Nu kanske, kanske det börjat hända något med vikten igen. Eller så är det bara en tillfällighet, att jag i morse äntligen såg andra siffror på vågen. När jag började äta så smått igen gick jag ju upp ett kilo (mindre än förväntat) och därefter har vikten stått helt stilla. Tills idag, då jag tappat lite. Trots att det är mindre än ett kilo och kan ligga inom felmarginalen tar jag det som ett tecken på att det vänt.
På träningsfronten har jag skött mig bra den här veckan. Så här långt, alla fall. I morgon bitti är det dags, ute i Sickla eftersom väninnan jobbar där och efteråt, och det tycker jag att jag borde greja trots att jag vänt dygnet upp och ned - i morse gick jag och lade mig först vid halv sex-tiden och som ett resultat känner jag mig zombieaktig och tror att det blir svårt att ta sig ut och promenera idag.
Lördagar är nästan alltid veckans svåraste när det gäller att få ihop stegen, vad det nu beror på. Just att det idag är blött ute, och kanske fortfarande regnar, spelar ingen större roll - det gör mig inget om vädret är dystert. Det är ju bara skönt och ger lite bättre drivkraft, motivation att trava på. Ska bara leta reda på en ny gummituta till öronpropparna, så att jag kan lyssna på musik eller podcast. Dream Theater direkt in i öronen är en riktigt trevlig upplevelse, bara så ni vet.
På stegfronten började det bra i måndags, men sedan har det så sakteliga gått utför och jag missade målet både torsdag och fredag. Det beror nog främst på att jag sovit för lite och som en följd av det inte riktigt hunnit och orkat med allt jag behöver göra. Vilket i sin tur lett till att jag känt mig stressad och då orkar jag inte riktigt hålla fokus på mer än en sak och den saken har varit strikt jobbrelaterad.
Det har varit trixigt att få ihop maten i veckan också. Sena kvällar, som leder till trött morgonstress, och en del möten på jobbet har ställt till med problem för mig. Men jag har faktiskt trots allt fixat att få i mig ungefär det jag ska på ungefär rätt tider. Mycket frukt blir det, för fruktsallad äter jag ju till frukost och sedan ska jag dessutom äta en eller två frukter till de mål som består av måltidsersättningar.
Förutom stegandet behöver jag också fylla på mitt förråde av keso, färska frukter och grönsaker, vilket känns fånigt jobbigt med tanke på hur löjligt nära jag faktiskt har till mataffären. Men jag måste fräscha till mig och klä på mig för att gå dit. Jag tror inte jag är välkommen i morgonrock. Och jag skulle bli alldeles för synlig.
Plan för de närmaste timmarna: ta ut kycklingfilé(er) ur frysen för marinering och tillagning vid en senare tidpunkt. Handla - måste komma ihåg maskindiskmedel för jag tänkte använda diskmaskinen för första gången (haha, jag är inte snabb!). Gå på promenad, så långt som möjligt för att slippa gå senare. Sedan blir det pyssel hemma, antar jag, vilket antingen innebär att jag gör något slags nytta eller sitter vid datorn. Eller lägger pussel? Fast då borde jag ha skaffat mig en lampa att hänga över köksbordet… kanske läge att peta in ett besök hos Elektriska Svea före promenaden? Men nej, hemsidan visar att de stänger medan jag skriver och de öppnar inte igen förrän på måndag - det här är nackdelen med att vända på dygnet och/eller sova ut på lördagar. Nåja, då blev det ett beslut mindre att fatta.
Åh, det är så skönt att tänka på vad man ska göra snarare än att göra det. Ibland.
Apropå lampor, förresten, så besökte jag här i veckan Bolagret och återlämnade den fina lampan - på den sista dagen av de 14 dagarnas öppna köp. Och såvitt jag vet gick det bra, men jag har ju inte kollat om pengarna dykt upp på kontot ännu förstås… ja, att skriva är att bli påmind. Så jag kollade och jo, de finns där.
Eftersom jag skulle lämna tillbaka lampan åkte jag från jobbet tidigt, hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm och tänkte gå min vanliga väg, men ändrade mig och på andra sidan Hornsgatan står ingen annan än självaste MsGarbo. Och ler. Båda hade vi någon timmes ärenden framför oss och därefter varsin timme ledigt som därmed passade utmärkt för fika på Tullys. Pocketshop:en fick också sälja några böcker innan jag måste stressa iväg till min shiatsu-behandling. Sådana oväntade möten och fikastunder sätter en extra silverkant på tillvaron. Mer sådant!
