Dagen bjöd på klarblå himmel och strålande sol, för i princip första gången denna månad. Jag fick av en kollega tidigare i veckan höra att vi visst bara fått fyra timmars sol denna månad. Inte per dag, alltså, utan totalt.

Undra på att man blir trött och nedstämd!

Det här med solen började under morgonen och förmiddagen på Twitter, där folk skrev om solen och bildtwittrade från sina promenader. Det gick liksom inte att undgå solen genom att stirra in i bildskärmen. Det blev svårt också för att solen lyste rakt i ögonen och givetvis kunde jag inte låta bli att bildtwittra.

Det huvudsakliga målet med promenaden var att bada i solljus, så det var mot solen vi styrde våra steg. Kameran var med och fick dokumentera jakten på ljus, som tog oss längs Årstavikens strand.

Det var ingen direkt energisk promenad och vi tillryggalade ingen lång sträcka på de timmar vi var ute, men enligt stegräknaren blev det ändå närmare 9000 steg. Och sisådär en 160 bilder, varav ett tjugotal var solbelysta självporträtt – det går förvånansvärt bra att fotografera sig själv med min Canon IXUS 80 IS. Sämre med min HTC Hero. Om man inte använder bildskärmen som en spegel, vill säga – då blir det i stället lustigt. Tänk om IXUS:en hade gått mot Twitpic…

Och så några bilder, för alltid intresserar det någon.

Årstabroar:

Vårkänsla:

Färgsinne:

På vägen hem köpte jag en stavmixer. Den gör goda smoothies.

I övrigt ska jag byta ut temat på den här bloggen, har tröttnat på Albeo och vet att det kommit nya roligare teman att välja bland på WordPress.com.

Så där rent allmänt: jag behöver förändring.

Det är novemberkänslan som slagit till. Vad som helst för att liva upp.

När jag lyckas uppbåda både minne och energi ska jag ringa runt och boka lite tider. Se till att få en rejäl massage, till att börja med. Klippa av minst ett par decimeter hår – och ge resterna ny och fräsch färg. Skaffa nya glasögon. Det känns som om mina ögon skulle kunna bli gladare av det, om inte annat.

På jobbfronten har jag i dagarna kvitterat ut ett passerkort som gäller till sista april – så jag behöver inte söka nya uppdrag än på ett tag, vilket känns skönt. Nästa vecka är det planerad release, om inget oförutsett inträffar. Spännande!

Nu är jag så trött att ögonen går i kors. Fick nog för mycket frisk luft idag.

Ibland händer saker som är helt obegripliga. De kanske är logiska när man väl vet vad som hänt och varför, men det tar ett tag att komma så långt.

Jag undrar om posten hatar mig. Eller motarbetar näthandelsplatser.

Den 7:e november beställde jag några dvd:er (en film, två tv-serier) och fick sedvanligt ordererkännade i mailboxen. Leverans normalt inom 2-3 dagar.

Den 9:e november skickade leverantören enligt uppgift ett paket till mig. I form av brev per A-post alltså. Innehållandes en efterlängtad tv-seriesäsong (resten av beställningen fanns inte på lager och blev därmed restnoterad).

Några få dagar brukar det ta, så jag väntade lugnt och förtröstansfullt.

Dag efter dag gick, till slut en vecka, och så lite till, men inte fick jag någon leverans. Det började kännas som dags för efterlysning.

Igår när jag för femtielfte gången loggade in på webbplatsen för att se om där stod något intressant fick jag se att statusen nu ändrats från ”Skickad” till ”Krediterad”. En tänkbar förklaring gavs längst ned på sidan: ”Denna faktura skickades inte. Den ersätts av nytt ordernummer i listan. Felet kan vid leverans bero på att t.ex. en produkt var slut på lagret. Vid senare kreditering kan det bero på en retur, en leverans som ej hämtats på Posten, eller liknande.”. Ingen information om just min order fanns dock att tillgå.

Allt som stod var: ”Denna leverans/faktura har krediterats/raderats”.

Helt perplex blev jag och hade därav förbluffande svårt att formulera mig när jag mailade leverantören för att fråga vad som hänt och huruvida jag skulle förvänta mig någon leverans eller ej. Fick svaret att de skickat försändelsen den 9:e november och att den kommit i retur från posten den 13:e november, varefter min order blev krediterad (avslutad). Det var allt.

Jamen, hallå. Vadå returnerad och varför då!? Den skulle ju till mig!

Det här är för mig helt obegripligt och jag undrar fortfarande om de tänker eller inte tänker leverera min beställning, så jag har bett om en förklaring till returen (om de fått någon), samt information om ifall det blir en leverans.

I det här läget gör det mig detsamma om de tänker skicka försändelsen igen eller inte – perplexiteten har övergått i nyfikenhet. Jag vill bara veta vad som hände, hur det gick till och se hur de hanterar den uppkomna situationen.

Det vore helt okej om beställningen annulleras (ja, det vore rentav att föredra) eftersom jag sedermera upptäckt att jag kan köpa samma produkt för mindre än halva priset om jag beställer från en brittisk leverantör i stället. Och med tanke på hur länge jag redan väntat gör ett par veckor till detsamma.

Jag ser fram emot upplysning. Det här är vardagsdramatik på hög nivå.

Nyss insåg jag att jag inte ens loggat in på bloggen på sistone – hittade en kommentar som låg och väntade på godkännande sedan över en vecka tillbaka. Det är smärtsamt uppenbart att kvittrandet totalt har tagit över min nättillvaro. Och inte ens där är jag särskilt närvarande och/eller aktiv. Jag har inte tid. Eller, vilket väl egentligen stämmer lite bättre, jag tar mig inte tid.

Jag väljer att lägga min tid och mitt engagemang på annat håll. Väldigt många av mina veckor är sprängfyllda av äta-jobba-sova. Och helgerna bjuder i allmänhet vila och/eller sociala aktiviteter snarare än aktiv datortid. Förra helgens SGU-tittande måste nämnas i sammanhanget. Eller förra veckans åhörande av Jeanette Winterson på Kulturhusets internationella författarscen. Kul! Inte minst drinkandet på Sky bar efteråt tillsammans med en bunt bokbloggare. Himla trevliga tjejer! Trots att jag var trött ville jag inte åka hem.

Vad gäller andras bloggar har jag trappat ned drastiskt. Jag gjorde en större rensning i min Google Reader för en tid sedan, så att jag nu i stort sett bara följer människor jag känner plus ett fåtal bloggar som är tillräckligt intressanta dessförutan. Samt en del nyheter, som jag bara läser när det blivit tid över eller så. Utrensningen fyllde sitt syfte – jag känner mindre stress över att ha för mycket oläst. Jag låg ju ständigt på 1000+ förut. Nu håller det sig på något hundratal och mycket av det markerar jag som läst utan att faktiskt läsa.

Idag är det i stället Twitter som stressar lite, men jag jobbar på att inte heller där känna att jag måste läsa allt. Märker att jag missar en hel del, framförallt på dagtid eftersom jag helt enkelt inte har tid att surfa eller kvittra eller vad det nu är för något man gör vid jobbdatorn när man inte jobbar. Jag har inga sådana luckor, ingen dödtid alls. Och det känns konstigt nog helt okej.

På hemmaplan försöker jag emellanåt läsa ifatt dagens skörd, men tvingas oftast ge upp för att det är för mycket. Jag vill hinna annat än att läsa tweets. En del av dem hinner jag dock med på resorna till och från jobbet – ungefär 20 minuter i vardera riktningen. Min Hero är toppen! Den piper lite glatt varje gång jag fått ett mail också. Whee! låter det som. Eller ”win”, som också jag börjat missbruka – somliga uttryck smittar som… gäspningar.

På Twitter blev jag i afton varse att det visst finns en Mac-klient för Voddler. Win! Om jag hinner i helgen ska jag definitivt ta en titt på den. Fick ju aldrig Windoze-versionen att funka på någon av mina jobbdatorer.

Annars… well, dags att lämna datorn ett tag, så det får vara nog för nu. Ser fram emot att äta död ko, dricka gott vin och sedan mumsa smarriga ostar – min stora ansträngning idag var en promenad till Söderhallarna. Var ledig, men steg upp i vanlig tid med ambitionen att göra ett par timmars jobb. Käkade frukost, men orkade sedan inte ens fokusera blicken på bildskärmen så det var bara att återvända till sängen. Tre timmar senare, när jag vaknade igen, var det nästan skymning. Så kan det gå. Jag är dock fortfarande trött, så det blir nog inga problem att slockna ikväll heller.

Just idag, just ikväll känns livet helt okej.

Kom just på att jag glömt konfigurera om bloggen till normaltid (vintertid), och eftersom jag ju brukar blogga om det som en påminnelse till andra…

Årets handgrepp är väldigt lika förra årets:

• Gå till Kontrollpanelen
• Klicka på Allmänt (under Inställningar i vänsterspalten)
• Vid Tidszon, ändra till UTC + 1
• Spara ändringarna

And you’re done! Så här ser det ut:

Och som vanligt är inte framtiden här ännu – meddelandet är exakt detsamma som när jag i våras påminde om ändringen till sommartid. Men det är väl skönt att något i tillvaron är stabilt, förstås.

Tydligen går det fantastiskt bra för Gerre Versteeghs (dvd- och digital film-distributör) bransch, enligt vad han själv sade hos TV4 i morse (debatt med/mot Rick Falkvinge) – försäljningen ökar och ökar och ökar. Och ökar. Och naturligtvis menar han att det är Ipred-lagens förtjänst.

Innan jag går vidare vill jag förresten rekommendera att du/ni ser klippet, för det är riktigt roligt. Bitvis hahaha-roligt rentav. Gerre anklagar bl.a Piratpartiet för att vara bromsklossar. De båda herrarna pratar vid sidan av varandra, som jag ser det. Om olika saker. Och hur någon kan se det som att de står mitt emot varandra och ägnar sig åt salivstänkande över staketet begriper jag inte.

Men det jag tänkte skriva handlar om att jag inte alls tror att det är lagen som gjort att det går allt bättre för de här film- och musiktjänsterna. Jag tror inte det är svårare än att det nu faktiskt börjar finnas användbara digitala tjänster och då är det inte så konstigt att folk också använder dem. Det har inte med Ipred-lagen att göra. Vem har någonsin kunnat använda tjänster som inte finns? Så det är nog som Kevin Costners rollfigur drömmer i Field of dreams: ”If you build it, they’ll come”.

Jag har sagt det förut, till att börja med mest prövande men med tiden alltmer övertygat: tillhandahåll efterfrågade tjänster så kommer kunderna. Tada!

Själv hålls jag borta från de flesta liknande tjänster eftersom min persondator är en Mac. Ytterst få klientprogram (vilket är vad man brukar behöva för dessa tjänster) finns i Mac-version. Somliga är på gång, men än så länge mycket få. Film2home, som Gerre representerar och använder som exempel, kräver Windows Internet Explorer. Jag hittar ingen egentlig information om detta på webbplatsen, men möttes av följande meddelande när jag kom dit:

Eftersom du använder en annan webbläsare än Windows Internet Explorer kan du tyvärr inte använda film2home i dagsläget.

Du är välkommen att se dig om i tjänsten, men det kan hända att vissa knappar och fält inte ser bra ut.

Vi jobbar för att i framtiden kunna erbjuda tjänsten för fler webbläsare och operativsystem

Jag fick också inbjudan att bli Voddler-användare för snart en månad sedan. Tror ni klientprogramvaran fanns i någon Mac-version? Givetvis inte. Okej, fine, men då kanske jag kunde prova på någon av de två jobbdatorer jag har. Det är ju i alla fall Windows-burkar med Internet Explorer installerad. Tror ni att klientprogramvaran gick igång på någon av dem, texten ovan till trots? Inte, då. Och ja, jag borde så klart felanmäla och söka hjälp, men jag har inte haft tid och ork och lust att göra det. Inte ännu. Och där står jag just nu. Antingen missbrukar jag tjänstedatorerna och förslösar livstid på att kasta mig in på något Voddler-forum eller så inväntar jag tålmodigt en Mac-version.

