Min roll som Certified ScrumMaster®

Några av er vet redan detta, och någon av er kanske också läste det i mitt förra blogginlägg, men för er andra: nu för tiden jobbar jag inte bara som utvecklare utan har också tagit rollen som scrum master i det utvecklingsteam jag tillhör. För enkelhetens skull kallar jag det för ”mitt” team, om än jag varken äger eller ansvarar för det mer än någon annan i teamet. En för alla, alla för en, ni vet. Men det är klart: jag är samtidigt också stolt över att det är just mitt team.

Mine! (om ni minns Finding Nemo?)

Så vad menas med scrum master? Ja, det är en av rollerna i ett Scrum-team, och lite om detta finns att läs i Den Officiella Scrum-guiden – här på svenska. Scrum är ett arbetssätt som ska underlätta leverans av sånt som ger värde.

Scrum (n): A framework within which people can address complex adaptive problems, while productively and creatively delivering products of the highest possible value.

Min roll som scrum master handlar i dagsläget mest om att stötta teamet och arbetssättet, som visserligen är inspirerat av Scrum, men kallas ”scrum-ish”. Exempelvis ser jag till att planering och återblickar genomförs (eftersom det både är ett krav från projektet och i arbetssättet, och något som hjälper teamet på olika sätt) och jobbar mer allmänt med att underlätta och förbättra teamets arbete, t.ex. genom att undanröja hinder och kratta banan för ett effektivt och fokuserat arbete. Men mina främsta uppgift är möjliggörande – teamet gör jobbet, jag assisterar. Jag gillar den här formuleringen jag hittade hos Citerus:

Det är viktigt att komma ihåg att bakom begreppet “scrum master” gömmer sig den tidlösa idén om den stöttade (sic!) ledaren. Någon som finns på plats för att ge andra makt, snarare än för att utöva den själv.

Även om det är mäktigt frestande att gå in på och diskutera inlägget som helhet, ska jag försöka hålla mig till ämnet i mitt kaninhål; men läs blogginlägget, om du är intresserad av agilt arbetssätt och scrum masterns roll – inlägget inspirerade och bekräftade insikten om att en inte borde bära dubbla hattar så som alla vi scrum masters i projektet gör. Det är inte optimalt att agera i två dimensioner samtidigt, eller om man så vill: med fokus på två tämligen ortogonala områden. Vi tvingas byta sammanhang ofta, och måste därmed också hitta strategier för att göra det så smärtfritt som möjligt, t.ex. genom att inte behöva göra det så ofta. Just växlingarna i mentalt fokus kräver en del av människan i rollerna.

Här påminns jag om den gamla godingen, som känns precis lika aktuell idag som den gjorde då: Joel Spolskys "Human Task Switches Considered Harmful. Jag äger så klart den legendariska Boken, men hittar den inte just nu – det kan vara en av böckerna jag lånade ut till en mer junior kollega för en tid sedan.

Sidospår, men läs gärna Joel on Software – själv fortsätter jag där jag var.

Vad jag tänkte säga om scrummästeriet är att jag i någon mån strävar efter att smälta in i bakgrunden. Om vi bortser från att jag personligen inte gillar att stå i centrum, är det mer frågan om att det är teamet som är maktfaktorn såväl som det centrala i vårt arbetssätt. Det är t.ex., eller borde i alla fall vara, teamet som pratar med teamet på de dagliga möten. Jag som scrum master finns till för att hjälpa teamet jobba optimalt, med både nytta och nöje som resultat. Flummigt? Kanske. Men i slutänden handlar det förstås om att vi ska genomföra projektets uppgift, och samtidigt bygga en arvsmassa som vi själva och andra (teamet har både konsulter och anställda) kan jobba vidare med när projektet inte längre finns. Och stötta verksamheten genom att hålla systemet igång, användbart.

Heh. Medan jag skrev detta blev jag påmind om att jag hade en kvarstående uppgift sedan kursen i slutet av januari – jag skulle ju skriva provet för att bli certifierad scrummästare, eller mer internationellt: Certified ScrumMaster®.

Så det gjorde jag och här ser ni, som bevis, delar av resultatet (=certifikatet):

Jag kan alltså numera titulera mig Certified ScrumMaster®, eller CSM.

Innan jag skrev själva provet läste jag noga igenom Den Officiella Scrum-guiden och kikade parallellt i onlinedokumentet på originalspråket, The Scrum Guide™ (eftersom jag inte litar på översättningen, som rent språkligt kunde vara bättre). Jag lade då märke till att några stycken saknas i den svenska versionen och spekulerade i varför. Rent förbiseende? Troligen, men vore det inte roligare om den som översatt hade ignorerat de passager vederbörande inte höll med om?

Nog om detta… Här är några citat från guiden:

Scrum Master

Scrum Mastern ansvarar för att säkerställa att Scrum förstås och efterlevs. Scrum Mastern gör detta genom att se till att scrumteamet håller sig till scrumteori, tillämpning och regler.

Scrum Mastern är en tjänande ledare för scrumteamet. Scrum Mastern hjälper dem utanför scrumteamet att förstå vilka av deras interaktioner med scrumteamet som är till nytta och vilka som inte är det. Scrum Mastern hjälper alla att förändra dessa interaktioner för att maximera det värde som skapas av scrumteamet.

Intressant här är att jag tydligen ska fortsätta bry mig om saker utanför teamet. Sådant som försvårar eller kan underlätta vårt arbete. Trevligt att det är så pass tydligt uttalat. Dock ska man inte glömma att vi inte jobbar enligt Scrum, utan ”scrum-ish”. Eller "scrummish" som låter lite roligare och säkert kan tolkas fel. Eller varför inte ”Scrum-isch”, med tanke på missnöjet med bristande flexibilitet.