Inatt drömde jag om fiket på hörnan, som jag fått låna efter stängning. Jag var där med en kompis och jag tror att vi bakade bröd eller liknande. Plötsligt började det komma in folk genom dörrarna, som jag missat att låsa, för det hade ju utan att jag märkt det blivit morgon och de förväntade sig förstås att fiket skulle vara öppet. Det var som om de varken såg eller hörde när jag försökte förklara att det inte var det. Morgonkoma och koffeinbrist? Jag försökte med varierande framgång få dem att förstå och undrade varför inte innehaverskan dykt upp och varför de struntade i mig och bara myllrade omkring på stället, som i drömmen innefattade även en stor restaurangdel och en källare med mörka sammetsbeklädda rum och korridorer - fick lite känslan av en gammal teaterlokal. Några av människorna lyckades jag till slut mota ut och jag lyckades också låsa den långa skjutdörren mot stationen, men dörren ut mot gatan var det värre med. Både låset och dörren var dåliga och det gick att klättra över grinden och sedan genom att bända lite i dörren skapa en öppning stor nog att ta sig in igenom. Vilket var precis vad några yngre herrar gjorde och sedan i princip bosatte de sig i rummen i källaren. En av dem uttryckte sin glädje över att det stod en dammsugare i “hans” rum, så att han kunde hålla det städat och fint. Vilken fräckhet! Lokalerna blev alltså ockuperade och jag sökte förgäves efter min mobiltelefon för att kunna ringa innehaverskan och be om hjälp. Hjälplös är precis rätt ord för att beskriva hur jag kände mig. Och sedan vaknade jag, så jag fick aldrig veta hur det gick. Jag undrar om innehaverskan någonsin dök upp och om grabbarna blev avhysta eller stannade?
Jag fick ett mail, från mäklarfirman jag hade att göra med i mina lägenhetsaffärer, i vilket man bad mig svara på några enkla enkätfrågor. Det skulle bara ta fem minuter.
Sure, tänkte jag, och surfade in på angiven webbsida och sedan skar min mentala motor ihop - se bilden t.h. och notera att det som används är radio-knappar, vilka ju är beskaffade så att man bara kan välja ett alternativ.
De två första alternativen lyder i sin helhet:
Har du:
Köpt en bostadsrätt via Mäklarfirman
Sålt en bostadsrätt via Mäklarfirman
I mitt fall är ju båda dessa alternativ korrekta och borde därför väljas, men man kan bara välja ett av dem, vilket innebär att jag, såsom varande sådan jag nu är, inte kan välja något av dem. Den frågan kan jag med andra ord inte besvara (jag fixar inte en halverad sanning) så mäklarfirman får klara sig utan mina svar.
Sådant där är jobbigt och faktum är att jag mer och mer börjar betrakta det som ett handikapp - gudarna ska veta att liknande saker legat (och ligger) bakom mycken vånda i mitt liv. Måste man funka så här eller kan man lära sig att bli inexakt och nöja sig med halvsanningar? Och skulle jag vilja det om man kunde?
Hur normalt är det att vara petimäter, egentligen?
Det var det där med att gå ut, ja. Jag tror att det var det första jag skulle göra idag. Och här sitter jag ännu. För jag kom på att det fanns en bunt andra faktorer som påverkade och att jag hade vad som i alla fall känns som en massa saker jag absolut måste göra innan jag kunde gå ut och promenera. Sådant som t.ex att duscha, hitta svala kläder och fixa i ordning (plus äta!) lunch. Ja, det var några saker i alla fall. Det finns fler faktorer, av mer privat natur, som jag förtiger.
Suck, sådana här gånger blir jag lite trött på mig själv.
Lunchen är i alla fall avklarad (citruskyckling med ingefära), men varken duschandet eller kläderna. Och jag måste gå och handla, så att jag kan laga mat för frysens räkning. Mest frukt och grönsaker. Och så en massa bär, som jag glömde köpa förra gången, och antagligen blir det väl keso till dem - för i veckan ska jag ju äta två mål mat per dag och då verkar fruktsallad med keso bra som frukost. Inget besvär med att laga till, liksom. Och för fryslagandet skulle jag också behöva skaffa matlådor. Var hittar jag dem, och hur avgör jag storleksbehovet?
Och jag får inte ihop en sammanhängande plan av de bitar jag har att spela med. Vilket jag gissar är anledningen till att jag sitter här i stället för att faktiskt göra något, vad som helst. Jag tror att jag helt enkelt får skjuta upp promenaden tills i kväll. Fördelen med det är att det är skönare att gå när det hunnit bli lite svalare. Nackdelen är förstås att jag då knappast längre kan få någon färg av solen.
Så… när man inte får ihop ekvationen eliminerar man bara några variabler. Eh.
Det jag menar, om jag ska vara seriös, är att när jag inte får ihop det för att det är för många saker att jonglera med så brukar det gå att lösa problemet genom att plocka bort en eller flera tills det hela blir hanterbart igen. Jag är verkligen inte någon som klarar av att hantera en samtidig mångfald. Det där med att kvinnor besitter simultanförmåga är bara en myt. Säkert ännu en manlig härskarteknik!
Alla fattade att föregående utrop handlade om humor, va? Jag bara kollar…
Idag är det verkligen sommar ute - lika varmt som inne (där det är varmare än jag skulle önska: +25ºC). Inga fönster eller dörrar är eller har varit öppna idag. Solen skiner delvis på min balkong och jag har insett att lägenheten nog kommer att vara rätt varm om sommaren. För solen ligger i princip på från morgon till kväll, om än på olika sidor och ibland stoppad av huset mitt emot. Ljust och fint är det!
Jag blev förvånad över de två [första] kommentarerna som kom in till gårdagens inlägg, Så duktig är jag inte, för de verkade båda vara inne på samma linje - att jag är för hård mot mig själv och borde bli mer tillåtande. Även om jag inte håller med om tolkningen gladde mig kommentarerna för att de visar på en värmande omtanke. Så stort tack, vajlet och MsGarbo, för att ni bryr er om och vill mig väl! Att jag skriver det jag kommer att skriva (som jag inte ens vet vad det är ännu) har ingen komponent av ogillande av eller protest mot era kommentarer utan det är bara mina reflektioner. Spin off, ni vet. Hjärnan snurrar vidare ett par varv.