Nej, när tjänsterna blir tillgängliga kommer jag att använda dem. Inte förr.

Förresten, Gerre pratade också om att dvd-försäljningen ökat med 20 procent sedan lagens införande (jämfört med föregående år) och bara fortsätter att öka, månad för månad. Det låter i mina öron lustigt, med tanke på att jag själv nästan helt slutat köpa sedan industrin började löpa amok och hetsjakten på fildelare drog igång på allvar. Och här kände jag förstås behovet av att kolla fakta och tvekade då ett tag om huruvida jag verkligen ville veta hur mycket pengar jag spenderat. Men nyfiken är jag ju, så…

Under fyra år (2004-2007) köpte jag varje månad dvd:er för ganska precis 1000 kr. Förra året minskade dessa inköp till ungefär hälften. Och i år har jag inte ens kommit upp i 1000 kr på nio månader. Och visst, jag är antagligen inte ett dugg typisk, men det är en version. Jag blev arg och bestämde mig för att i möjligaste mån avstå från att gynna dem som spottar på sina kunder.

Hm, låt se… vilken var poängen nu igen?

I fredags var vi och lyssnade på bra musik på Hovet. Progressive metal.

Evenemanget hette Progressive Nation och banden som spelade var Unexpect, Bigelf, Opeth och Dream Theater. För mig: två okända, två kända band.

Allt jag hade velat skriva om tillställningen har redan skrivits av Josh, som dessutom nämnde och påpekade ett par saker därutöver. Läs hans inlägg! Det jag har som inte han har är ett fåtal bilder och ett par videos – se nedan. Använd dem fritt för icke-kommersiella ändamål, men ange ursprung tack!

Själv uppskattade jag Opeth mest och tyckte precis som Josh att Unexpect verkade värda att undersöka närmare – det lilla vi hann höra lät intressant. Bigelf satte inte några djupa spår i mig, men jag gillade Hammond-ljudet. Dream Theater var (givetvis!) bra, men jag hann faktiskt bli lite uttråkad. Möjligen för att det hade varit en lång vecka och jag därför framåt kvällen började gäspa käkarna ur led. Grät gjorde jag däremot inte – var nog lite för upptagen med att använda min kamera för att leva mig in till fullo. Och så hade jag, trots goda föresatser sedan plattan kom, inte hunnit lyssna in mig på den senaste. Det bidrog säkert också. Men… Dream Theater ligger väldigt högt på min Last.fm-topplista och lär med säkerhet ligga kvar där länge till.

Nåväl. Några bilder och videos av varierande kvalitet bjuder jag på.

Först Opeth:

Opeth

Opeth

Sedan Dream Theater:

Dream Theater

Dream Theater

Och så de två Opeth-låtar jag faktiskt filmade med min lilla chokladbruna. Inte världens bästa kvalitet, såklart, men det ger nog ändå viss känsla:

Ref: Opeth – The Lotus Eater

Ref: Opeth – Deliverance

Nästa gång jag går på bra konsert ska jag, förutom fulladdade batterier, ha ett helt tomt minneskort i kameran och helst också ett extra i fickan. Eller så är jag lite så där radikal och lämnar helt enkelt kameran hemma.

Okej, jag skulle ju rapportera om blommandet också. Sent omsider, men dock.

Cirka en och en halv vecka efter förra inlägget stod plantan i full blom. Då märktes det också att blommorna doftar starkt. Jag blev snuvig och tung i huvudet när jag satt på datorplatsen, i köket (i vars fönster plantan står). Det fick bli att ta med sig datorn in i biblioteket under några veckor.

Och faktum är att man sitter förbaskat bra här, i läsfåtöljen, med någon eller några av sina bärbara datorer (periodvis har jag alla tre – min Mac och de två jobbdatorerna) och med externa högtalare inkopplade. Om jag är hemma och det är soligt ute sitter jag nästan alltid här, för att det är så ljust och fint och bekvämt i min läsfåtölj. Jag är vansinnigt nöjd med det soliga hörnet såväl som både val, införskaffande och placering av fåtöljen just där. De senaste tre dagarna har jag också suttit där och jobbat eftersom jag är och varit förkyld. Det har funkat riktigt bra och jag känner att jag nästan vill bosätta mig i fåtöljen. Kanske borde jag helt enkelt flytta in i biblioteket?

Men blommande hoya var det. Here goes:

That’s all, folks!

Idag upptäckte jag en knoppande blomställning på den hoya jag i våras fick av Drottningen och som i min vård transformerats från blad till riktig planta.

Alltså, när jag tänker efter har jag nog sett knopparna förut, men inte riktigt lagt märke till dem. Vill minnas att jag tänkte något om rester från förra blomningen, som inträffade för ca två månader sedan. Den här ser likadan ut som den förra, som med tiden utvecklades till en blomma – se bild nedan.

Det är dags att lägga ut bilderna som blev liggande efter förra gången – det blev aldrig av att jag bloggade om det trots att jag ville visa Drottningen hur fint den utvecklas i mitt köksfönster. Hoyan verkar kunna överleva hos mig.

Så här ser knoppen ut – mest trist och en smula plastig:

Nästa helg förväntar jag mig att se något i den här stilen:

Ikväll är jag ensam hemma. Funderade lite på hur det kändes när jag steg in genom dörren. Ingen hemma. Ingen som kommer hem senare ikväll heller. Det har blivit väldigt ovant och kanske känns det lite tomt, men okej.

Det första jag gjorde (sorry, Snowflake!) när jag kom hem var att plocka fram en cigarrett, grabba tag i tändaren och gå ut på balkongen och göra så som man plägar göra med dylik rekvisita.

Att röka så här i vardagen är också ovant.

Det är sådant jag tagit mig för att göra när jag träffar Emma. Lite fånigt är och känns det, men det har gått så långt att jag nästan blir röksugen av att höra hennes namn nämnas. Och förra helgen, när vi skulle träffas, tyckte jag det var smart att köpa egna cigg i stället för att snylta på henne. Som dessutom röker alldeles för starka cigarretter för mig. Och ja, det kändes vanskligt.

Jag köpte ett paket lightcigarretter. De är också för starka för mig och jag blir yr och illamående om jag drar för djupa halsbloss. Fimpade efter halva.

Det är bara att konstatera att jag inte är någon rökare, även om det känns som om jag förmodligen skulle kunna bli det igen. Om jag ansträngde mig.

En gång rökare, alltid möjligheten kvar.

Det är aldrig för sent att börja om, så jag skjuter det framför mig.

Nåja, jag tänker inte gå tillbaka till att bli nikotinslav och det av många olika skäl. Främst för att jag inte mår bra av att röka, men också t.ex för att det stör omgivningen. Jag trivs med att kunna glida omkring i tillvaron tämligen obemärkt. Och det kan man inte som rökare. Man stör, ovillkorligen.

Tänkte en del på jobbet också på vägen hem. Inte så konstigt med tanke på att jag var just det – på väg hem från jobbet. Tre timmar senare än tänkt.

Undrar hur de andra i projektteamet ser på mig? Själv är jag ofta frustrerad för att jag inte tycker att jag får tillräckligt mycket gjort. Diskutabelt.

Idag, inte minst, har jag rullat ut mattan så att det faktiskt börjar likna ett hem. Och nej, det jag gör har inget med heminredning att göra – behövde bara en metafor som kändes rätt. I stället för lösa bräder finns där nu väggar och tak och jag har till och med tapetserat lite. Och målat lister.

Jag är lite bekymrad över att jag och den enda andra kodande kollegan på plats idag inte lyckades mötas i diskussionen. Det kändes inte alls bra.

Annars är det väl mer bara det där att ens egen uppfattning är så fruktansvärt subjektiv. Hur ska jag kunna veta om … fel, hur ska jag kunna bedöma hur mycket min bild skiljer sig från omgivningens. Och säkert finns det lika många bilder av mig som det finns människor som har med mig att göra. Och inte.

Nåja, det här ska inte bli något mastodontinlägg. Det är bara roligt att tänka genom fingrarna för ovanlighetens skull. Det var sådant jag gjorde förr, men numera liksom aldrig hinner. Eller tar mig tid till.

Min telefon fick förresten heta Tweet tweet, bitch!. Tack, drf – var är du?

Nej, röka resten av ciggen och gå till sängs med datorn – tror jag på.

Idag på vägen hem från jobbet råkade jag av en ren händelse snubbla över några saknade funktioner i HTC Peep, d.v.s Twitter-klienten som följde med min HTC Hero. Sådant där som att kunna göra reply och retweet och skicka direktmeddelanden trodde jag nämligen inte gick att göra med mindre än att man skrev in alltihopa manuellt. Så fel jag hade!

Rätt vad det var kom jag på den befängda tanken att prova trycka in den lilla vita kulan, som annars mest verkade vara till för att bläddra uppåt/nedåt eller åt höger/vänster. Vips kom där upp en meny med valen ”Reply”, ”Send direct message”, ”Retweet”, ”Add to favorites” och ”Show profile”. Precis de jag saknat!

Bara en sådan sak som att endast det första ordet som börjar med stor bokstav. Pluspoäng. Jag ogillar ”Det Där Amerikanska Sättet Att Skriva Rubriker Och Menyval”.

I övrigt är jag lite sur på den här Twitter-klienten, som inte verkar hantera att man vrider telefonen. Alltså, den ställer inte om sig från stående till liggande utan fortsätter visa sig i stående format. Med ett inmatningstangentbord som är obekvämt smalt. De flesta andra program jag använt hänger med fint, men alltså inte Peep. Det får man verkligen hoppas blir åtgärdat.

Google Mail verkar funka bra – i alla fall har jag inte stött på några problem ännu. Ska dock sägas att jag inte använt det särskilt mycket, men att läsa och svar på mail har gått utmärkt.

Google Maps funkar bra som karta, men är inte alltid bra på att veta var man är. Hemma funkar det fint, men där vi var i lördags kväll placerade den sig minst en kilometer fel på kartan.

Hm, mer då?

Installera applikationer utöver det som levereras i/på/ned telefonen har jag ännu inte kunnat göra – får ett felmeddelande som i princip bara säger ”försök igen senare” när jag provar. Jag tror och hoppas att det är hos dem felet ligger och att det verkligen bara strular temporärt.

Än så länge vill jag inte lämna något sammanlagt omdöme – har alldeles för mycket kvar att testa ännu. Men att skriva in text av olika slag går bättre och bättre. Nu senast var det knappt jobbigt alls att skriva in ett längre sms. Så visst vänjer man sig!

Antar det kommer mer vartefter.

Jag fick just upp en sådan där störande bristfällig dialog på min jobbdator:

TheStandardAssetManager has detected that the user of this workstation may have changed. The Lotus Notes ID currently being used is not the same as the one reported by TheCorporateDirectory as belonging to the registered user of the workstation.

The workstation is currently registered to the user shown below.

Please select one of these options.

• The user of this workstation has changed. I am the user of the workstation but it is not registered to me.
• The user of this workstation has not changed. The Lotus Notes ID currently in use belongs to me.

Click ”OK” to continue or ”Cancel” to complete the registration at a later time.

Ursäkta, det är fortfarande min arbetsstation men just nu inte mitt Notes-ID som används på datorn. Hur svårt kan det vara att inse att det går att tillfälligt låna ut sin dator/notesklient till en kollega? Det borde inte vara svårt att lägga till det för mig just nu rätta alternativet: ”The user of this workstation has not changed. The Lotus Notes ID currently in use does not belong to me.” – men antar att det är det för annars skulle väl någon tänkande människa ha gjort det för länge sedan. Jag valde ”Cancel”.

