberedd ifall det faktiskt inträffar. Vilket det aldrig gör, men det känns tryggt att vara redo att tackla vadhelst elände som kommer i min väg.

Att kunna fotografera, framförallt, dessa exotiska djur som man tidigare bara sett på tv på så pass nära håll var förstås helt fantastiskt. Jag är väldigt nöjd över att jag tänkte framåt och såg till att köpa mig ett rejält telezoom, 70-300mm. Med bildstabilisering. Objektivet är inte överdrivet ljusstarkt, men funkar utmärkt i ett så soligt land. Det ger inte heller samma perfekt krispig skärpa i bilderna som Daniels 70-200, men är tillräckligt bra för behoven jag hade på Namibiaresan – att plåta vilda djur på respektfullt avstånd. Jag skulle vilja påstå att 300mm var alldeles lagom för det ändamålet.

Lustigt nog fotograferade jag under resan fortfarande i JPG, men växlade nästan direkt efter hemkomsten till RAW och känner det nu som om jag aldrig gjort annat. Chansen att jag skulle gå tillbaka till JPG nu är obefintlig.

Det här med att bo i tält var också något jag var lite fundersam kring innan, men det visade sig inte alls vara något att bekymra sig för. Det var varken obekvämt eller otrevligt på minsta lilla vis – ja, om man undantar den allra första natten i tält då jag ju låg och blev ganska iskallt regnad på. Men annars var det bara skönt och man fick massor av frisk luft. Och eftersom vi hade tillgång till dusch och toa överallt så kändes det aldrig ens primitivt – det kändes i stället mer som någon sorts tämligen privilegierad lyxcamping. Inte mig emot alls. Bekvämlighet uppskattas alltid.

Eftersom jag är naturligt morgontrött trodde jag kanske att de extremt tidiga morgnarna skulle bli ett problem, men inte heller det var något som störde. Man steg upp, gjorde sig i ordning, åt frukost och sedan var man igång. Det gick att slumra i bilen, under färd, och på kvällarna var det inget problem om man kroknade och gick till sängs före tio heller.

Jag skulle gärna göra fler liknande resor (mer djur!) och rekommenderar alla som är det minst intresserade att åka. Åk förresten även om du inte är intresserad – jag menar, se hur det gick för mig! Efter den här resan har jag börjat kolla på naturprogram och tänker att det kanske vore spännande att åka någonstans där det t.ex finns tigrar att beskåda.

Missa heller inte Daniels alla blogginlägg om samma resa – han bjuder på lite andra vinklar, aspekter och foton än jag.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-25 – Windhoek (2 foton)
Pure Namibia 2010-11-26 – Windhoek-Johannesburg (6 foton)
Pure Namibia 2010-11-27 – Johannesburg-London (3 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 24 nov, Hammerstein Lodge/Sossusvlei
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Mina publicerade foton från hela resan hittar du i samlingen ”Pure Namibia – November 2010″ på Flickr.

Jag tror att vi åkte från lodgen omkring kvart i sju, och kom fram ungefär 40 minuter senare. Ganska precis klockan åtta var vi sedan framme vid vårt första mål: Dune 45. Världsberömd – googla får ni se. Sitt namn har denna populära dyn fått av ett så enkelt skäl som att den ligger 45 kilometer in på området.

Nu skulle klättras! Jag var tveksam till att ens försöka eftersom jag visste att jag inte skulle orka så långt, men jag är glad att jag gjorde det. En bit upp kom jag innan jag kände mig nöjd och bestämde mig för att erkänna mig besegrad. Det var fruktansvärt tungt att klättra i denna sand, som gav efter och sedan ändå blev fast nog att kliva på. Det kändes som om varje steg gav fyra decimeter fram och tre tillbaka. Tidsödande och krävande klättring. Resans tuffaste utmaning.

Vägen ned var dock hur skön som helst – jag klafsade rakt ned på sidan av dynen och kände det som om jag gick på månen (fast det känns förmodligen inte alls likadant). Sanden gav med sig precis lagom för att ge känslan av att… ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Man sjönk med så att sanden hade ett fast och tryggt grepp om fötterna och gav en otrolig stabilitet. Den upplevelsen skulle jag gärna få mer av – synd att det är så tungt att klättra upp, bara.

