Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘ödmjukhet’

Rakt på sak och utan krusiduller

Det var ord jag fick till mig härom aftonen och det triggade igång en massa tankar och minnen och funderingar som känns intressanta att blogga om, inte minst mot bakgrund av några saker som inträffat de senaste dagarna. Jag gör ett försök.

Orden ifråga syftade på mig, vilket kanske ska påpekas för ordningens skull. Jag har alltså inte suttit och ”läst” en annan människa. Ja, i alla fall inte i någon new age-aktig mening. För läser människor gör jag ju, i fler än en bemärkelse, och ibland undrar jag varför jag har sådant fokus på andra och hur de tänker och fungerar och så där. Varför scannar jag ständigt, alltid, hela tiden? Det kanske är där jag känner igen mig lite i Dexter? Han måste ju hela tiden aktivt analysera människors beteende i syfte att kunna välja rätt agerande för att verka normal.

Men det var inte det jag skulle skriva om…

Jag är rakt på sak och utan krusiduller, har jag förstått att vissa människor tycker och uppfattar. Det är inte så många som säger det, i och för sig, men jag har hört det tillräckligt många gånger för att jag ska förstå att det kanske är något särskilt med mig. Jag fattar inte alltid vad de ser, för jag är väl som de flesta andra?

Eftersom jag gavs möjlighet frågade jag en person som känner mig mycket väl, en person jag ser som klarsynt när det gäller mänsklig interpretation och sålunda i mina ögon trovärdig. Så här gick samtalet (och det är fullständigt autentiskt – jag har inte ens ändrat där någon, d.v.s jag, slant på tangentbordet):

Jag: ”Rakt på sak och utan krusiduller” fick jag höra om mig själv – det var ett positivt omdöme, d.v.s en komplimang. Känns det som om det stämmer in på mig?
Hen: Jäpp.
Jag: Jag har hört det förr, nämligen, och fattar int
e riktigt varför folk tycker så.
Jag menar, de säger ju att jag är annorlunda och ovanlig så.
:) Ditt svar var utan tvekan.
s/var/kom/
Hen: Det är ett omdöme relativt hur (främst?) män är vana att behöva kommunicera med kvinnor, som jag ser det. Man kan välja, men du kan hantera endera utan bekymmer, och väljer eventuellt själv det krusidullfria när du inte har ett känt utgångsläge.
Som jag ser det.
Du är ett väldigt otrassligt superset av hur man behöver förhålla sig till många subset av dig. :-)
Jag: *skrattar gott*
Hen: Inte mindre komplex eller variationsrik, men inte lika krävande att korskoppla med.
Jag: Det där tarvar nästan en utredning. Eller så får jag citera dig ochlåta folk själva lista ut vad det betyder. :)
Hen: Whichever you prefer. :)
Kapabel kommunikatör, kan man också sammanfatta det, tror jag.
Jag: Det låter i alla fall som en helt fantastisk komplimang. Tack!
Jag ska banne mig citera dig, för det där var så roligt uttryckt.
Hen: (Vilket förklarar att någon som tycker om och vill ha rakt på sak och utan krusiduller, får det.)

Och så kom det en stund senare (efter lite prat om artificiell intuition):

Hen: När en person som inte känner en annan vill säga något till henne, estimerar han först hennes världsmodell, jämför med sin egen, och formulerar diffen (eller det lilla subset av den som önskas överföras) på ett sätt som torde bli begripligt, och förhoppningsvis intressant, för henne, som sedan översätts genom språk två gånger innan det når fram, och förstås på motsvarande sätt fast tvärtom (estimering av innebörd givet gissad talares förmodade världsbild och förmedlade semantik).
Du är bättre än många på det där första, och kanske sista, steget, vilket gör att andra lättare kommunicerar med dig friktionsfriare, helt enkelt.

Någon sådan konkret och motiverad beskrivning har jag aldrig hört förut, men det lät trevligt. Jag kände mig plötsligt både mentalt vig och cerebralt spänstig, om ni förstår hur jag menar. Kan det vara så enkelt att jag bara är en känslig antenn?

Upplivad av den fina komplimangen här ovan passade jag på att ställa ungefär samma fråga till en annan person. Där blev inte svaret alls det jag förväntat mig. Det vill säga, först fick jag ingen bekräftande respons. Och sedan kom detta:

Jo, jag uppfattar nog dig som ganska rak, men det är inte ett drag jag egentligen funderat på.
Du är … ja, de som är ”raka” sticker oftast ut mer än vad du gör. Du står gärna på sidan mer, uttrycker inte alltid, om du förstår hur jag menar?
Dig får man fråga, och då får man ett rakt svar, men du serverar inte svaret utan att bli tillfrågad.
..om man generaliserar sådär lite fint.