Någon gång under dagen fick jag ett SMS som talade om att jag har ett paket att hämta på kioskposten, så vägen hem går sålunda där förbi.

Och sedan vet man inte riktigt vad som händer.

Jag är ingen sådan där galning som kastar mig över och river sönder paket och kartonger för att komma åt innanmätet så fort som möjligt utan snarare en mer eftertänksam person som tar god tid på mig. Ibland väldigt god.

Jag minns t.ex när jag först fick bredbandet (äkta fiber etc) inkopplat – satt ändå och körde via modem ett bra tag. Eller när jag fick hem en ny dator, som fick ligga kvar i kartongen i flera dagar medan jag körde på min gamla.

Riktigt så saktmodig lär jag dock inte vara med Hero:n. Förmodligen inte.

Givetvis ska jag försöka dokumentera lite m.h.a kameran (som legat skymfligen bortglömd och övergiven alldeles för länge). Alltid retar det någon, som min gamle far brukade säga. May he rest in peace och så.

Vilket påminner mig om att jag läste ut ”Hanteringen av odöda” (John Ajvide Lindqvist) och började med ”Världen växer” (Tor Nørretranders), men insåg att det ju var ”Märk världen” jag köpt och planerat att läsa. Nu läser jag i stället ”Stripes …and Java Web Development Is Fun Again” om Stripes 1.5, som jag använder i tjänsten. Efter bara tre kapitel hade jag lärt mig en hel bunt nyttigheter, som direkt kommer till användning. Läsningen hör förstås egentligen inte hit, men jag ville passa på att dokumentera.

Men nu är det hög tid att inleda färden mot min nya leksak. Kanske nästa inlägg eller kvitter kommer att skrivas på något mindre än en knädator…

Sent omsider, långt om länge och efter diverse om och men har jag äntligen bestämt mig för en nallefån för mitt personliga bruk. Och beställt ett exemplar. Så nu går jag i väntans tider. Förhoppningsvis levereras den redan till veckan.

Vad jag valde? En HTC Hero. En Android™-nalle. Vrålnördigt. Men kul.

Jag har varit sugen på en Android länge, men mentalt stått på kanten och tvekat. En av de saker som slutligen fick mig att hoppa var Björn Falkeviks lyrik – han verkar ju vara helt kär i sin Hero och säger det jag ville höra.

Det är så roligt att slå till på något man suktat efter länge!

Idag (på vägen hem efter första mc-turen med övernattning) tog vi svängen förbi Telefonplan varvid jag noterade att kamälgen har fått nya horn, men har förstås ingen aning om när detta skedde eftersom jag inte passerat på länge. Tänkte att ni som läst mina tidigare inlägg om kamälgen med och utan horn kanske skulle vilja veta detta. Och se någon bild. Noterade även att något pucko tycktes ha klottrat på den stackars kamälgen – man kan ana något gulaktigt på bakre delen. Något som tydligen inte helt gått att tvätta bort.

Jag utgår från att detta är mitt sista inlägg om kamälgen, men man vet aldrig.

Idag börjar Lulekalaset och eftersom jag befinner mig bara någon mil utanför stan och har bil är det en klar möjlighet att bevista denna … stadsfestival som väl torde likna Stockholms numera utdöda vattenfestival. Frågan är bara om vi orkar… som väl alla vet är det ansträngande att ha semester. Jag är extra trött idag. Kanske för att vi var inne och gjorde stan igår eller så är det paltkoman som följde av paltlunchen eller kanske rentav hederlig koffeinbrist i blodet.

På lördag spelar Raubtier på BD Pop-scenen, på Valandparkeringen. Och jadå, jag vet att detta shoppingcenter senare döpts om till Wasa City och numera heter Strand, men för mig kommer det alltid att heta Valand City. Somligt kan man inte ändra på. Det gladde mig att bror, som bor kvar, också säger Valand.

Just nu lutar det åt en tur in till stan i kväll. Boyfriend får antagligen köra bilen hem sedan eftersom han inte är lika intresserad som jag av att dricka öl.

Och så vore det skoj att se och höra Raubtier, vars platta jag ju köpt ganska nyligen, på lördag. Dessutom kunde jag inte låta bli att, för sakens skull, köpa deras singel (Achtung Panzer) som utbjöds vid kassan på Wayne’s Coffee igår. Det känns klart frestande att åka in och lyssna, men vi får se. Det kräver ju lite ansträngning också. Och kostar.

Semesterkoman är rätt mäktig och jag njuter av att kunna sitta ute i den friska luften på tunet med en bok. Just nu ”A Spot of Bother” (Mark Haddon). Upptäckte att jag redan läst de två mer lättviktiga böckerna jag tagit med.

Det såldes faktiskt kaffeost på Kvantum, men en sådan där rejäl bit för 85 kr kändes för mycket – vi har inte nog med tid kvar här uppe för att hinna äta ens hälften. Men åkerbär i mindre mängd finns att plocka i grannskapet. Fler jaktutflykter lär det bli. Blåbär verkar det också finnas i skogen så det kanske kan bli en liten paj eller så.

I det stora hela är det lugnt och skönt och vädret sympatiskt. Lagom sol, med enstaka förbipasserande moln. Det funkar att vistas utomhus i stort sett jämt.

Jag skulle vilja blogga och berätta om tillvaron, livet, semestern – egentligen vad som helst. Känna orden flöda ur fingrarna och se mina mer eller mindre medvetna tankar breda ut sig över bloggsidan. Men så snart jag ens tänker tanken på att skriva något blir det tomt i huvudet. Hur är det möjligt?

Jag har inga tankar om vare sig det förflutna, nuet eller framtiden bortanför ett par timmar framöver. Jag minns banne mig inte vad vi har gjort nu under semestern (om något?) utöver det jag redan skrivit om – handlat hojkläder. Och åkt motorcykel. Vi har besökt några nära, kära och/eller bekanta. Åkt omkring och shoppat diverse saker. Och naturligtvis åkt en del hoj också.

Mellan hojturerna har vi… eh. Inte gjort många knop. I alla fall inte jag. Sett på diverse avsnitt av E.R. och Being human. Läst ut Dexter-boken och konstaterat att jag absolut vill läsa den på engelska. Och det vill jag för att jag blev så jäkla störd av översättningen och vill ge författaren en ärlig chans.

Hon hade sett allt. Varit där, gjort vad hon skulle, köpt t-shirten.

Just nu gör jag tydligen allt för att slippa ta mig an räkningshögen, som legat så länge att den stinker. Inte bokstavligt talat förstås, men jag blir kallsvettig av att bläddra bland det jag ignorerat. Somligt är bara att betala, men annat är sådant som gått snett och som jag måste ringa och ordna upp och jag vill verkligen inte behöva ringa. Varför i helvete kan inte saker göras rätt från början så att jag slipper våndas och slösa dyrbar tid på att reda ut skiten?

Ska gå igenom högen i detalj i kväll, sortera papperen i olika högar för att i morgon kunna ringa och förhoppningsvis ställa saker och ting till rätta. Inte för att jag inte gjort det förut, men någon gång ska det väl funka kan man tycka.

Det där med förhållande verkar inte vara bra för min intellektuella kapacitet. Och det är definitivt inte bra för mitt bloggande eftersom jag ogärna skriver om oss och vi tillbringar i princip all vaken tid tillsammans. Jag behöver lära mig hantera gränsdragningen eller ändra mina egna regler för bloggandet. Andra faktorer spelar också in och det finns hopp om lösningar i närtid.

Jag skulle säga att jag trivs rätt bra med livet. Ifall någon undrade, alltså.

I lördags åkte jag för första gången på många år motorcykel. Märk väl: åkte, inte körde. Jag kan inte köra båge. Och framförallt får jag inte köra båge. Jag har ingen licens. Eller jo, men den licens jag har gäller bara framförande av personbil. Och sålunda får jag nöja mig med att åka när någon annan kör.

För att få följa med ut och åka behöver man viss skyddsutrustning, så det har vi ägnat rätt mycket tid åt på sistone. Leta passande prylar och beklädnader.

Först och främst behövde jag en hjälm och det var så klart det lättaste att hitta. Hjälm blev sålunda det första inköpet, i lördags. Den var långt ifrån gratis, men förhållandevis billig. Om vi säger så: de sålde många dyrare.

Där och då provade jag även byxor och hittade hela två tänkbara exemplar. Förvåningen var stor då det första stället vi besökte inte haft något som ens var i närheten av att funka på mig. Jag hade verkligen inga förhoppningar.

De två alternativen var ett par skinnbrallor och ett par allvädersbyxor. Konstigt kändes det att jag som alltid tänkt och tyckt och trott att jag behövde (läs: så gärna ville ha) skinnbrallor faktiskt lutade mer åt det andra paret. Jag fattade dock inget beslut utan bestämde mig för att låta jackan fälla avgörandet – om jag hittade en jacka i skinn vore det lämpligt med skinnbrallor och vice versa.

Det är så skönt att ha alternativ och det är ännu skönare att ha en konkret plan att rätta sig efter. Något mot vilket man kan vila sina beslut och därmed slippa tänka i stunden när de ska fattas. Jag kan ju verkligen inte fatta ett beslut om det inte finns en påtaglig anledning – två helt likvärdiga alternativ klarar jag inte av att välja mellan. Så i det här fallet var det otroligt skönt att låta beslutet bero av andra resultat. Resultat som ligger bortom min kontroll.

Hm, ”It’s beyond my control” – vilken film var det? Äh, jag har den på dvd.

Nåväl, med införskaffad hjälm gick det ju att åka så det fick jag göra. I jeans och skinnjacka. Och min nya hjälm. Det blev en kortare provtur ut till väninnan i Sickla, vilket visade sig vältajmat då hon behövde oss just då.

Lite läskigt kändes det att sitta bakpå, även om jag tror att jag hade börjat slappna av innan vi var hemma igen. Ja, vi tog en extrasväng via Huddinge.

Fast allt det där var så länge sedan att jag inte längre minns… jag minns att jag spände mig i början, men också att det kändes förvånansvärt stadigt.

Sedan dess har jag hunnit hitta och köpa både jacka och byxor, om än byxorna just nu ligger hos skräddaren för justering. Förkortning av ben, alltså. Det blev till slut en finsk allvädersdress eftersom den var det enda som passade hyfsat.

Lustigt nog köpte jag hjälmen på ett ställe, ryggskyddet på ett annat, jackan på ett tredje och byxorna på ett fjärde – de sistnämnda två hörde dessutom ihop men valdes helt oberoende av varandra. Rukka gör väl kläder som passar mig. Att modellen sedan visade sig heta samma som jag, d.v.s Mia, gjorde inte saken sämre. Man skulle nästan kunna tro att universum planerat för mig.

Funderar även på vettigare skor att åka i – de skinnstövlar jag använt nu är för mjuka och tunna för att funka riktigt bra. Jag får kramp i fötterna. Men vi får se… det har blivit många sköna slantar spenderade så här långt. Måste samla ihop kvittona för att ha lite koll och om jag behöver reklamera något.

Semestern så här långt har, oberoende av hur man räknar, färgats av det här med motorcykel. Åka från butik till butik och ibland tillbaka igen. Åka bara för att åka. Långa dagar har det blivit och jag vill mena att det inte är någon dans på rosor att ha semester. Man måste fasen vara utvilad för att orka med!