Här filmar Daniel sina fötter på vägen ned något senare – han orkade längre. Det är mina fotspår till höger i bilden.

Vid halv tio-tiden kom vi till nästa anhalt, där vi anförda av en lokal guide skulle kolla in den döda sjön, Dead Vlei. In på området kunde man inte köra med en vanlig bil som bara skulle köra fast i den lösa sanden, så tanken var att hyra bil med guide på plats. Dessvärre fanns inga lediga bilar men Rosie, som blev vår guide, sade att det skulle funka med vår egen bil. Och det gjorde det. Riktigt ända fram till sjön kunde (eller fick) man inte köra utan den sista biten fick vi gå.

Att vandra i sand i sådan hetta som det nu hunnit bli (Rosie sade 38 grader då vi frågade) är inte heller någon barnlek. Svetten rann och nivån i vattenflaskorna sjönk snabbt. Jag tror att det tog oss en dryg halvtimme att gå en ynka kilometer och den starka solen gjorde att såväl den muppiga hatten som den långärmade safariskjortan kändes helt rätt.

På torkad lerbädd står förstelnade och förkolnade akacia-träd, som tros vara uppåt 900 år gamla.

Vi var inte helt ensamma på platsen, men det gick ändå ganska bra att få bilder utan allför många människor i dem. På bilden ovan ser man en tydlig främling. Den andra människan, som knappt anas under den stora bågen, är Anders.

Promenaden tillbaka till bilen lär ha varit lika lång som vägen dit, men kändes inte lika jobbig. Nu kunde vi ju vägen.

Vid halv ett-tiden gjorde vi ett tredje stopp för att klättra ned i en ravin och det var säkert häftigt, men vid det här laget hade jag fått alldeles nog av värme och ansträngning och ville bara hem till lodgen för att vila och bli sval igen.

Lunch hemma på gården och sedan vet jag inte riktigt vad som hände.

Nästa foto är från 16:20 och föreställer en lokal zebra. En mountain zebra – utan skuggränder. Den kom vandrande precis utanför staket och verkade orädd. Jag kunde ta mig gott om tid på mig för att fotografera. Resten av gänget låg vid poolen och dit var det också jag sedan begav mig.

På den här lodgen hade man fler husdjur än Daisy. Nere vid simpölen höll anden Aqua till. Den simmade gärna i poolen och nappade åt sig insekter som landat i vattnet när den inte låg och sov under någon solsäng.

Jag tror att det här var kvällen då vi satt i baren och drack deras öl i väntan på middag. Och sedan efter maten satt vi kvar en stund och drack egen öl och tittade på stjärnorna. Antar att vi som vanligt ramlade i säng före tio och den här natten klädde jag på mig både jeans och fleecetröja för att slippa vakna frysande ännu en morgon. Det var öken.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-24 – Hammerstein Lodge/Sossusvlei (8 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 23 nov, Hammerstein Lodge
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Givetvis måste vi stanna och fotografera skylten när vi passerar stenbockens vändkrets.

Vid femtiden var vi framme vid Hammerstein Lodge, där vi skulle bo i två nätter. Vi åkte längst upp på anläggningen, till en stor grusplan, där vi sedan reste våra tält. Intill grusplanen låg en sorts radhuslänga med hotellrum, av vilka vi hade två för tillgång till dusch och toalett. Ni hör vilken primitiv camping det var vi ägnade oss åt, va?

På anläggningen bodde bl.a springboken Daisy, som fritt vandrade omkring bland tält och gäster.

Här är en bild på vårt tält i skuggan, nära solnedgången. Notera badkläder och handdukar på tork i trädet.

Jag minns att jag den här natten vaknade vid halv fem-tiden av att den nästan fulla månen sken rakt i ansiktet på mig, genom den mörka rutan i form av myggnät. Och att det var riktigt kallt. Helt klart ökenland. Het dag, kall natt.