Det är intressant att inlägget verkar förmedla något så helt annat än vad jag tyckte jag skrev - två liknande reaktioner säger mig att det förmodligen är min bild som är lite skev. Kanske kommer jag att uppfatta innehållet annorlunda när jag läser det vid något framtida tillfälle, men i nuläget ser jag ännu bara min egen bild av vad det handlar om. Och det handlar inte om mig, inte egentligen. Och inte på något personligt plan. Det jag gjort är att jag valt en utgångspunkt att skriva från och då också att göra en tolkning av en befintlig situation. Erbjuda en annan bild.
Inlägget handlar inte om att det är synd om mig eller att jag har det tufft (för ingetdera är ju sant) utan om att ge lite motvikt åt en missuppfattning om att jag skulle vara så jäkla duktig, ja i det närmaste perfekt. Det är jag verkligen inte och den som eventuellt tror det både bedrar sig själv och begränsar mina möjligheter.
För det man tror har en tendens att också färga det man ser eller uppfattar - tror du att jag perfekt så krävs det en riktigt rejäl smocka från mig för att slå hål på tron, vilket antagligen kommer att få dig att ta avstånd från mig eftersom jag då kommer att ha gjort dig enormt besviken genom att inte leva upp till din skenbild av mig. Och det är inget jag kan styra eftersom det hela utspelar sig i ditt huvud.
Det är orättvist! Mot mig för att du dömer mig i praktiken ohörd (eftersom du inte ser/hör mig), i båda fallen. Och mot dig själv för att du lever i en förljugen bild av en värld och för att du dessutom går miste om en massa verklig Mia-människa.
Jaha, det gick fort att glida över på ett något annat ämne. Det jag började med var inlägget som förmedlade något annat än jag tänkt, och vad jag tänkte skriva om var att man nog inte bör ta det jag skriver på hundra procent blodigt allvar eftersom det alltid handlar om bara en aspekt av vad det nu är jag skriver om.
För att kunna skriva måste jag ju välja en vinkel och sedan hålla mig någorlunda till den, annars blir ni som läsare bara förvirrade: “Jamen, vad är det du tycker egentligen? Sluta vela! Jösses, människa, bestäm dig för var du står någonstans!!”.
Jag hoppas att jag kommer att skriva fler inlägg i liknande (för valfri innebörd av “liknande”) stil framöver - för att illustrera alternativa sätt att tänka och tolka ur annan synvinkel. Förutom att jag gärna delar med mig av möjliga synsätt tror jag att det också är bra för mig att vrida tankarna ytterligare något varv - det är rätt ofta jag inte hinner betrakta saker ur nog många synvinklar för att landa i en åsikt. Jag vill gärna laga till och provsmaka olika versioner av en och samma maträtt.
Vad som egentligen är mest sant och rättvisande har och kommer jag nog alltid att ha svårt att säga, för allt kommer ju inifrån mig själv och på så sätt är ju allt precis lika sant, även om det visar mig ståendes på diametralt motsatta sidor om någon godtycklig skiljelinje. Allt beskriver ju i någon mån mig och mina tankegångar.
Men det är ju inte alls enkelt - det är aldrig den Slutgiltiga Sanningen. För varje gång jag skriver väljer jag ett perspektiv, en tolkning, en bild att förmedla, men det finns oftast också flera andra alternativ som just den gången får stå tillbaka.
Kanske borde jag helt enkelt skriva ur flera synvinklar på en och samma gång? Alltså, inte i samma inlägg utan i separata. Här minns jag Paris i Gilmore Girls, som skrivit en artikel för och en emot och sedan inte kunde bestämma sig för vilken hon skulle lämna in för publicering - hon hade ju rätt i båda artiklarna!
Jag läste hos Kidneybönan om sommarkläder som kanske hunnit bli för små om ett år (inlägget heter Farhågor av vikt - och ja, jag uppskattade så klart humorn i rubriken och tror att jag skulle ha formulerat rubriken i precis samma stil) och kände att jag gärna berättar min egen historia från i morse, på liknande tema.
Eftersom det sades på radion att det skulle bli varmt idag (över +20ºC) bedömde jag att det vore en god idé att välja de nya sandalerna (som jag hellre hade velat ha i grått eller beige och som i svart är snyggare i verkligheten än på bilden) och tunnare byxor än jeans. Jag sökte igenom mina garderober och hittade de lätta, fina grå byxorna jag levde i hela förra sommaren. Jätteglad blev jag, ända tills jag tog på mig byxorna och då insåg att båda underarmarna ledigt rymdes på tvären innanför linningen - så grymt mycket större jag måste ha varit för ett år sedan!! Det var ju bara att konstatera att de byxorna kan jag verkligen inte ha längre.
Jag trodde liksom aldrig att ett par av mina byxor kunde bli så mycket för stora. Var det någon som skojade, hade ersatt mina byxor med denna ballongmodell? Det kändes som ett skämt. Och min svårighet att förstå beror väl förmodligen på att jag aldrig tidigare genomgått en rejäl viktminskning - jag menar, normalt för mig har ju genom åren varit att lägga på mig kilon snarare än att tappa dem.