Lördag och söndag åkte vi kollektivt till en och samma butik. Först för att kolla på byxor (och köpa hjälm), sedan för att kolla på jackor. Måndag… hittade och köpte jag min jacka. Tisdag jordgubbskok och pannkaksmiddag med vänner. Onsdag åkte vi runt och letade skruvar och jag fick nya naglar och sedan gick vi på demonstration i Humlegården (länken går till Erik Laakso som jag fick förvarnad möjlighet att hälsa på) och drack därefter öl med andra pirater. Torsdag (idag – well, det är över midnatt, men min dag är inte slut ännu) återvände vi till ett av skruvställena för att prova byxor och minsann, fanns där inte ett par som passade! In till skräddaren i stan och sedan ut i förorterna på oväntat besök och därefter hemåt via gamla hemtrakter, för att inte säga längs vägar som inte ens finns om man ska tro GPS:en. Uncharted territory – hur coolt låter inte det? Men faktum är att man tydligen byggt helt nya bostadsområden i ödemarkerna alldeles nära mitt första stockholmshem.

Och för den som är nyfiken på motorcykeln jag åkt på så ser den ut så här:

Nu ska jag sova – fick nog en överdos av syre idag. Vi tillbringade i princip hela dagen ”on the road” eller i alla fall ”on the run”. Jag är glad över att min nya jacka kändes sval och var helt vindtät. Bra köp. Ska möjligen se till att få ärmarna kortade, men det får vänta tills det är dags att lämna hojen hemma.

Vi säger att detta är en skrivövning. Det är det egentligen inte, men funkar som en anledning eller ursäkt att sitta på den för dagen svala balkongen och umgås med eller via datorn. Och smutta på en svalnande mugg kaffe latte.

Egentligen borde jag väl röja och fixa och putsa och feja lite med tanke på att vi får besök i afton – vi kör lite öppet hus, drinkmingel eller vad man nu ska kalla det. Har bett några vänner och bekanta komma hit och snacka, drinka, snacksa helt enkelt. Och som vanligt blev det lite tomt i huvudet när jag skulle komma på människor att tillfråga så i slutänden blir vi nog bara en handfull.

Men jag skrev in en lista över dessa tillfrågade i ett Google-dokument, vilken jag sedan kan använda som underlag för framtida evenemang. Dokument, förresten. Det var en anteckning. Googles notebook är dock inte helt lätt att hitta till via länkar från deras andra tjänster så det blir till att skriva in adressen för hand: google.com/notebook funkar.

Stream of consciousness.

Ja, lite sådant hade jag tänkt att det här inlägget skulle få bli. Bara skriva och låta tankarna vandra lite fritt vartefter. Jag tycker liksom aldrig att jag hinner det annars. Och det där med inte ha tid att blogga gäller fortfarande. Jag har inte tid, men jag tar mig tid att blogga just nu, just idag.

Tänk om jag skulle låta bli att korrläsa det som skrivits? Jag är ju mycket för preview och justering, korrigering, omformulering för att radlängderna ska bli estetiskt tilltalande (för mig på min dator). Ofta onödigt, antar jag. I alla fall om man betänker den tid det tar att bli klar med inlägget. Frestande, men jag känner mig själv – det kommer jag inte att kunna göra. Det är lite tvångsmässigt, det där med att korrekturläsa och finputsa inläggen.

Jag har väldigt svårt för att släppa ifrån mig saker som är annat än nästan perfekta utifrån vilka kriterier det nu är jag använder för att avgöra det. Jag menar att jag har en egen ganska tydlig och konkret bild av vad som är bra. Vad jag tycker är bra. Vad som uppfyller de krav jag själv har ställt upp för mig. Det gäller nog samma sak för bloggen som för mitt kodande eller mail- och dokumentskrivande på jobbet.

Tänk så intressant det vore att kunna jämföra kravmallar med varandra.

Jag tror att jag skulle upptäcka att vi inte är mer än ett par handfullar människor som är så där jättenoga och petiga med vad och hur vi skriver. Kanske inte bland dem som skriver språkligt korrekta blogginlägg, men bland folk i allmänhet. Jag tror.

Det här inlägget är nog det första som skyltar med det faktum att jag nu för tiden ingår i ett ”vi”. I början ville jag inget skriva för att det dels var för nytt, dels för att jag ju egentligen inte vill skriva om jobb eller kärlek. Men så är det i alla fall – en klart påverkande anledning till att jag bloggar så mycket mindre nu är att jag har stadigt sällskap. Jag sitter sällan ensam hemma utan något särskilt att göra. Visst, jag hänger vid datorn, men då råder inte det totala lugn jag behöver för att kunna skriva. Och det lugnet längtar jag efter ibland. Det är därför skönt när han har andra saker för sig så att jag kan gå omkring och skrota och ostört göra precis vad jag vill. Som nu. Då jag alltså utnyttjar min fria tid till att jaga och dricka kaffe, samt kvittra och blogga.

Det är livet, det!

Fast jag har också travat iväg med tidningar och kartonger och dumpat min gamla stereo i soprummet. Det är mycket kvar att göra, men det mesta är taggat som ”optional” så det blir gjort i mån av tid och ork. Väldigt lite är taggat som måste, och det lilla som är fixas lätt senare.

Jag behöver min tid och mitt andrum. Verkligen.

Kaffejakt, ja. Jag hade en så tydlig bild av hur jag bara skulle kasta på mig lite kläder och tofflorna och kvista ned på hörnan och hämta upp en kaffe latte. Kanske med muffins till. Och när jag ju ändå skulle ned kunde jag ju lika gärna ta med mig returpapper och kartong, som ska lämnas runt hörnet. Belöningen skulle bli kaffe, alltså. Tala om att jag blev förvånad för att inte säga besviken när jag upptäckte att fiket inte var öppet. Enligt skylten ska det vara öppet 9-15 på lördagar och så klart räknar jag ju också med att det är det. Inte idag.

Så i ren bestörtning åkte jag upp igen, fräschade till mig för en stadsresa, bar ned nästa omgång skräp till grovsoprummet och tog tåget in till centralen. Det hade liksom blivit en fix idé, det där med att få kaffe. Dagen skulle inte kunna börja på riktigt med mindre än att jag fick mig en kaffe latte. Eller… jag behövde inte börja dagen innan jag fått en. Hur som helst, kaffe tjänar som bra ursäkt att inte börja med vad det än är man ska göra.

Väl inne på centralen, där det ju finns minst tre kaffebarer att välja på, valde jag den som låg längst bort. Valde dessutom en smaksatt variant. Och en muffinsversion som skulle innehålla päron. Slog mig ned vid ett bord och tittade på människor. Egentligen hade jag tänkt sätta mig på det centralaste stället, men där var för lång kö och många människor. Ont om sittplatser.

Hur som helst fikade jag färdigt och travade sedan iväg mot tåget igen. Köpte med mig en stor vanlig latte längs vägen.

Egentligen borde jag testa alla ställena och en gång för alla bestämma mig för vilket som serverar den bästa latten. Som det är nu undrar jag alltid om det kanske hade varit godare att handla av någon av de andra.

Reflekterade som alltid över de människor som rör sig på centralen. Många med packning, förstås. Jag har insett att människoskådning är ett intresse. Jag tittar på hur de ser ut, hur de klär sig och rör sig. Särskilt om morgnarna, när jag vandrar från tåget ned mot Kistagången. Där går alla möjliga sorters människor, med fascinerande olika klädstilar. Jag funderar dock aldrig över vilka de är. Vad de är för slags människor eller vilka historier de bär med sig. Jag är fullt nöjd med att betrakta dem som statistrobotar i mitt universum. Kanske inte undra på att jag ofta känner mig som någon sorts utomjording.

Hela veckan har jag varit irriterad över att andra människor verkar ha så mycket tid att bry sig i allt. Jag blir stressad när det kvittras och bloggas och diskuteras hundra olika saker, som jag har noll koll på för att jag helt enkelt inte hunnit hålla mig uppdaterad. Egentligen tror jag väl inte att det handlar om att jag inte har tid, utan mer om att det känns som om jag inte har det. Och att jag som vanligt vill spänna över precis allt. Och så för att jag inte har kapacitet att ta in saker heller. Jag har inte ork för särskilt mycket. Lite grann känner jag mig som Bilbo, utbredd alltför tunt över alltför stor yta. Ungefär. Kanske är jag helt enkelt… tja, deprimerad. Jag hinner och orkar ju på något sätt inte riktigt med att leva. Jag hoppas att kommande semester gör nytta.

Sedan när jag har tid ska jag försöka tänka ut lite konkreta åtgärder.

Om jag hade tid skulle jag blogga.

Inte minst skulle jag blogga om lördagens Michael Ruff-konsert, som var bra även om jag saknade de flesta av de gamla favoriterna från förr. Och ”förr”… tja, det var väl första och andra gången jag såg honom live. Någon gång under första halvan av 90-talet, antar jag – eftersom jag köpte favoritplattan på Fasching och den kom ut 1992. Men tid har jag inte så det får räcka med min (ja, min egenhändigt gjorda!) videoinspelning från konserten:

Ref. Michael Ruff – Watching Like Angels.

Det var bara så typiskt att jag råkade komma på idén att filma just när han framförde den av låtarna jag allra helst hade velat sjunga med i och verkligen njuta av. Som det blev nu får jag njuta av just den via YouTube i stället.

Jag lovade Grekbimbon ett inlägg med bilder efter dagens badutflykt…

Vi satte oss på bussen från Gullmarsplan och åkte ut till Tyresö kyrka, vandrade förbli slottet och ned till sedvanlig sol- och badplats.

Under promenaden fastnade jag lite med kameran bland buskarna.

Måste säga att det är svårt att föreställa sig att de klotrunda knopparna kan slå ut till gigantiska blommor. Japp. Som min handflata inkl. fingrar.

Det fanns även en vit modell att beskåda:

Nedanför slottet växte även färdigkomponerade buketter:

Och här är en bild på badvattnet. Ibland solar vi på klippan på andra sidan.

Så här efteråt inser jag att det är som jag befarade – att jag stannade i solen för länge. Bakbenen hettar och knävecken svider. Underarmarna är visserligen också varma, men jag tror att de blir bruna och fina. Ansiktet ser bara friskt och fräscht ut. Det känns som att nu, äntligen, har sommaren börjat.

Jag har badat. Inte bara en eller två utan många gånger. Och kallt var det, men ändå skönt som kontrast till intensiv solvärme. Det blir fler gånger.

Och nu är det dags att göra sig redo för Michael Ruff på Fasching – det var för många år sedan sist och jag ser verkligen fram emot kvällen. Åh, så roligt!

Så här dagen efter EU-valet har jag främst bara ont i huvudet, är för trött för att känna mig så värst euforisk även om jag är otroligt glad och lättad över att det gick vägen och att Piratpartiet nu tar plats i Europaparlamentet. Ja, eller när det nu blir dags för själva tillträdet. Sådana detaljer har jag inte koll på. Men det gäller tydligen även han som troligen ska dit, enligt Aftonbladet:

– Någon sa att vi börjar 14 juli. Men jag vet väldigt lite om det där. Jag antar att någon kommer att höra av sig, säger Engström och skrattar länge.

Gårdagen blev en lång dag, men det var det banne mig värt för att sedan på valvakan få stå där tillsammans med en hord andra pirater och jubla när siffran 7,4% dök upp på storbildsskärmen. Att den senare gick ned något, till 7,1%, gjorde inte särskilt mycket. Det räckte ju gott och kanske mer än så.

Dagen började tidigt. Strax efter åtta lade jag ut valsedlar i min vallokal och blev hänvisad till att lägga sedlarna på bordet bredvid stället med fina fack i. Vilket jag tyckte kändes fel och befängt, men inte bråkade om för de syntes ju nästan ännu bättre där. Funktionären svarade på min uttryckliga fråga att nej, det var bara här precis innanför entrén som det fanns valsedlar. Vilket jag naturligtvis trodde på och gick därför inte upp för att kolla på andra våningen.