20101123 Tisdag 21:40

I säng efter lång resdag från Swakopmund till Hammerstein Lodge. Öken, varmt & dammigt. Ankomst vid femtiden, snabbt (kallt!) dopp i poolen. Övriga gick på 18-promenad för att se katter. Stora & vilda alltså. Jag hade ingen lust att stressa utan låg kvar & lät solen värma mig vid poolen. Sedan dusch. Huru ljuvligt är det icke att få skölja av sig damm och svett! Lunch intogs i Solitaire, där man serverar en världsberömd äppelpaj (20$). Mumsigt och mättande. Middag blev springbok-gryta. Supergott! Husdjursspringboken Daisy sågs ej nära då. I morgon blir det sanddyner. Whee!

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-23 – Hammerstein Lodge (9 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 22 nov, Swakopmund
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

20101122 Måndag 8:40

Riktig hotellbufféfrukost avklarad. Sedan ut på stan – först optiker, sedan museum. Därefter… well, allmänt strosande, antar jag. Än så länge är det ganska svalt, men Farayi trodde på en varm dag.

I rabatterna utanför våra radhusbungalows växte papegojblommor, som jag tycker är så jäkla coola.

15:15

Ligger raklång hemma i chalet D efter en heldag ute på stan. Först optikerbesök (x3) för att få Daniels glasögon lappade. Därefter ett besök på stadens museum – jag och Mats gick ned till havet & doppade tårna. Jag frivilligt utan skor, han mer oavsiktligt med skor. Fika på museikaféet. Jag provade en rock shandy, som inte var värst upphetsande. Då gänget åter samlats drog Anders iväg. Vi andra satt kvar & såg delfiner. Gick ut på piren igen & såg fler, om än bara en fena eller två. Vandring inåt stan & butiker. Jag köpte en utdraget S-formad skål, handmålad med zebra-, leopard- och liknande mönster. Skitsnygg, tyckte på både jag och & Daniel. Återsamling vid shoppingcentret klockan ett för lunchätning & nya tag. Kückis pub öppnade först fem så vi hamnade på en bistro i shoppingcentret. Alla åt varianter på hamburgare, som var helt okej. Efter lunchen lämnade Gerhard & Agneta gänget för att köpa plåster & gå hem. Vi andra tog oss tillbaka till biltong-butiken och köpte ett halvkilo var. Mats köpte springbok, Anders likaså. Jag köpte gemsbok. Ett par kvarter senare avvek vi & vandrade hemåt. Steg ned till vattnet & njöt av vågbruset en minut. Tog ett par bilder. Därefter köptes mer internet i receptionen & lades människokroppar i horisontellt läge. Daniel sover & jag tänkte läsa min bok (Grave secret, Charlaine Harris). En plan som lagts fram är att vi ber Shepherd skjutsa oss till sälarna, men jag är osäker på om det hinns med – har för mig att det låg en timme bort & vi har middag vid sju. Bokat bord på The Tug – tydligen mycket bra fisk- och skaldjurrestaurang, som var fullbokad igår kväll. Dagen så här långt har varit bra – soligt men inte för varmt eftersom det blåser svalkande vindar från havet. Atlanten. Vattnet är kallt. Blir kul att se hur mycket färg vi fått.

Längs piren ut mot delfinhavet fanns med jämna mellanrum sådan här små färgglada ”sitthållplatser” (fler på Flickr).

Kom ihåg den iskalla och svalkande Atlanten när vi sedan åker vidare mot hett ökenland.

21:55

I säng efter en lätt middag på bogserbåtsrestaurangen, The Tug. Helt okej, även om min firre (Kingklip ”Papillote”) var rätt smaklös. Farayis var däremot god – han uppmanade oss att provsmaka. Daniels var hot – typ cajun-kryddad enligt menyn. Blackened fish hette rätten. I morgon ska vi tydligen åka drygt 30 mil, på både bra & dåliga vägar. Damm har utlovats. Blä, när vi nu hunnit tvätta bort dammet från både kläder och oss själva. Nu börjat det kännas att resan börjar gå mot sitt slut. Bara fyra dagar kvar… eller nåt. Nåja, innan dess blir det sanddyner till förbannelse.