Och när jag ändå är inne på det spåret kan jag informera om att vikten än så länge verkar ha ökat med bara ett kilo - jag var ju inställd på att det skulle bli flera (men klagar knappast om så inte är fallet) och kanske dröjer det ytterligare ett tag innan hela glykogenförrådet är återuppbyggt. Jag är beredd på det mesta.
Idag gladdes jag åt att väninnan, som trots att hon känner sig tämligen risig, har utgångspunkten att hon ska träna i morgon. Att vi ska träffas och träna alltså. Undrar om hon hade haft samma inställning om jag inte hade ställt frågan? Ibland är det ju så att man hoppas att den andra ska ha glömt så att man ska slippa.
Inför träningen känner jag faktiskt sällan något motstånd, vilket beror på flera olika saker. Det är hyfsat roligt att träna, men framför allt är det roligt att träffa väninnan - eller att veta att man troligen träffar någon annan man känner. Igår träffade jag hela tre stycken från min egen viktgrupp plus några andra bekanta. Som jag brukar säga: Itrim-anläggningen blir lite som en fritidsgård för vuxna.
Jerry skrev i en kommentar här på min blogg: Men du är ju så duktig. och jag förstår inte alls vadpå [sic] han baserar det uttalandet, men känner att jag ändå vill försvara mig. Eller åtminstone försöka krossa hans illusioner på den fronten.
Jag är inte alls glad på mig själv nu, för det går utför på de flesta områden och här skulle jag gärna tillägga något humoristiskt med anknytning till vikten, men det går inte för jag har just nu ingen aning om hur det går med den. Igår när jag kollade hade det inte hänt något efter matstarten och i morse glömde jag väga mig. Och håret blev inte borstat. Det var knappt att jag hann få i mig frukost eller packa matlådan, men det får ju vara måtta på stressen så jag bestämde mig för att hellre komma sent till jobbet än slarva med maten. Klokt val, tycker jag, och jag hade tur för mötet jag annars missat hade blivit inställt i sista stund.
Dåligt samvete har jag för att jag gjorde det valet och för att mina arbetsdagar nu för tiden ofta ligger på omkring sex timmar - vilket i sig känns rätt lagom, men det är ju meningen att jag ska jobba ungefär åtta. I helgen tänker jag kompensera för det, d.v.s jobba. Jag har två konkreta uppgifter som jag gärna vill färdigställa.
Den här veckan har jag återupplivat gamla fulmönster - bort med dem, fort!
Jag missköter nattsömnen, vilket inverkar negativt på förmåga till och motivation för arbete. Och det gör mig stressad, förutom att tankeförmågan försämras så att jag inte vare sig hinner eller orkar tänka och planera så mycket kring vad jag ska äta och också att disciplinen i största allmänhet försämras. Sömn av god kvalité och i rätt mängd är en av de allra viktigaste faktorerna för att jag ska lyckas med något alls här i livet. Om jag inte kan tänka så faller ju det mesta andra också.
Och så det här med att äta. Jag börjar inse att jag inte kan ha färdig mat stående i kylskåpet, för jag kan inte låta bli att gå och småäta. Den goda inkokta laxen är slut, fast den borde ha räckt till ytterligare två måltider. Framöver får jag se till att frysa in allt jag inte ska ha med mig nästa dag. Vilket fyller två syften: dels finns det inget i kylskåpet som frestar, dels blir det svårare att fuska. För att “tjuväta” skulle jag bli tvungen att ta fram maten ur frysen och så tina och/eller värma den och riktigt så länge borde det vara omöjligt att lura sig själv, tycker jag. Alternativt får jag köpa den mat jag behöver, när jag behöver den - matbutiken vid jobbet har nog det mesta jag kan behöva för en lunch. Men att handla ad hoc kan vara riskabelt, särskilt om jag är hungrig, så det får nog förbli ett nödfallsalternativ.
Så… kass på att äta, kass på att jobba, kass på att sova. Så duktig är jag alltså.
Fotnot: Mitt lilla “sic” kanske inte är helt korrekt använt, men i alla fall menat som att “ja, det ser konstigt ut, men jag tycker att det borde finnas ett ord som ‘vadpå’ och därför använder jag det”. [åter till "sic":et]
I går kväll kokade jag potatis och andra rotfrukter (morötter, palsternackor och rotselleri - hittade inga kålrötter i min butik) till dagens lunch. Det tog givetvis mycket längre tid än jag tänkt mig att skala och skära ingredienserna i lagom stora bitar och sedan skulle det ju både kokas och tas om hand därefter. Jag kom sålunda i säng alldeles för sent och i magen kändes det som om jag käkat grus, eller åtminstone bitar av ekplanka. Trots att jag bara hade provsmakat några (well, något fler än vad som var strikt nödvändigt - det var ju gott!) bitar för att se att de blivit okej. Det bådade inte så gott inför själva ätardagen.
Visst, jag hade kunnat välja magsnällare grönsaker, men rotfrukter är ju det jag tycker allra bäst om så det är klart jag ville ha sådana i mitt första mål.
I morse var jag trött, drack min jordgubbsfrukost och åt en apelsin till efterrätt. Den var rätt trist, men garanterat fiberrik. Att utsätta en ovan mage för både citrus och fibrer direkt på morgonen kändes inte som en bra idé, men det fanns dåligt med frukter i butiken och äpple lät inte heller bra så det fick gå med apelsin.