Jag ställde mig på plats utanför sagda vallokal i sällskap av en miljöpartist, en folkpartist, en moderat, en vänsterpartiet och en socialdemokrat. Det småpratades trevande i väntan på besökare att förse med valsedlar. Efter att F!:s representant anlänt och lagt ut sina valsedlar och i förbifarten nämnt våningen ovanför började jag ana oråd och tog en svängom och blev varse att det en trappa upp fanns ännu ett ställ med valsedlar. Jahapp. Grundlurad.

Strax efter tio dök det första miljöpartistiska språkröret upp – Peter Eriksson. Han tog i hand, presenterade sig och småpratade sedan som alla andra. Jag som är en nyfiken människa frågade det ena och andra och fick veta att han inte skulle stå utanför någon annan lokal och att han brukar stå här vid varje val. Och att han har en lägenhet någonstans i någorlunda närhet.

Strax före 12, när hungern gjort sig rejält påmind, blev jag tacksamt avbytt utanför lokalen och kunde ge mig av för att hänga på låset vid den av mina röstningslokaler som var öppen även på valdagen. Lade dit valsedlar så att lokalen skulle klara sig resten av dagen och åkte in till city för att äta lunch.

Åter vid min vallokal tog jag över valsedelsframsträckningen en kort stund och fick då chansen att småprata lite med nästa språkrör, Maria Wetterstrand, som var både trevlig och tyckte bra saker. Jag passade på att komplimentera henne för hennes debatteknik, som jag imponerats av i tv-debatter jag sett.

Tydligen är mina trakter ett starkt miljöpartifäste. Ser i resultaträkningen att i [den jag tror är] min valkrets fick miljöpartiet fler röster än någon annat parti, knappt 20%. Piratpartiet fick drygt 8%. Även F!. M, Fp, S fick ca 15% vardera.

Sedan blev det en runda i lokalerna för att kolla valsedelsstatusen. På den övre våningen såg det bara bra ut. Där nere låg numera även uddapartiernas valsedlar i lådorna med fack, men facken var fullproppade och låg därmed så tätt ihop att man bara såg de valsedlar som låg längst fram. Nu råkade detta vara just Piratpartiets valsedlar, så man kunde kanske ha ryckt på axlarna och gått därifrån, men det kändes ju fel så jag ifrågasatte placeringen och undrade om man inte kunde sprida ut dem lite. Men se, det kunde man inte alls det för det fick minsann inte vara några tomma fack mellan valsedlarna – det hade man fått strikta order om. Personligen tror jag ju att det var samma snubbe (just då inte där) som vilselett mig som hade något dumt för sig här också, men jag bråkade inte om det utan drog mig tillbaka och gick åt sidan.

En kort stund senare återkom snubben till bordet och hans kollegor kanske påtalade problemet för honom för han plockade ur hälften av sedlarna ur de fullproppade uddafacken och lade dem åt sidan, i god ordning. Nu syntes ju alla valsedlar och det såg ut som om han faktiskt hade för avsikt att lägga tillbaka de borttagna sedlarna i facken vartefter det blev plats, så jag tyckte att jag kunde lämna lokalen och känna mig någorlunda lugn.

Jag överväger att anmäla intresse för att åta mig liknande plikter vid nästa valtillfälle. Då skulle jag själv kunna jag se till att det går rätt till och jag skulle erbjuda mig att ta hand om och fylla på även oetablerade partiers valsedlar så att deras aktivister slipper ränna runt som skållade råttor.

Noterade förresten att Lillebrorsans fina hörnbanner är uppdaterad – lysande! Då får den ligga kvar ett tag till. Resten av valkampanjen har jag städat bort.

Och just nu är jag väldigt arg och besviken på mig själv för att jag åter misslyckats med att komma i säng i tid för att vara utvilad i morgon bitti. Jag skulle vilja göra inlägget bättre, men det är viktigare att få ut det så att jag kommer i säng. Det får duga så här, helt enkelt. Någon form av torftig dokumentation av en historisk valdag, där jag ändå spelat en liten roll.

Valvakan… ser att jag missade att skriva om den och nu är det för sent idag.

Jag var där, hade skitkul och pratade med massor av trevliga pirater. Jag skulle gärna räkna upp alla namn, men det skulle bli många och jag hinner inte nu. Kanske någon annan dag. Jag tar gärna emot tips ifall jag råkade fastna på film eller foto – har inte hunnit titta på eller efter några själv ännu.

I början var det riktigt otäckt med alla kameror och förmodade mikrofoner runt omkring i lokalen. Det kändes som en försmak av det samhälle vi inte vill ha. Väldigt underlig känsla, faktiskt. Men efter ett tag (vilket jag antar sker i verkligheten också) glömde man nästan av att de fanns där. Också lite otäckt.

Men fy fan vad coolt – vi ska till Bryssel!

Idag varken är eller har varit någon höjdardag i mitt liv.

Det är inget särskilt som hänt, det bara känns tungt och trist och tråkigt och träligt och tröttsamt och… ja, alla fattar. Dagen är inte min bästa någonsin.

I morse var jag rastlös och det jag helst ville göra vore det bättre att spara tills i nästa vecka. Jag lallade omkring och förberedde mig mentalt på att ringa runt och ragga folk till att stå utanför vallokaler och erbjuda valsedlar till ankommande röstboskap och plötsligt blinkade det till i hjärnan att jag ju hade en välbesökt och öppen förtidsröstlokal att mata med valsedlar. På med kläder och iväg till busshållplatsen. Kvittrade om att bussen naturligtvis gick precis innan jag kom fram så att allt jag såg var bakänden som försvann i fjärran.

I väntan på nästa buss blev jag tilltalad av ett par i mogen ålder. Han undrade om jag hade läst att opinionssiffrorna för Piratpartiet nu var ännu högre och vi började prata. De berättade att de hade röstat och kvinnan förtydligade genom att peka på min ”Jag röstar pirat”-knapp.

Ah, det var förstås därför de pratade med mig! Jag glömmer ibland bort att jag syns, vilket jag väl har skrivit om förut.

Hur som helst skulle de åt samma håll som jag så vi fortsatte prata på bussen ända tills busschauffören meddelade att det p.g.a demonstrationer och motdemonstrationer längre fram skulle ta en evighet att komma fram så det kunde vara läge att hoppa av och ta tunnelbanan i stället. Det gjorde jag och sade adjö till mina nyfunna pirater, som visat sig bo på samma gata som jag.

Det var först efteråt, när jag hade kvittrat om den förändrade rutten, som det med full kraft slog mig vilken fantastisk möjlighet jag hade missat med dessa båda. Jag skulle så klart ha stannat kvar på bussen och frågat om de kunde tänka sig att ta varsitt värdpass utanför min vallokal, som fortfarande är ledig/obokad under de viktigaste passen! Jag är säker på att de hade sagt ja.

Dels var de ju bevisligen inte på landet över helgen (vilket flera av de jag ringt och försökt värva haft som ursäkt för att inte kunna agera värdar) och dels verkade de väldigt engagerade och angelägna om att hjälpa Piratpartiet.

Antar att jag inte behöver säga att jag förbannar mig själv för min bristande fantasi och inlevelseförmåga. En trög, jävla ärthjärna har jag! Sure, jag hade inte fått något kaffe men ändå… Jag är verkligen ingen säljare. Suck.

Någon som, liksom jag, tycker att det låter lite roligt att stå utanför en vallokal och erbjuda Piratpartiets valsedlar till folk? I så fall: boka upp dig för ett ledigt pass (klicka på det röda krysset) utanför lämplig vallokal i morgon. Ju högre siffra (=antal röstberättigade) som står efter namnet, desto bättre. Och passet 12:00-16:30 är det viktigaste så välj gärna det om du har möjlighet.

Jag kommer själv att extraknäcka lite sporadiskt utanför min vallokal om ingen bokar in sig, men eftersom jag ska på valvakan kommer jag inte alls att kunna stå under det sista passet även om jag nog grejar större delen av det första och det mellersta. Om jag bara hinner få i mig något mataktigt under dagen.

Gå och rösta i morgon om du inte redan gjort det! Gärna på Piratpartiet. Det gjorde jag. Här är en fin men hoptryckt banner (via Sagor från livbåten):

Tillägnas Blackwater – du förstår kanske varför och annars gör det inget för låten är hur som helst förbaskat skön. Särskilt i en hyfsad ljudanläggning.

Det blir i alla fall Gary Moore – Still got the blues. Känslan funkar bra en dag som denna, då himlen är grå och det faller kalla droppar i nacken på en.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i den här plattan och trots att jag gillade Gary Moore innan den kom är nog det här ändå min favorit.

Att jag sedan har ett mångårigt förhållande till låten Empty Rooms, som tycktes vara med på varenda platta där ett tag, är en helt annan sak.

Hm. Lika bra att ta den också – Gary Moore – Empty Rooms:

Den låten har jag många minnen av. Jag dansade t.ex i nära kontakt med en långhårig förtjusning från Arjeplog till den någon gång i tidernas begynnelse.

När jag var ute och vandrade i solen i söndags var jag tvungen att stanna och sniffa i luften, för att inte tala om att fotografera, för syrenerna blommar ju och är ack så ljuvliga. Här är två exempel (några fler finns på Flickr):

Nu kopierar jag mig själv från Twitter igen. Bafatt.

Det kunde man väl ge sig katten på, att någon skulle ge sig på den stackars rabatterade datorn. Jag var rentav förvånad när jag igår passerade rabatten och den stod kvar till synes orörd. Så var dock icke fallet idag:

Nog är det ändå lite sorgligt att det finns så mycket destruktivitet i världen.

Nu kopierar jag mig själv från Twitter, men det känns motiverat.

Man kan göra de mest märkliga fynd på vägen hem från jobbet och här är det allt lite kul att spekulera kring vad det är frågan om:

Är det ett konstverk, ett nedskräpande, en avbruten tjuv – vad tror ni?

Lite så där lagom sent, men bättre sent än aldrig. Detta historiska måste så klart dokumenteras. För första gången i mitt liv har jag röstat i förtid – annars har jag satt en ära i att trava iväg till vallokalen och rösta där och då. Inte i detta val, då jag i stället i onsdags eftermiddag (första röstningsdagen) röstade tillsammans med en bunt andra piratpartister på Centralstationen.

Det finns en liten film som visar när partiledare Rick m.fl förtidsröstar:

Jag tackar gudarna för att jag höll mig i bakgrunden och slapp bli frontfigur. Hade ingen aning om att det filmades där och då (även om jag väl nästan borde ha fattat det) och blev därmed en smula förskräckt när jag hittade länken bland kommentarerna hos både Emma och Rick. Men det gick bra.

På morgonen samma dag lade jag även ut valsedlar i de röstningslokaler jag tagit på mig ansvaret för. Igår tog jag en sväng förbi dem, och även Centralen, för att kolla läget. Ingen av mina lokaler var dock öppen och på Centralen såg det bara bra ut, så man kan väl säga att jag var ute i ogjort väder. Det gjorde inte så mycket, för det var skönt att vara ute och promenera och jag fick ihop en massa steg på vägen från Söder in till city. Kvittrade från Centralen.

Idag var det dags för valsedelsrunda igen, men det blev senare än planerat och vädret var tråkigt. När jag satt på bussen nåddes jag av information om att piratsedlarna var helt slut i den ena lokalen. Attans! Jag borde alltså ha åkt direkt på morgonen, som ursprungligen tänkt. Skärpning framöver – hellre åka för ofta och fylla på än att valsedlarna tar slut. För det är ju avgjort lättare att rösta rätt om man har en förtryckt valsedel att tillgå. Enkel psykologi.

Jag är lite osäker på hur jag ska få ihop valsedelsrundorna då ”mina” lokaler öppnar vid en tidpunkt då jag befinner mig på kontoret en bra bit därifrån, men får väl helt enkelt åka förbi strax innan stängning eller på lunchen. Hur som helst gläder det mig att valsedlarna verkar gå åt och hoppas att de allra flesta hamnar i valkuvert för att sedermera bli oss tillgodoräknade.