Ett inte alldeles jättevackert foto som dock antyder hur starkt fullmånen lyste över stadens silhuett.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-22 – Swakopmund (8 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 21 nov, Swakopmund
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)

Alltså surfade jag runt lite för att skaffa mig en uppfattning om vad en Kindle är, kan och kostar och upptäckte då att Kindle inte nödvändigtvis behöver vara en fysisk sak som kostar pengar, utan även finns i kostnadsfria mjuka versioner. Det vill säga som programvara. Kindle finns för både Mac och Android, vilket av naturliga skäl gjorde mig nyfiken och eftersom jag ändå inte tänker köpa en renodlad läsplatta innan jag vet att jag står ut med att läsa böcker på display så bestämde jag mig för att prova Kindle i mjukvaruversion. En provbok kunde jag tänka mig att köpa i rent studiesyfte.

Sålunda installerade jag både Mac- och Android-versionerna och inledde därefter jakten på min första e-bok. Det fick bli en bok som jag inte är säker på att jag skulle vilja ha i fysisk form, Dead Witch Walking. Den är första delen av Kim Harrisons Rachel Morgan / The Hollows-serie ur vilken jag häromsistens råkade köpa den nionde delen. Fånigt.

Varifrån skulle jag då köpa boken? Well, Amazon verkar väl logiskt – trots allt är väl Kindle deras produkt. Så jag surfar in på Amazon.com och letar reda på boken i Kindle-version. Det finns två varianter och jag väljer så klart den billigaste.

Jag borde egentligen inte bli förvånad när Amazon nekar mig att köpa den här boken – liknande saker har hänt förut.

Nehej, jag klickar väl på länken för att se vad de kan erbjuda oss som sitter i Europa. Givetvis kostar den lite mer:

Jag surfar in på Amazon.co.uk för att kolla läget och får ungefär samma svar som förut, bara det att jag den här gången får upp meddelandet direkt, d.v.s så snart jag gör en sökning mot Kindle Store efter min utvalda bok.

Men tack för att jag får känna mig så oändligt välkommen på er fina e-handelsplats. Min pengar duger alltså inte.

Här gav jag upp och tänkte, vaffan det är ju bara 65 spänn – det kostar mer att hålla på och krångla. Så jag beställde Kindle-boken från Amazon.com för $10.03, men jag lovar att detta inte gav mersmak. Jag är absolut villig att spendera rätt mycket pengar på olika sorters kultur (vilket inte minst alla regelbundna läsare av min blogg torde vara väl medvetna om), men att köpa digitala produkter från Amazon är mer irriterande än något annat. Inte minst störde det mig att jag strax efteråt upptäckte att jag minsann så gärna så kan få köpa pocketboken för $7.99. Eller £4.49. Vilket motsvarar 52 resp 47 kronor. Jämför det med Kindle-versionen jag köpte som kostar ungefär 65 kr. Vadan denna skillnad, åt fel håll?

Och så undrar man varför folk inte köper digitala produkter!?

Det enda positiva med det här köpet var väl egentligen bristen på leveranstid – där är digital shopping fantastisk. Och så att jag har fått min nyfikenhet stillad. Nu vet jag hur Kindle på Mac respektive Android funkar. På ett ungefär.

Förmodligen kommer jag inte att läsa färdigt den här boken inom överskådlig tid. Androidens display känns för liten och datorn… well, där har jag så mycket annat att göra. Och så verkar den inte så där jättespännande heller. Eller så är det läsning på display som inte riktigt passar mig. Undrar om den finns som ljudbok? Måste förstås kollas…

Jodå, CD-boken kostar 261/499 kr hos Adlibris. 252/262/501 kr hos Bokus. £15.49 (161 kr) hos Amazon.co.uk. $22.79 (148 kr) hos Amazon.com. Det finns en torrent på The Pirate Bay, Dead Witch Walking. Leveranstid ett par timmar.