Jag packade min lilla matlåda med innehållet ur en burk lax (köpt av nyfikenhet), en kokt potatis och en näve kokta rotfrukter och blev därefter sen till jobbet. Jag behöver skaffa mig rutin på att fixa i ordning matlådor så att jag inte behöver tänka på morgonen. Och helst inte behöver laga mat sent på kvällen heller.
Förmiddagen förflöt i lugn och jag kände inte av magen på något sätt alls - nästan som om den inte fanns. Kanske blev den chockad och tappade målföret? Jag vet inte, men det var en lättnad att inte känna av några som helst obehag.
Jag bestämde mig för att ta lunchpromenaden först och äta efteråt eftersom magen nog kunde reagera precis hur som helst på att plötsligt få vanlig mat att bearbeta. Inte märks det att jag förr hade en del problem med min mage, va?
Det var stort att slå sig ned med kollegan vid bordet, öppna matlådan och så försiktigt börja äta. Små tuggor. Smakade helt okej och rentav gott och jag blev mätt efter ungefär halva portionen, men åt upp allt för det ska man ju göra. Portionerna framöver kommer inte att bli mindre heller - att äta nyttigt är inte detsamma som att äta lite. Tvärtom skulle jag nästan säga.
Under eftermiddagen kände jag ingenting i magen - det kändes precis som det skulle förutom att jag var nästan äckligt mätt länge efteråt. När det var dags för mellanmål hade jag inte hunnit bli hungrig och äpplet jag åt i samband med det gjorde mig nästan illamående. Ont i huvudet hade jag också när jag någon timme senare åkte hem från jobbet, men jag vet inte om det kom av ätandet eller sömnbristen eller något annat. Jag ska justera mattiderna lite - senarelägga mellanmålet eller tidigarelägga lunchen. Idag låg de lite för nära inpå varandra.
Hm. Där insåg jag att jag missat middagstiden också - är ju fortfarande inte det minsta hungrig och var lite upptagen när matklockan ringde. Men äta måste man, vare sig man är hungrig eller ej. Det är viktigt att få i sig det som är budgeterat.
Summa summarum kan vi väl säga att min första dag med något utöver måltidsersättningar har gått över förväntan bra. Jag har fortfarande ont i huvudet och behöver komma i säng rätt snart, men innan dess blir det mer matlagning.
Åh, vilken skön dag! Jag blir glad när dagen, trots att den är en arbetsdag, bjuder på ovanligheter och blå himmel och sol och fräsch grönska och utomhus och små överraskningar. Alltså, så länge de är positiva. Dagen började med ett arbetsmöte ute i Kista, som gick riktigt bra och slutade tidigare än förväntat. Sedan blev några av oss varse att vi hade ytterligare ett möte där ute strax efter lunch och då var det ju ingen idé att åka därifrån så vi käkade lunch nere i food court:en (som vi så tjusigt kallar det). Eftersom det förlängda besöket var en nyhet för mig (jag hade missat att kolla upp hela dagens schema i förväg) var jag tacksam över det faktum att jag ser till att alltid ha med mig en chokladbar - “utifall att”-proviant.
Eftersom Body Shop låg i närheten tittade jag in och köpte mer av den trevliga utredningssprayen (för håret) som håller på att ta slut här hemma. Och så kunde jag inte låta bli att köpa en liten burk läppsmör (shea-varianten, “shiasmör”, fast jag har ingen aning om vad det är för något egentligen), som ska vara något liknade kroppssmöret. Fast för läpparna då. Jag applicerade ett tunt lager för att testa och ville sedan bara slicka mig om läpparna hela tiden för det både doftade och smakade så gott… och sött - som godis?! Den produkten får jag nog vara lite försiktig med - det är nog inte riktigt meningen att man ska äta den.
Efter det andra mötet var det slutligen dags att åka till vårt eget kontor och då var det två av kollegorna som körde bil. Jag bad att få åka med den ena av dem bara för att. Ja, för att jag var lite nyfiken på vad han hade för bil - den andra kollegans bil har jag sett (om än inte åkt i ännu). Inte visste jag då att jag där drog en riktig vinstlott, för jag hade ingen som helst aning om att killen har en sådan rolig bil.
Det jag fick åka i var en Corvette Stingray, -72. Den kändes precis lagom gammal och besatt precis som sin husse en särskild charm. Ordet “vintage” dök hela tiden upp i huvudet på mig. Vi körde utan tak (förstås!) så när vi kom ut på motorvägen fick jag plocka fram hårsnodden och sno ihop håret i nacken och jag kände mig glad, avspänd, upprymd. Liksom full i lyckligt skratt. Livet kändes härligt just då.
Jag upplevde lite av samma känsla som på det sena 80-talet då jag och dåvarande sambon befann oss i Roslagen om somrarna och ofta drog iväg utåt havsbandet i grabbarnas day cruiser. Sol, vind och mullrande motor… kanske är jag lite av en motormänniska ändå, på något sätt, fast jag inte ser mig som sådan.