Måtte vi nu bara inte få slut på valsedlar innan röstningen är avslutad! Som det ser ut nu vet man inte vad som kan hända. Jag hör ju hela tiden om nya människor som tänker rösta pirat. Sådana som inte är med eller aktiva i partiet. Vanliga människor som förstår varför Piratpartiet behövs. Coolt!

Du som ännu inte röstat i detta EU-val: gör det nu, på en gång, så snart som möjligt! Det finns ingen anledning att vänta till valdagen den 7 juni. Det kan hända mycket som gör att det inte blir av – det kanske blir sol, det kanske blir regn, du kanske bryter benet eller blir matförgiftad. Din röst är lika viktig som min, så ta med dig röstkort och legitimation och besök närmsta röstningslokal så snart som möjligt. Var den finns kan Valmyndigheten informera om.

Christian Engström har beskrivit hur man röstar i EU-valet. Det är enkelt.

Jag blev glad när jag fick höra att väninnan på besök tänkte gå och titta på Konstfacks vårutställning, för den hade jag ju tänkt att det vore roligt att se. Och sålunda träffades vi i måndags vid Telefonplan efter arbetsdagens slut.

Personligen fastnar jag ofta för keramik, men där fanns ett och annat annat som var sevärt. Och somligt av det fastnade inte på bild. Några smakprov:

	Väldigt vackert och väldigt starkt. Jag vågade inte riktigt sätta mig in några detaljer, men det verkade handla om sviterna efter ond bråd död. Det är Anna Tascha Larsson som skapat verket.
	En alternativ Tummelisa, med bilder runt hela rummet. Otroligt fina bilder, om än en ganska otäck historia, av Matilda Ruta. Jag skrev ned min mailadress som intresseanmälan för en påtänkt, eventuellt kommande utgåva i A4-format.
	Odla din egen stol – kul koncept! ”Growing chair is a production system that uses living nature to produce wooden chairs. When removing the plastic mould after approximately two years the inner structure can be harvested as a full grown chair. The mould can then be reassembled in the same place to enable a new chair to grow from the same roots.”

Här är (tror jag) några av Haidar Mahdis keramiska skapelser:

Det tog en stund innan man hajade till och fattade vad de två första föreställde. Jag hade lite roligt åt en tjej som stått och pratat med sin kompis länge innan det plötsligt gick in vad det var hon såg – den där rosa saken med krage. Hon fnissade, hon också.

De små bägarna gillade jag skarpt – sneda och vinda så att man nästan måste fundera på om man är packad redan innan man börjar dricka.

Kristin Öquist stod för nedanstående verk, som jag tyckte mycket om.

Den sista bilden är inte från utställningen utan från den öppna ytan/planen framför Ericsson-huset, den man går över för att komma till Konstfack. Antar dock att utemöblerna ifråga hör till Konstfack – nej, jag läste aldrig på skylten som stod intill dem. Det regnade.

Läs mer om vårt utställningsbesök hos Snowflake:
Blandade intryck från Konstfack
Bilder från Konstfacks utställning – 1
Bilder från Konstfacks utställning – 2
Bilder från Konstfacks utställning – 3

Jag gjorde mig av med de lila piraterna för att prova mitt spontanköpta blå lack i några dagar innan det åter var dags för besök hos Nagel-Jane.

De som följt mig på Twitter eller kommunicerat via IM vet att jag haft vissa problem med att skriva snabbt och rätt på grund av att de blivit för långa. Det är de inte längre. Faktum är att det går hur bra som helst att skriva. Det är inget problem att ha naglar, om man bara håller dem lite lagom långa. Okej, det är alltid enklare att knappa om man (som jag förr) knappt har några naglar alls, men strunt samma. Så här blev dagens skrikrosa resultat:

Om du befinner dig i Stockholm är Centralstationen ett alldeles utmärkt ställe att förtidsrösta på. Så här såg det ut från mitt f.d. favvokaffehak vid 21-tiden, då lokalen fortfarande var under uppbyggnad – stället går inte att missa:

Det verkade inte direkt vara läge att lägga ut några valsedlar, piratpartistiska eller andra, i kväll. Nu är det dock inte denna lokal jag åtagit mig att berika med valsedlar för Piratpartiets räkning så det är inget som bekymrar mig.

Men det kan hända att jag går dit och röstar, eller bara tittar på, i morgon klockan 17 eller däromkring. Undrar hur många piratpartister vi kan bli?

Varför får jag följande sms på mitt nyinförskaffade mobilabonnemang?

Den 20 maj börjar förtidsröstningen för EU-parlamentsvalet. Glöm inte att rösta! Läs mer på www.handels.se. Hälsningar Handels

Klart förbryllande, så om någon har en aning: berätta, för katten!

Annars är det något jag faktiskt ändå hade tänkt blogga om, för säkerhets skull – om nu någon hade missat att det är val till EU-parlamentet den 7 juni och att man kan börja förtidsrösta redan i morgon onsdag.

Själv tänker jag förtidsrösta (för första gången i mitt liv – jag gillar nämligen vallokaler på valdagen) i morgon, men om det sedan blir direkt på morgonen när jag ändå lägger ut valsedlar i två av lokalerna eller på Centralstationen med Rick Falkvinge kl. 17… det får vi se.

Ja, det stämmer. I förra veckan hade den ett älghuvud med horn:

och nu bär den ett… älghuvud utan horn:

Det var min kvinnliga kollega som först lade märke till det, på vägen tillbaka från lunchen. Hon pekade och sade häpet att kamälgen hade fått nytt huvud. Ett kaninhuvud. Jag ifrågasatte hennes observation tills hon satte fingret på det faktum som borde ha varit uppenbart – att kamälgen nu saknade horn. Huvudet såg visserligen kaninlikt ut framifrån och på lite avstånd, men ändå likadant som veckan innan. Bortsett från att det saknades något då, alltså.

Först såg jag hornbristen som en bekräftelse på mina ord från förra veckan och trodde att konstnärinnan hade insett att skulpturen representerade henne dåligt med hornen på och därför avlägsnat dem. Tantälgar har ju inte horn och eftersom hon är kvinna borde ju alter egot, kamälgen, inte heller ha några.

Men när vi framåt kvällskvisten närmade oss rondellen lade jag och besökande snowflake märke till att nästan varje litet träd längs vägen till kamälgen var tvärt avbrutet, så vi drog slutsatsen att det är några troligen berusade puckon som helt enkelt vandaliserat både träden och kamälgen.

Jag blir besviken och smått nedstämd av sådan meningslös vandalism. Det är för mig helt omöjligt att begripa varför man gör något så dumt, destruktivt. Jag är en fredlig människa som månar om både stort och smått. Något slags pacifist-buddhist i själ och hjärta, tror jag.

Nåväl. Följ den spännande fortsättningen här. Jag hoppas att det blir en.

Häromdagen promenerade jag hemåt via Tantolunden och drog då i djupa andetag in den blommande häggens berusande dofter. Men det är inte bara häggen som blommar. Jag kände mig tvungen att stanna till under ett annat vitt blommande träd, vars namn jag inte känner. Så här såg det ut i alla fall:

Naturen är fantastisk!

I går morse placerades den tydligen ut, skulpturen i korsningen mellan Mikrofonvägen och Tellusborgsvägen. Vi talar om Midsommarkransen eller Telefonplan – jag vet inte var gränsen går mellan dem.

Kollegan, som är tidigt på plats om morgnarna, berättade att han såg den otäckt när han kom till jobbet. När jag och övriga kollegor anlände var den dock dold under ett skynke. Spännande värre.

En annan kollega berättade att skulpturen skulle avtäckas i eftermiddag, så jag travade dit för att dokumentera den med täcket på. Jag skulle ha gjort det redan igår kväll, men hade lite för bråttom för att stanna och fotografera då.

Så här såg det ut strax efter lunch idag:

På en refug strax intill stod något jag betraktar som en kamälghund, med rosett på svansen och en liten stickad tröja (klickbar för mer detaljer):

Många hade tydligen inte lagt märke till kamälghunden, som var borta redan på eftermiddagen när jag stannade till på vägen hem för att föreviga den nu officiellt avtäckta kamälgen. Så här i efterhand undrar jag om kamälghunden kanske i själva verket var en klassisk rondellhund, som stått där länge osedd och nu fått flytta på sig för att ge plats för kamälgen:

Och nej, jag vet faktiskt inte vem som gjort den och vad skulpturen vill säga.

Jag har googlat lite hastigt men inte hittat något, så om någon läsare kan bidra med upplysningar: vänligen knappa in en kommentar nedan. Helst med länk förstås. Eller spekulera hejvilt – det vore faktiskt nästan ännu bättre. Jag misstänker förstås Konstfack, som ju ändå huserar i kvarteren däromkring.

Uppdatering: Mysteriet är löst! Resultat av tävling ”Rondell2009″ vid Telefonplan där vinnaren Linda Östrand skapat en hybrid i form av en ”Kamälg”. Det finns till och med en YouTube-video om kamälgen:

Det verkar åtminstone som om en del av Piratpartiets budskap har gått hem hos SvDs skribenter, som i ett stycke döper om partiet till Privatpartiet:

Sista arbetsdagen på veckan bjöd på tidig hemkomst så jag stannade till nere på fiket för att köpa mig en kaffe latte. Eftersom humöret var gott och vädret helt okej bestämde jag mig för att dricka mitt kaffe på plats (normalt sett tar jag med mig och dricker hemma). Utomhus, för att vara mer precis.

Just som jag steg ut genom dörren och vände mig mot det tilltänkta bordet såg jag en liten rullatortant som såg ut att vara på väg att landa med rumpan på just den stol jag tänkt sätta mig i. Vänligt frågade jag om hon skulle sätta sig och jo, hon behövde vila lite. Hon hade inte varit ute själv på ett halvår, och jag uttryckte min förståelse över att det kändes lite överväldigande och var skönt att sitta ned.

Lilla tanten stannade inte många minuter, men det dröjde nog inte en hel minut efter att hon gått innan jag blev tilltalad av en ung tjej, som sökte en gata som händelsevis ligger exakt två kvarter bort i rak linje från där jag satt. Jag blev glad över att kunna hjälpa henne och klart och tydligt peka ut vägen hon skulle gå.

Ytterligare någon minut senare fick jag en liknande fråga av en äldre man, som sökte en livsmedelsbutik, som råkar ligga på samma gata som tjejen sökte. Än en gång gladde det mig att vara hemma i trakterna och därför kunna hjälpa till.

Nästa person att söka kontakt var en man som sålde Situation Stockholm. Jag hade dessvärre inga kontanter, men han tog gladeligen emot en rikskupong på 60 kr. Tidningen kostar 40 kr. Detta nummer har Alex Schulman på framsidan.

Sedan kvittrade jag om att det var så härligt att sitta på uteservering och synda med bulle till kaffet och funderade på om jag borde ha haft en bunt små piratiska flygblad liggande på bordet, för man syntes uppenbarligen bra där jag satt.

När kaffet var slut gick jag hem, upp till mitt. Nästan lite… lycklig.

Fan, vad bra hon skriver, Emma!

Jag läste precis hennes debattartikel i Arbetaren. Så lugnt och fint och behärskat och sakligt. Inte ett spår av alarmism. Imponerande. Innehållet i sig är förstås skrämmande, men det är på tiden att upplysning når de breda lagren.

Vi behöver sansade röster som kan nå utanför rörelsen. Sådana som Emmas.

En sak jag reflekterar över är att Emma inte med ett ord nämner piratrörelsen. Det tycker jag är bra, för det är ju inte det det handlar om. Det partipolitiska får här stå tillbaka för det som i nuläget är ännu viktigare: vars och ens personliga integritet, människors rätt till ett privatliv och frihet från statlig övervakning.