Vad Scrum Mastern gör för utvecklingsteamet

Scrum Mastern hjälper utvecklingsteamet på flera sätt, t ex genom att:

• Coacha utvecklingsteamet i självorganisering och tvärfunktionalitet;

• Hjälpa utvecklingsteamet i att skapa produkter med högt värde;

• Undanröja hinder för utvecklingsteamets framsteg;

• Vägleda vid scrumaktiviteter om så ombeds eller behövs; samt

• Coacha utvecklingsteamet i organisationer där Scrum ännu inte har införts eller förståtts fullt ut.

Här känns det mer som att jag har en tämligen lång väg att gå för att leva upp till beskrivningen, men tröstar mig med att vi ju inte jobbar Scrum och att jag p.g.a. dubbla roller i teamet faktiskt inte har utrymme att ta mig an samtliga punkter. Lustigt nog kan nog detta vara min väg mot coachningen vi brukade prata om; jag och forntida chef trodde alltid att jag skulle hamna i någon coachande roll.

Med allt detta sagt är jag ändå ganska nöjd med min roll som scrum master på deltid, och jag tänker fortsätta pimpa Moomin-tavlan så att omgivningen även framledes kan stanna till och inspektera alla små lustigheter jag hittar på för att göra den roligare att jobba med. Och att läsa. Nästa sak jag ska fixa är någon form av avgränsare för de olika ytorna – jag tänkte prova med presentsnören. Kuliga magneter ligger och väntar i ett aviserat paket, som jag hämtar ikväll.

Det här känns som en bra dag, måste jag säga. Jag har haft kompledigt p.g.a. alldeles för många arbetstimmar tidigare i veckan, och tittade på en intressant video, vilket var det som fick mig till datorn då jag ville blogga om videon och inspirationen den gav mig, men jag halkade i vanlig ordning in på ett sidospår och kom att skriva om det här scrummästeriet i stället. Tänk så det kan bli!

Min dag idag, del 1

Ms Garbo undrar (eftersom mymlan undrar), vad jag (well, inte specifikt jag, i och för sig, men vaffan jag skriver lite ändå) ska göra och/eller gör idag och det kan jag väl skriva om. Exakt hur mycket återstår väl att se, dock.

Dagen (d.v.s detta dygn) började med att jag natten innan gjorde slut på min lön, och sedan försov jag mig och vaknade först strax före nio och hade då ingen som helst lust att stressa även om det hade varit bra om jag varit på kontoret vid halv tio. Vi har nämligen ett kort möte varje morgon, där vi besvarar frågor som ”Vad har du gjort sedan sist?”, ”Vad ska du göra nu?” och ”Vad hindrar dig (eventuellt) från att göra det?” – klassiskt Scrum-möte alltså. Fast vi fuskar en hel del, tyvärr.

Nåja, jag missade i alla fall detta möte, om det nu ens hölls något denna morgon. Vi är tyvärr lite för få som är lite för oengagerade för att sådana här saker ska funka riktigt bra. Annat var det minsann för några år sedan, då morgonmötet var heligt och vi var 12-15 personer som verkligen måste ha dessa möten för att kunna sköta vårt gemensamma uppdrag. Att nyutveckla en befintlig applikation, från scratch. Vansinnigt roligt, sanslöst utmanande och förödande för mig, som förgäves försökte täcka upp allt och samtidigt själv vara produktiv. Där lärde jag mig att man banne mig måste välja och faktiskt inte har råd att göra ”allt”. Kan ju också säga att jag fortfarande kämpar med att leva utifrån mina insikter.

Vad jag främst tagit med mig från det projektet är den goda vanan att skriva testkod. Helst innan ”den riktiga” koden skrivs. Jag är anhängare av läran om testdriven utveckling, d.v.s TDD. Liksom att skriva programvara som automatiskt testar funktionerna i systemet, så att man aldrig är helt beroende av manuella testinsatser. Man kan inte lita på att människor gör samma saker på samma sätt om och om igen, men det gör programvara. Har jag skrivit gedigen testkod så behöver jag aldrig vara orolig för att felaktigheter ska smyga sig in oupptäckta. Jag behöver inte tveka inför refaktorering – jag gillar inte det ordet, så: refactoring.

En annan sak jag tror på, när det gäller mitt arbete (och faktiskt även i livet i övrigt) är baby steps, vilket i min tolkning handlar om att fokusera på att i alla fall ta det första steget i varje lång kedja. Att vara konstruktiv och även att gräva där man står. Elefanten måste ätas i små bitar, som BVs terapeut brukar säga. Börja här och nu, se vad som är nästa steg – ta det. Sedan, i det nya här och nu:et, gör samma sak igen. Okej, man behöver en vision och en horisont att vända sig mot. Det man inte behöver är detaljkoll på vägen dit. För allt vad jag vet idag kan målet ändras och då är det ju förbaskat trist om jag låst mig för en viss riktning. Man måste (tror jag) vara öppen för förändringar, och behovet av att omvärdera hela situationen. Människan har i alla tider överlevt genom att vara just sådan, adaptiv.

Och ja, det här har utvecklats till något helt annat än en beskrivning av min dag. Men jag tycker att det här blir mycket bättre. Det här är sådant som jag gillar att både läsa och skriva. Sådant som säger något. Som har en mening. Eller två.

Nåväl… nu ska jag jobba minst några timmar så får vi se vad som händer sedan.