Det här både ser ut och låter rätt (och förlåt, kollegan, om jag är fel ute!):
Hm, efter det där känns det rätt futtigt att skriva om en promenad, men…
Eftersom jag rationaliserade bort träningsväskan i morse och solen fortfarande sken, bestämde jag mig för att gå hem från kontoret. Och gick gjorde jag, efter att ha packat ned jackan i en plastpåse. Till en början var det nog så kallt, men jag brukar ju alltid bli för varm efter ett tag så jag ignorerade kylan. Riktigt varm blev jag väl aldrig, men frös gjorde jag inte heller. Jag höll ett ganska bra tempo hela vägen och det tog nog ungefär en timme - det är ju lite längre från det här kontoret än det förra, varifrån det brukade ta 55-75 minuter att gå hem. Jag går snabbare nu än jag gjorde för t.ex ett halvår sedan. Antalet steg blev knappt 7000. Jag tror att jag även tar längre steg idag. Exakt hur långt det faktiskt är räknar jag med att kunna ta reda på när jag fått min Garmin Forerunner 405 och för den som undrar vad det är finns det en liten demo på YouTube:
Jag höll alldeles på att glömma nämna de underbara dofterna som möter en när man är ute och går. Det doftade ljuvlig hägg, tyckte jag, även om jag såg ganska få häggar som faktiskt blommar. De flesta ser ut att vara mer på gång än igång. Det finns en massa träd av annan sort, med de mest fantastiska vita blommor. Jag tror inte att dessa doftar, men om någon vet bättre - var snäll och upplys mig!
Nästa teknikpryl jag skaffar mig kan vara en digitalkamera. Eller ett dito piano.
Hur gärna jag än skulle vilja det så har jag inte tid att sitta här och skriva mer just nu för köket kallar. I morgon ska jag ju äta min första semi-normala måltid på 12 veckor och för att det ska bli av behöver jag förbereda lite nu ikväll - jag kommer liksom inte att ha lust att ställa mig och koka grönsaker i morgon bitti.
Det jag ska/får äta är en handflata (fingrar ej inkluderade) fisk, kyckling eller kokt skinka (jag börjar med lax), en kokt potatis och en knytnäve kokta grönsaker - det låter inte så mycket, men jag kan tänka mig att kroppen får en smärre chock så det räcker säkert. Förutom måltiden ska jag äta en frukt vardera till två av de övriga målen. I tre dagar. Därefter justeras dieten ytterligare, men det ligger i framtiden så det sparar jag tills dess. Det är svårt nog för mig att hålla reda på bara det här, just nu. Och jag är så spänd på att se hur det kommer att gå!
Jag sitter vid datorn och lyssnar på Rainbow:s “Rising”-platta, med balkongdörren öppen så att trafikljudet blandar sig ordentligt med musiken. Det är inte tyst och stilla och lugnt att bo så här i stan, vid en hyfsat trafikerad gata. Just på söndagar är det ganska lugnt, men de stora blå bussarna går ju alla dagar och de… ja, de låter. Jag kan tycka att det är rätt skönt att det inte är tyst, för ljuden av mänskliga aktiveter, vare sig det är bussar som stannar och startar eller skräniga fyllskallar som glider hem från krogen eller är på väg ut någonstans, gör att jag inte känner mig helt ensam i världen. Jag är med, jag finns där mitt i smeten på något sätt.
Jag tror att jag nu kan deklarera att jag trivs bra i min nya lägenhet, skavankerna till trots. Det är ljust och fint och jag kan se människor och deras aktiviteter genom godtyckligt fönster - är det inte i lägenheterna mitt emot så är det människorna som rör sig nere på gatan. Det känns helt naturligt att bo här, det är mitt hem.
Mina krukväxter trivs också - de växer och får nya fräscha blad. Lyckliga Lottan har börjat blomma och fredskallan är även den på god väg. Hibiskusen verkar mer tveksam, men har ändå fått några nya blad. Den behöver nog få bättre omvårdnad, misstänker jag, men vad det innebär borde jag förstås ta reda på. Och den nya hoyan behöver planteras. Eftersom jag inte hittat den blomjord som blev kvar sedan förra omgångens plantering (den kan ha tagit slut eller helt enkelt blivit kastad) blir det till att köpa ny. Och varför inte även en fin ytterkruka?
Undrar om det inte är just ljuset och åsynen av människor som gör att jag känner mig så tillfreds här. I den gamla lägenheten var det mörkare och jag såg knappt några människor alls. Det sistnämnda går förstås också att se som positivt (fritt, ostört läge) men det uppmuntrade också till att dra sig undan från… det mesta.
Det slår mig att min nya bostad gott kan få stå som en symbol för livet som det förändrats - jag har mig själv högre på prioriteringslistan och har fått ljus i sinnet. Det där med att se människor ber jag att få återkomma om, för jag befinner mig fortfarande i en total egobubbla. Och kanske måste det vara så för att jag ska kunna fortsätta viktminskningen - det gäller ju att prioritera här i livet och jag klarar inte av att fokusera på flera saker samtidigt. Simultanförmåga noll, liksom.
Jag försöker se livet som en ständigt pågående process, acceptera att allt inte kan göras samtidigt och på en gång - trots att jag så innerligt gärna skulle vilja det. Försöker stå ut med insikten om att vissa saker alltid kommer att vara i förändring, även om det är olika saker från gång till gång. Det måste ju rent logiskt vara så för att en utveckling ska ske - inget fixar sig ju omedelbart, med en fingerknäppning. Vi måste ta bara ett enda litet steg i taget, i vad som är en livslång promenad.
(det svåraste med ett inlägg är ofta att välja kategori och/eller etiketter - hjälp?)