Sedan tror jag också att om bara gemena kvinna och gemene man blir medvetna om vad vi står inför så kan de nog själva räkna ut hur de ska rösta i EU-valet den 7 juni. Och att de måste göra det. För det är bara så vi kan påverka.

För mig är Piratpartiet det enda rimliga alternativet, även i riksdagsvalet 2010.

Det finns visserligen andra partier som värnar om samma grundläggande värden, men problemet med dem är att de sitter fast i blockträsket. En röst på vänstern eller miljöpartiet blir i praktiken som en röst på sossarna, som driver samma linjer som moderaterna. Det funkar inte. Därför kommer jag att rösta pirat.

Så ja. Ipred-lagen har gett resultat, preciiis det Beatrice Ask sade skulle ske.

Och ja, det var udd i det ovan. Men det är ändå roligt att läsa om att Sony Music nu tydligen ska satsa på att hitta nya affärsmodeller – detta läser jag på Kulturbloggen. Det ska bli intressant att se vad herrarna Swartling och Breitholtz kommer med för smarta och innovativa lösningar.

Bättre sent än aldrig!

Men först trodde jag faktiskt, ärligt, att det var ett försenat aprilskämt.

Jag har lite på skoj en prenumeration på flödet från Europes bandblogg – de skrev och berättade lite medan inspelningarna av den kommande plattan fortgick, och videobloggade små snuttar lite nu och då. Det var så där småtrevligt att kolla på, tyckte jag. Men det senaste inlägget gjorde mig faktiskt riktigt imponerad – fasen så roligt det var att få följa bandet ända ut på scenen! Alltså, kolla in inlägget UNBELIEVABLE SANTIAGO.

Jag gillade Europe på 80-talet (minns mycket väl kvällen de vann Rock-SM, då jag och pojkvännen var ensamma hemma hos honom och hånglade i soffan) och jag gillar också deras förra/senaste, Start from the dark. Mycket, tror jag, för att den inte försöker låta som de populära albumen från förr.

Start from the dark är förresten ett typiskt exempel på den försäljningsökande fildelningen, som Josh bloggat om och som han och Unni Drougge tillsammans skrivit om i en debattartikel i Aftonbladet. Jag skulle knappast ha köpt grisen i säcken, d.v.s. chansat på att köpa plattan för hundramånga pengar, om jag inte givits möjlighet att provlyssna innan. Jag lyssnade, jag gillade, jag köpte.

När jag var 12 hängde vi i den lokala skivbutiken för att provlyssna. Idag sitter vi hemma framför datorn. Same thing, different (och bekvämare!) location.

För en tid sedan (6/3) skickade jag en felanmälan till Spotify om en skiva vars låttitlar inte stämde överens med vad som faktiskt spelades. Eftersom responsen nu efterfrågades i en kommentar på det ursprungliga inlägget publicerar jag här svaret. Det kan finnas någon mer som undrar. Kanske.

Så här dant blev Spotifys svar som kom efter ungefär 13 dagar (19/3):

Hi Mia,

Thanks for reporting this, we appreciate the feedback. The information you have supplied will be recorded and used.

We are aware that there are metadata errors in our catalog but at the moment we are not prioritizing them as we want to improve our service and add new features first.

However, we are looking into creating a system to help us manage reports like yours and to fix the errors in a fast and efficient way.

Best wishes,
Jude
–
Spotify support team
support@spotify.com

Spotify Help / FAQ – http://www.spotify.com/en/help/faq/
Spotify Forum – http://www.spotify.com/en/help/support-forum/
Spotify Blog – http://www.spotify.com/blog/

Jag tror det betyder att man inte tjänar tillräckligt med pengar på att fixa den sortens fel. Och för det har jag viss förståelse. Faktiskt. Det är prioritering.

Och sedan är jag nyfiken på det där påtänkta systemet som nämns i svaret – det kanske kan bli frågan om något intressant kollaborativt? Svärmarbete. Någon sorts användargenerade rättningar, alltså. Det vore coolt. Och smart.

Crumpler-butiken ligger inte alls långt från Tullys så varför inte förevisa dess fröjder för Knusselboskan, när hon nu ändå var och hälsade på här i stan?

Ja, jag söker gärna anledningar att besöka butiken. Igår hittade jag en.

Lite bävade jag för att någon av de två försäljare jag träffat förut skulle jobba nu också – och skratta åt mig för min begeistring. Men det var som tur var ingen av dem utan en tredje, dittills okänd, person som stod bakom disken.

Väl i butiken klappade jag om och förevisade gamla favoriter och tänkte och velade och ville och bestämde mig. Men nej, mitt Mac-fodral fanns inte inne.

Nåja, det var väl inte meningen då.

”Men jag kan beställa hem den”, sade killen bakom disken.

Ytterligare en kort tvekan, men sedan sade jag okej och lämnade namn och telefonnummer och nu väntar jag så klart otåligt på att bli kontaktad. När jag får den ska jag traska ned på fiket med min Mac i väskan, bara för att. Nej, just det – för att kolla att Ipredia-nätet funkar där nere. Så var det, ja.

Jag har alltså beställt en liten ”fodralväska” till min Mac. En med handtag och axelrem. Precis den jag gillade redan första gången jag var inne i butiken och förälskade mig i sortimentet, men konstigt nog inte nämnde i blogginlägget.

I ovan nämnt inlägg visade jag även mina då nyfixade naglar, i rött och svart, som jag trivts ypperligt med sedan dess. Lustigt nog har jag även denna gång precis varit och fått naglarna fixade. Nu är de djupt lila och piratdekorerade. Färgen syns dåligt på bild, men jag lovar att de är mer lila än de ser ut.

På vägen till jobbet i morse delade jag ut en mindre bunt flygblad i A6-format. Första mottagare blev min frukostbekanting och namne. Hon såg i alla fall glad ut, men vad annat skulle hon göra när det kom från mig? Egentligen.

Nästa tilltänkta mottagare var en kaffekund som dock artigt tackade nej. Därefter siktade jag in mig på enstaka personer som liksom jag väntade på tåget och som också såg ut att behöva lite förströelse. De som redan verkade strängt upptagna med att läsa och de som tycktes ha bråttom lät jag vara.

Det funkade förvånansvärt bra att redan på lite avstånd hålla upp flygbladet för att ge en aning om vad det var frågan om, le avväpnande och erbjuda något att läsa. De flesta tog gladeligen emot den lilla lappen och verkade uppriktigt intresserade av att läsa. Några sken upp och blev jätteglada.

Ett par som kom gående brast ut i skratt så snart jag nämnde Piratpartiet. Jag log tillbaka och undrade varför. Kanske var de framstående profiler i något annat parti? Det kanske inte vore så dumt att lära sig känna igen några.

Det grämer mig lite att jag inte frågade vad som var så roligt, för det kommer jag nog att gå och grunna på ett tag. Vilka andra förklaringar kan finnas?

Ett föräldrapar med småbarnsvagn. Mannen tackade bestämt nej, men kvinnan sträckte sig ivrigt efter ett blad. Jag är så tacksam för att jag inte antog att han bestämde för henne. Det hade varit alldeles för lätt gjort.

En man, som faktiskt pratade lite också, var väldigt bekymrad över Internet i allmänhet. Han sade, med bekymmersrynkor i pannan, något om att att det aldrig cirkulerat så mycket porr som nu. Jag undrar hur man bäst bemöter någon som faktiskt verkar rädd för nätet? Det är väldigt svårt att se hur man ska kunna nå fram till en sådan människa. Främst för att han förmodligen inte har en aning om vad vi pratar om när det gäller nätet, men också för att rädda människor tenderar att vara oemottagliga i största allmänhet. Detta till trots vek han fint ihop det lilla flygbladet och stoppade det i fickan, så vem vet.

Men rent generellt tror jag på att inte slösa tid på hopplösa fall. Det måste ju vara så mycket bättre att använda sin energi där den gör mest nytta. Bland dem som är nyfikna, men kanske inte ännu helt och fullt frälsta.

En snubbe som gladde mig i morse var en av två kollektivtrafikarbetare som stod och hängde innanför spärrarna på vägen ut från Centralstationen. Jag log och sträckte fram ett flygblad mot den förste, som skakade på huvudet, sade att min röst har ni redan och berättade sedan att hela hans familj röstar pirat. Det var förstås jätteroligt att höra och han fick så klart flera tummar upp, men det var nog ännu lite roligare att hans kollega blev nyfiken och tog ett blad. Vem vet, kanske pratade de piratfrågor länge efteråt. Och fortsätter med det och sprider ringarna på vattnet vidare och vidare. Vem vet var det slutar?

Det är de här möjligheterna som ger mest energi. Att känna att man gjort en insats, dragit ett litet strå till demokratistacken, varit en del av något stort. Kanske faktiskt gjort skillnad genom att skapa en liten möjlighet. Eller senare att få veta att man gjorde just det, där och då. På hösten nittonhundrakallt.

Jag tänker på att det finns många poänger i att dela ut flygblad så här, varav åtminstone en är helt avhängig av att jag är just den jag är. Alltså, jag är kvinna över 40 och ser förmodligen rätt normal och trevlig ut. Inte exakt så som vissa föreställer sig en typisk pirat. Snarare nästan precis tvärtom.

Det kändes också som om mitt glada leende gjorde människor lite positivt inställda redan från början. Så där på morgonen behövs det leenden. Och det är ju roligt om folk får veta att pirater är trevliga typer. För det är vi.

Men läskigt var det att göra sig så publik, så synlig. Att liksom träda ut ur morgonresenärernas anonyma skara, sticka ut från mängden, tränga sig in i människors privata sfär, störa deras tankar och pocka på uppmärksamhet (även om jag faktiskt oftast inväntade ögonkontakt som något slags bifall av min begäran om deras uppmärksamhet). Jag menar, vem tror jag att jag är? Jag hoppas att det där blir lättare med tiden, vartefter jag får mer rutin.

Vilken strategi funkar bäst för att dela ut flygblad? Hur tänker andra utdelare?

Det man vill är att nå nya människor, få dem medvetna och intresserade. Av partiet förstås, men även av valet i största allmänhet. Fast det är klart… Vill jag verkligen att folk ska gå och rösta om de röstar på fel folk? Hm.

Jag vet inte vem av kandidaterna jag ska kryssa, men det råder inget tvivel om att det blir Piratpartiet som får min röst i EU-valet den 7 juni.

Hanna undrar vilken av Unni Drougges böcker hon som Unni-oskuld ska börja med. Jag behöver inte svara eftersom Unni själv föreslår den senaste:

Vilken bok börjar jag med om jag inte läst nåt av dig förut? Börja med den senaste: Boven i mitt drama kallas kärlek.

Jag erbjöd Hanna att låna ett eller flera av mina exemplar och för att hon ska veta vilka böcker jag har, för att det är roligt och för att jag tidigare gjort en liknande grej med Guillou/Marklund (dock av i princip motsatta skäl), kommer här en bild på min kompletta Unni Drougge-samling – den stående ännu oläst:

Jag ljög alltså inte i lördags då jag (som vanligt utan att presentera mig – jag tror nog helt enkelt inte att jag finns på riktigt, vilket måste åtgärdas för det vet vi ju att jag gör) berättade för Unni att jag har en bunt av hennes böcker. Faktum är att det där, om Wikipedia inte far med osanning, ska vara samtliga. Och jag som hade sett fram emot att köpa några till… Unni, du får skriva fler!

Att jag vill köpa fler av Unnis böcker just nu beror på att, om det nu är någon som missat det, hon har gjort en ljudverson av sin senaste bok och sett till att den finns tillgänglig för fri nedladdning via The Pirate Bay.