Så… när jag nu snart läst ut Vamps and the City (Sparks) tänkte jag mig att sätta tänderna i (no pun intended, men det hindrar ju inte att man låter sig roas ändå) Fangland. Jag vet inte mycket mer om den än att åsikterna om den växlar. Och det är så jag vill ha det – jag vill väldigt gärna nalkas mig olika saker förutsättningslöst, utan förutfattade meningar. Endast så kan jag vara säker på att kunna bilda mig en egen uppfattning.

Utöver dessa leveranser fick jag också ett sms från Apple, som ville meddela att en sändning har skickats (sic!). Beräknad leverans senast 22-02-2011. Där ser man… förut var det 16-18 februari som gällde. Vad var det jag sade, va?

Mia is a geek
Om detta vore en Android-platta…

Som så många andra vet jag inte exakt vad jag ska ha den till, men har en stark känsla av att det ger sig när jag väl har den i min hand. Det ska bli spännande att se vilket/vilka användningsområden som blir mest förekommande!

När jag fått den, vill säga… det verkar dröja lite. Skickas i morgon, leverans nästa fredag. Jag är dock pessimist.

Vår guide ställde en potentiellt känslig fråga: eftersom vi nu skulle bo i staden och äta förhållandevis civiliserat i några dagar fanns det en massa mat som vi inte skulle ha någon glädje av och var det okej att han gav överflödet till de lokala människorna? Allt för att hjälpa dem som har det svårt. Givetvis var det okej och sålunda stannade vi till på vägen ut och överlämnade ett par plastkassar med mat. Där utbytte vi också hälsningar med guiden från dagen innan.

Vid elvatiden var vi framme i staden, som utgjorde en rejäl kontrast mot de öde landskap vi tidigare färdats igenom. Inte för att här såg ut att finnas särskilt mycket folk, men en stad var det definitivt. En stad med mestadels asfalterade gator och en jädrans massa hus. Och skyltar på tyska i vart och vartannat hörn. Swakopmund är en väldigt tysk stad.

Efter ankomsten till Alte Brücke där vi skulle bo, tog vi våra respektive lägenheter (tre rum och kök med säkert sex sängplatser per två personer – det kändes gigantiskt när man bott i tält innan) i besittning, dumpade väskorna och tog en promenad ned på stan innan lunchen skulle serveras vid bord och bänkar utanför anläggningens restaurang.

Jag gillade stuket på husen i den här staden. Vissa såg nästan ut som som stora dockhus:

Sade jag att staden ligger vid havet? Vid västkusten, vid den kalla Atlanten. Den är sval och skön. Ja, alltså, det är långt ifrån kallt, men mer av svensk sommar än ökenhetta. En skön omväxling från temperaturerna vid Spitzkoppe.

Efter lunchen gjorde åtminstone jag inte många knop. Enligt Daniel sov jag i stort sett hela eftermiddagen medan han, som ju hade dator med sig, utnyttjade civilisationens möjligheter i form av nätuppkoppling till att blogga.

Middag önskade vi äta på stadens främsta restaurang, The Tug – bogserbåten. Där fanns dock inga lediga bord så vi åt i stället på Lighthouse. Av den här restaurangen minns jag inte mycket och har heller inga foton därifrån, men skulle tro att maten var helt okej och att de flesta av oss som vanligt åt viltkött. Namibiskt, inte svenskt.

Mätta och belåtna återvände framåt tiotiden till Alte Brücke och firade sedan en födelsedag med att samlas och dricka vin i en av lägenheterna. Egentligen var vi alldeles för trötta, men det var ju ändå födelsedag. Och fullmåne.

Fler bilder till inlägget:
Pure Namibia 2010-11-21 – Swakopmund (11 foton)

Tidigare inlägg om resan:
Namibia: 20 nov, Spitzkoppe
Namibia: 19 nov, Palmwag
Namibia: 18 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 17 nov, Omarunga/Epupa Falls
Namibia: 16 nov, Eha Lodge/Ruacana Falls
Namibia: 15 nov, Namutoni/Etosha
Namibia: 14 nov, Okaukuejo/Etosha
Namibia: 13 nov, Okonjima/Africat
Namibia: 11-12 nov, Utresa/Windhoek
På tröskeln till Äventyret (mobilbloggat)