Och det var ju intressant, det också, fast de båda egentligen sade rätt olika saker. Vilket i sig kan vara så enkelt att dess två personer fungerar olika och därför triggar olika beteenden i mig. Om man nu ska gå på vad den första personen sade, alltså. Jag har inte tänkt så mycket på det där, men visst anpassar jag mig på olika sätt efter den jag kommunicerar med. Fast gör inte alla det?

En liten parentes bara, innan jag går vidare: spelar det någon roll vilka de båda ovanstående personerna är? Gjorde jag rätt som valde att inte tillhandahålla den informationen? Många av er som läser detta vet eller kan kanske lätt förstå vilka de är genom sättet att skriva och uttrycka sig. Det är inte det minsta hemligt, jag ville bara undvika att påverka tolkningen genom att referera till kända egon.

Slut parentes.

Jag försöker ge andra vad de vill ha eller behöver, enligt vad jag tror och känner. Min natur är den utjämnande. Jag har inget särskilt stort behov av att ta plats och framhålla mig och mitt som det viktigaste. Jag har jättesvårt för flockmentalitet och tar oftast en motsatt ståndpunkt när någon uttalar väldigt starka åsikter. Kanske inte alltid jag säger det högt, dock – allt det där beror så mycket på vem det är i vilket sammanhang och vad jag själv har för underliggande agenda. Om någon.

Äh. Jag vet inte.
Jag är dålig på att analysera mig själv.
Jag är för komplex, eller kanske bara för närsynt.

Det jag vet är att den sista personens uttalande i alla fall stämmer ypperligt väl. I de flesta fall håller jag ganska låg profil och påtvingar inte andra mina åsikter, tankar och synpunkter. Om någon frågar mig kan jag inget annat än svara ärligt.

Vilket påminner mig om en… well, intim situation för ett par år sedan, där han frågade om jag tyckte om det han gjorde med mig och jag kan ju varken ljuga eller låtsas så jag sade som det var. Skönt var det då att han skrattade och sade på sin härliga dialekt: ”Jag gillar att du är ärlig”. Och så var det inte mer med det.

Och det här är något som vissa uppenbarligen uppskattar väldeliga. Den här raka ärligheten. Och varför skulle de inte uppskatta den, egentligen? Jag begriper inte vad någon skulle kunna ha för glädje av att man hycklar och låtsas sådant som inte är sant. Visst upplever jag min ärlighetsdrift som en förbannelse ibland, men om man betänker alternativet så är det faktiskt helt otänkbart. Det vore inte jag.

Förutom den raka ärligheten så är jag också ganska bestämd. Fast bara när jag vet att jag har rätt. Eftersom jag sällan tror att jag har rätt om jag inte verkligen kollat och dubbelkollat så kan jag alltså vara bestämd utan att riskera att plötsligt stå med rumpan bar. Och det där har folk lärt sig, särskilt på jobbet – när jag säger något så är det så. Finns det prutmån och möjlighet att kompromissa så säger jag det också. Inget hycklande och smusslande, bara raka rör och ärlighet.

Kan det bli enklare?

Fast det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om det här med att vara bestämd. Jag har i några mer eller mindre aktuella fall noterat att vissa killar/män högeligen uppskattar dessa mina egenskaper. Att jag är rak och att jag kan vara ordentligt bestämd. Jag kan förstå att det är uppfriskande, att döma av vad många säger om hur kvinnor allmänt agerar, och jag kan även förstå att det kan vara attraktivt. Inte minst om man tittar på vissas bakgrunder. Ibland känns uppskattningen mest skrattretande. Men visst, skulle jag behöva välja mellan att vara dominant eller undergiven skulle jag välja den dominanta rollen, om än jag säkert fixar endera. Jag gillar makt, även om jag länge haft svårt att erkänna det för mig själv.

Efter att ha läst allt ovanstående kan jag krasst konstatera att jag inte är lika undfallande ödmjuk som jag en gång var. Och det tror jag bara är positivt.

Se mig, hör mig, älska mig! Var det inte så du uttryckte det, Kristina?

Annonser

Etikettmoln