Igår gav jag mig på pusslande som en flykt undan den totala tristessen. Jag hämtade in ett par pussel från förrådet och organiserade om matbordet för att kunna börja lägga ett av dem. Pusslandet har sysselsatt mig ett antal timmar, både igår och idag, men jag saknar verkligen mina nya glasögon (måtte de levereras snart!). Pusslande blir man ruggigt trött i ögonen av.
Jag har insett att nästan allt jag kommer på tanken att sysselsätta mig med ställer krav på synen: pussel, broderi, böcker, tv/film, dator. I teorin kanske det skulle vara en bra idé att lyssna på ljudböcker, men jag tror att jag skulle ha svårt att koncentrera mig, bli uttråkad och/eller somna. Värt att prova, dock.
Hämtade in fler bokkartonger till lägenheten och hittade då inte bara cd-skivor utan även de saknade hyllplanen till cd-hyllorna, så nu har jag också kunnat börjat ställa min musik på plats. Jag är dock rädd att även oregistrerade plattor hamnar i hyllorna nu, men jag får väl gå igenom dem i efterhand. Jag menar, det är ju rätt värdelöst att ha ett register om hälften av plattorna inte finns med i det.
Onödigt mycket av min musik skulle må bra av att hitta nya ägare för det är skit jag inte gillar. Finns det någon musikens motsvarighet till BookCrossing, tro?
När cd-skivorna är på plats är vardagsrummet i stort sett klart. Ska bara sortera dvd-filmerna och packa upp den gamla stereon - tänkte försöka mig på att köra datorljudet via den, för vad skulle jag annars använda den till när dvd-spelaren står i motsatta andra änden av rummet? Framöver, när jag haft tid och ork att lära mig lite mer om möjligheterna, ska jag skaffa mig en genomtänkt musiklösning.
Fler böcker har jag också plockat upp idag, och då hittade jag boken som ivve glömde hos mig för rätt många år sedan. Jag läste första stycket och insåg att jag ville läsa resten också, så då tog jag paus och lade mig på tvärsan i fåtöljen och läste ett tag. Det var länge sedan jag läste annat än IT-relaterade böcker.
Att be Last.fm välja musik med utgångspunkt från Judas Priest verkar ge ungefär sådan musik jag växte upp med och fortfarande gillar: Judas Priest, Accept, Saxon, Halford, Anthrax, Iron Maiden, Dio, Megadeth, Black Sabbath, Deep Purple, Rainbow, Bruce Dickinson, Whitesnake, W.A.S.P., Ozzy Osbourne, Thin Lizzy, Iced Earth (aldrig hört talas om!), Scorpions, Motörhead, Twisted Sister, Overkill (inte heller hört talas om förut), Running Wild, Fight - äh, nu börjar det spåra ur!
Undvik att läsa om ett band på Wikipedia för där fastnar man alldeles för lätt och det kan ta timmar innan man lyckas slita sig loss igen. Men det är ofta lärorikt.
Om någon undrar om hälsan så är den fortfarande inte särskilt god. Det är tungt att andas och gör ont att hosta. Febern, däremot, tror jag gett med sig lite. Jag har inte varit utanför huset sedan i onsdags och har inga direkta planer på att ge mig ut heller, men vi får se hur det känns de närmaste dagarna.
Jag fick en inbjudan till umgänge/middag med och hos vänner, och blev förstås tvungen avböja av hälsoskäl. Det gladde mig att de ville ha mig med. Det finns någon eller några som tänker på mig. Människor i den fysiska verkligheten.
Jag borde börja fundera på det här med inflyttningsfest också. Väninnan har lagt en beställning, men jag känner mig än så länge lite tveksam samtidigt som jag hemskt gärna vill träffa mina människor. Exakt vilka dessa är vet jag förstås inte, men det låter rimligt att i första hand bjuda dem jag helst träffar. Och bara för att jag skrev så där kommer jag väl att glömma bort någon av er som läser detta…
Både igår och idag trängde sig dofter av pannkaksgräddning in i min lägenhet och jag förbannar mina grannar - inte för att det egentligen luktar så gott (för det gör det inte), utan för att det väcker suget efter mat. Idag har det varit riktigt jobbigt.
Gårdagen blev inte som jag tänkt och inte på något sätt särskilt bra, egentligen. Jag infann mig med möda på kontoret vid avtalad tid, men det dröjde inte länge innan jag fick veta att det var i onödan eftersom min närvaro trots allt inte skulle behövas. Nåja, när jag ändå var där gjorde jag nytta och av bara farten blev jag kvar till långt in på kvällen. Och det trots att jag redan på morgonen kände mig risig och bestämt mig för att ta en paus från stegräkningen. Jag lämnade också återbud till det traditionella informella Valborgsfirandet hemma hos väninnan med dotter och ytterligare ett par vänner. Beklagansvärt, men är man sjuk så är man.
I morse vaknade jag febersvettig (hoppas jag!) och med trånga, irriterade luftrör samt en elak hosta. Jag bestämde mig raskt för att inte göra många knop idag. Ja, i alla fall inte på stegfronten. Egentligen är det inte så dumt att ta en hemmadag, och kanske få lite gjort på uppackningsfronten. Jag kanske inte borde vara så aktiv, men vad fasen… jag behöver något att sysselsätta mig med. Något som kan jaga undan tankarna på mat, om inte annat. Suget är starkast när jag blir rastlös och/eller uttråkad. Om det nu är det jag är. Eller var, kanske jag skulle säga. Eller är, för nu är det ju här igen. Gudskelov är det snart dags för middagsmål.