Jag tycker att det är en stark signal och viktig symbolhandling, ett superbra och spännande (jag är oerhört nyfiken på att få se vart det leder!) initiativ och väl värt att läsa Unnis egen förklaring till varför hon gjort detta. Mycket bra!

Laddade ned ljudboken gjorde jag förstås så snart jag fick vetskap om den, så nu står jag inför ett delikat lyxdilemma: ska jag lyssna på eller läsa boken?

Det är inte ofta posten är rolig, men idag var den skrattframkallande.

Vad som låg på dörrmattan var ett helt vanligt vitt kuvert, i A4-storlek och med Postens logga i ena hörnet. Lite tjockt på något sätt kändes det och det var med klar nyfikenhet jag öppnade det och plockade ut innehållet.

Låt se nu… Jo, jag saknar tusenlappen som skulle ligga i kuvertet. Ge hit!

Men jaha, ja. Det var säkert ingen större fara. Jag menar, hur illa kan det bli?

När jag såg vad det faktiskt var Posten bad om ursäkt för kunde jag verkligen inget annat än skratta – det var ju inte vilken liten skråma som helst:

Huh? En fjärdedel av kuvertet spårlöst borta. Vem eller vad har gjort det där?

Man kanske kan ana att jag var lite oroad över vad som fanns i kuvertet, det som kanske var ett viktigt papper och där nu en stor del av innehållet saknades. Oron visade sig dock vara obefogad, för så här såg det ut:

Teleabonnemang 08-XXX XX XX avslutas

På begäran avslutar vi teleabonnemang 08-XXX XX XX från 2009-04-15. Eftersom abonnemangsavgiften betalas i förskott och bland annat samtalskostnader i efterskott kommer vi att reglera detta på nästa faktura. Eventuellt överskjutande belopp kommer vi att återbetala med automatik.

För mer information ring kundtjänst tel. 90 200 eller besök www.telia.se

Med vänlig hälsning

Telia

Känns bra att man får en skriftlig bekräftelse. Funderar lite på att rama in den.

Annars måste jag säga att jag är imponerad av Postens bedrift. En sådan till synes katastrofal förödelse och ändå har innehållet inte lidit någon väsentlig skada. Det verkar faktiskt inte värre än att en Telia-logga saknas.

Som en hjälp inför stundande val till EU-parlamentet har lillebrorsan gjort en urtjusig banner som man enkelt kan lägga in på sin blogg eller webbsida. Gör det du också – och skriv en kommentar på lillebrorsans inlägg för att berätta! Där finns även instruktioner samt HTML-kod att kopiera.

Hos mig, på WordPress.com, verkar inte <map-taggen funka (WP filtrerar bort den), så jag lade i stället bilden i en vanlig länk vilket gör att det är en tämligen stor yta som blir klickbar, men det gör det ju å andra sidan bara lättare för folk att klicka sig vidare till Piratpartiets sida om EU-valet.

Det finns en motsvarande banner för vänstra hörnet hos Sagor från livbåten.

Tillägg: Den fantastiske Axbom har utökat sina kodsnuttar med en som funkar för WordPress.com-bloggar så min lilla kodsnutt är nu ute ur leken.

HTML-koden jag använt ser ut så här:

<div style="position:absolute;top:0;right:0;z-index:1000000;"><a href='http://www.piratpartiet.se/eu'><img alt='Piratpartiet till EU - Rösta senast 7 juni' src='http://www.lillebrorsan.se/files/pp-eu.png' border='0' /></a></div>

Så här ser det alltså ut hos mig, för historien och den som läser via feed:

Det här är en av många små saker man kan göra för att sprida budskapet.

Mindre än ett år efter första gången var jag där igen. På manifestation med Piratpartiet på Medborgarplatsen. Den här gången var det betydligt fler på plats. Solen sken nu också, bitvis, men det var iskallt och några enstaka snöflingor singlade rentav under några minuter genom luften. En dryg handfull personer talade och vi andra lyssnade, skrattade och applåderade.

Mäktiga massor med många människor var där.

Ända bort till Snaps var det fullt med folk.

Och Unni Drougge, vars böcker jag uppskattar, var där. Med oss. Och talade.

Förresten, apropå självporträtt – en hållare av Piratpartiets banér:

Både igår och idag har det i en strid ström tillkommit nya medlemmar i Piratpartiet. I skrivande stund rapporterar systemet att vi är 23907 stycken och siffran ökar hela tiden. Det är helt fantastiskt.

Man behöver förstås inte bli medlem för att stödja partiet. Det går utmärkt att både bli guldpirat och att rösta på PP även som icke-medlem. Det förstnämnda kan du göra när som helst, det sistnämnda i EU-valet den 7 juni.

Nu är det snart dags att ge sig iväg till Medborgarplatsen för att manifestera. Piratpartiet anordnar en demonstration, som jag i och för sig hellre ser som till stöd för The Pirate Bay än som protest mot tingsrättens dom mot grabbarna. Men det är jag det. Hur som helst kommer jag att vara där och förhoppningsvis iklädd min ”The Battle has Begun”-hoodie. Den känns passande för idag.

Medborgarplatsen 14:00-15:30

Och ni ser väl vilken fin bild jag lagt in i bloggen? Sparar skärmdumpen här för den avlägsna framtid då jag bytt mall. Eller nåt.

Inte för att vara pessimistisk, men vi befinner oss på ett sluttande plan och jag tror att försäljningen av såpa nu kommer att öka drastiskt. Med vilket jag menar att Lobbyn kommer att driva på utvecklingen i den nu rådande riktningen så gott de kan. Den som går åt fel håll. De kommer bildligt talat att såpa golvet under oss.

Varpå jag trillade in på ett sidospår och vill därmed ställa frågan: Är det bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja? Ber att få återkomma i den frågan senare, dock. Förlåt och ursäkta att jag känner behov av lite trams.

Gårdagens fällande dom mot herrarna bakom The Pirate Bay bådar inte gott. Och det alldeles bortsett från att jag personligen tror att domen är felaktig.

För just The Pirate Bay som tjänst (och liknande tjänster) tror jag inte att den kommer att spela någon avgörande roll. Det jag tänker på är ett lite längre perspektiv. Framtiden för allas vårt Internet. Eller våra intranetz, om ni så vill.

Jag känner mig… kvävd. Bara själva tanken på vart vi verkar vara på väg gör mig stum, mållös. Och ger mental andnöd. För jag kan inte se annat än att en sådan här dom i en förlängning kommer att göra det olagligt att länka till andra webbplatser, liksom att förmedla kontakter mellan användare på Internet. För det är ju inte mer än så TPB gör egentligen, rent principellt. Kanske hela DNS-systemet måste förklaras olagligt, för det handlar ju också som en slags katalogtjänst som talar om var på nätet den och den tjänsten eller webbplatsen eller personen eller annat eftersökt finns. Den inslagna vägen leder mot ett strikt kontrollerat och censurerat Internet. Det är inte okej.

När man (för att nu ta det lite större sammanhanget som inte har med TPB och domen att göra) talar om att förvägra människor tillgång till nätet känns det ungefär som att förbjuda dem att besöka Djurgården eller ens lämna sin bostad. Nätet idag är en verklighet, där oerhört många människor finns och verkar. De allra flesta av er som läser detta skulle inte ha en aning om att jag ens existerade om det inte vore för att vi faktiskt använder nätet. Det är… livsluft och -kvalitet på oerhört många sätt. Till och med mina mest datorilliterata vänner använder sig av nätbaserade tjänster för att sköta sina privata affärer och angelägenheter. Nätaccess är viktigt.

Äh. Jag vet inte vad jag vill säga med inlägget. Jag kände bara att jag behövde få ur mig något. Vädra några små utrymmen i hjärnan. Det kommer säkerligen mer… utkast som aldrig blir publicerade. Det här höll på att bli ett sådant så därför bryr jag mig inte om att skriva färdigt och komma till en slutsats eller poäng.

Men mitt budskap kanske kan sammanfattas så här:

Rör inte vårt Internet!

Ja, och rösta pirat den 7 juni, förstås.

Här skrivs det sista kapitlet i den lilla följetongen om mina separation från Telia. Särdeles spännande är det inte. Tvärtom, allt har gått bra. Ja, jag väntar förstås fortfarande på besked om exakt hur mycket pengar jag får tillbaka, men frågor och svar-utbytet med Telias kundservice torde nu vara avslutat.

Den utestående fråga jag hade handlade om det fasta abonnemanget och utbetalning av överskjutande belopp om (eller rättare sagt, när) det visar sig att jag har betalt in mer i abonnemangsavgift än de summor jag hunnit göra av med sedan den senaste räkningen.

Jag fick veta att det skulle göras en slutlig avräkning och att eventuellt överflöd därefter skulle betalas ut. Så långt allt väl, men jag studsade till när jag läste följande:

Ungefär 2 veckor efter uppsägningen skickas en slutfaktura. Om du har pengar tillgodo skickas först en kreditfaktura och därefter får du ett utbetalningskort för att hämta ut pengarna på posten eller din bank.

Huh!? Jag trodde nästan inte ens att det fanns utbetalningskort längre.

Givetvis var jag tvungen att påpeka att det lät väldigt opraktiskt och kunde inte Telia i stället sätta in pengarna på mitt konto si och så i banken?

Jodå, visst kunde Telia det, men…

Om du inte vill hämta ut pengarna kan du skicka tillbaka avin till vår ekonomiavdelning enligt adressen nedan. Skriv med vilket banknummer inklusive clearingnummer pengarna ska sättas in på och även vilken bank du har. Du kan även vända dig direkt till din bank för att få pengarna insatta på ditt konto.

Nu börjar jag tycka att det är något som låter konstigt, så jag frågar för säkerhets skull om det verkligen, verkligen inte är möjligt att få pengarna insatta direkt på sitt bankkonto utan att gå via utbetalningskort.

Svaret kom nästa morgon:

Det går tyvärr inte utan vill man ha sina pengar insatt på kontot måste det gå denna vägen.

Så så var det med det. Jag får helt enkelt invänta utbetalningskortet och sedan ta det med till banken för insättning på mitt konto. Lite opraktiskt är det att behöva gå till banken, men att skicka avin till Telia för att ekonomiavdelningen därefter ska göra insättning på mitt bankkonto låter värre. För att inte säga befängt. Tänk på miljön! Var det jag höll jag på att skriva i mitt meddelande till kundservice, men lät bli för att det nog inte är tillrådligt att raljera. Det kändes bara … ja, så stenålders på något vis. Men funkar det så så gör det. Det är ju bara för mig att acceptera. Nu vet jag och slipper undra om det kunde ha gjorts annorlunda.

Så som jobbandes inom systemutvecklingsbranschen antar jag att utbetalning till kundens bankkonto är ett scenario som inte fanns med i bilden när deras system designades. Kanske är ursprunget till systemet så pass gammalt att personliga elektroniska transaktioner inte fanns med i medvetandet. Jag har ingen aning, men det verkar ju vara en funktion som saknas.

Även i detta ärende fick jag förresten meddelanden från olika personer varje gång. Alltså 100% variation även här. Men det funkar uppenbarligen bra ändå.

Precis som jag skrev i mitt kommentarssvar till Liza, som bekänner sig till (så flummigt uttrycker jag mig för att jag faktiskt inte vet vilken roll hon har och är för lat för att ta reda på det) sociala medier inom Telias kundservice, är jag alldeles nöjd med bemötande och hantering av mina båda ärenden. Det är bara några av rutinerna jag tycker kunde ha varit smidigare för mig som kund.

Förresten måste jag bara påpeka: att beklaga är inte alls att be om ursäkt. Inte i min bok. Så där! Då har jag fått det ur systemet där det legat och gnagt.

Härmed deklarerar jag min kommunikation med Telia avklarad och övergår till att invänta utbetalningskortet, som ger mig anledning att besöka banken.