Jag har dammsugit och -torkat och bytt lampor i hallen och lagt ut vardagsrums- och matplatsmattorna som stått ihoprullade i hallen och släpat in en handfull bokkartonger från förrådet samt påbörjat återfyllandet av bokhyllorna. Så här långt är det en och en halv kartong böcker jag lämnat åt sidan och ungefär två som ställts in i hyllorna. Planen är att först ställa in de nyaste/mest intressanta böckerna och sedan se hur många av de övriga jag verkligen vill behålla. Förhoppningsvis ganska få, för annars blir jag tvungen att köpa fler bokhyllor.
Dagens stegmål är nått. Jag kom hem för en dryg timme sedan efter en knappt 3000 steg lång promenad i sällskap av Java Posse-gängets röster. De är alltid underhållande (för oss som har intresse för Java-frågor) och ett av avsnitten jag hörde idag var förbaskat roligt så jag blev tvungen att dra rejält på munnen.
I morgon ska jag antingen försöka hitta mitt förråd av elmaterial och tillverka en liten sladd (med kontakt) till den nya lampan eller också helt sonika lämna tillbaka den - jag har inte riktigt bestämt vilket ännu. Jag blev så besviken när jag insåg att jag inte kunde ta den i bruk direkt. Så kasst att sälja en lampa utan kontakt!
En annan anledning till att eventuellt återlämna lampan var att jag på den senaste promenaden såg en massa andra lampor jag kunde tänka mig att köpa. Utanför en av mina favoritbutiker, Elektriska Svea, fastnade jag en lång stund och efter vad jag kunde bedöma genom skyltfönstret har de många snygga lampor. Jag ville köpa fler än jag har användning för så det var kanske tur att butiken var stängd.
Hm, jag gör upp en massa planer för morgondagen, precis som om den inte var en arbetsdag. Men det blir den ju eftersom jag har lovat en kollega att komma till kontoret och vara med som sakkunnig och/eller moraliskt stöd. Annars hade jag dock varit ledig tills på måndag. Jag hoppas det i alla fall kan bli en kort dag.
Från Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) - jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.
Ute var det väldigt soligt och varmt - det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.
Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu - bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på - sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.
Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten - man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.
3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.
Igår var stegmålet nått innan jag ens hunnit hem. Idag blir det svårare, eftersom det blev för sent igår så att jag i morse inte orkade hinna samla på mig några nämnvärda steg, men det blir absolut inte omöjligt. Jag borde hinna kompensera.
Sedan är jag också tveksam till alltför ambitiöst promenerande eftersom hälsan verkar vackla. Igår kväll noterade jag att det sved i halsen och i morse kändes det fortfarande som om någon bearbetat den med fint sandpapper. Inte bra.
Men vi får se - lite lagom stillsamma promenader borde inte kunna göra någon större skada, tycker jag. Och jag borde också ha tid för promenerande, om behov då ännu föreligger, mellan kvällens planerade visiter i tvättstugan.
Så, dagens primära plan: jobba, tvätta och promenera. Det borde även ges utrymme för visst hempysslande. Byta taklampor i hallen och hänga upp någon i det mindre sovrummet (som jag från och med nu tänker kalla biblioteket). Dammsuga lägenheten - för se, dammtussarna har börjat föröka sig. Montera minneskort i den bärbara datorn, som i helgen även fått vikariera som gästdator.
Den tionde, och sista, gruppträffen i viktminskningsfasen var en sammanfattning av de föregående nio träffarna. Och så var det dags för vägning, förstås. Riktigt nyfikna har redan kollat på viktresultatsidan, men annars har jag gått ned exakt 21 kg sedan den inledande hälsoanalysen den 5:e februari. Det är jäkligt bra!
Men sedan kommer mitt lilla aber… det är faktiskt lite mindre än jag hoppats på. Jag valde ju att förlänga den här fasen med två veckor för att hinna komma ned så pass mycket i vikt för att jag fortfarande skulle ligga på rätt sida om min utvalda gräns även efter att jag börjat äta och kroppen byggt upp glykogenförrådet (inkl. ett par kilo vatten). Men om det fortsätter så här kommer det nog inte att bli så. Egentligen är det förstås inte viktigt på riktigt, men en liten besvikelse blir det.
Kanske borde jag sätta upp ännu tuffare mål avseende steg och träning, för att hålla minskningen igång? Å andra sidan, jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta gå ned i vikt sedan också, bara inte lika snabbt som tidigare. Och jag misstänker att det är då det börjar bli tufft… när det går långsamt. Det är nog lätt att tappa sugen och tycka att det gör detsamma vad man gör. Den fällan kan jag förutse och vet redan att jag måste slå bort sådana tankar och bara ånga på.
Mitt problem just nu är vardagsmotionen (vilket man kan se på stegresultatsidan): förra veckans snitt ligger 1 700 steg under målet på 10 000. Bedrövligt. Måndag, tisdag, onsdag fixade jag (om än med viss ansträngning) och de resultaten ligger precis över 10 000 steg. Torsdag hände något och totalen hamnade strax under målet. Fredag halkade siffran ned ytterligare ett par tusen och på lördagen blev resultatet riktigt uselt. Jag hade planerat att gå och träna ensam (träningsväninnan jobbade hela helgen och kunde inte komma), men orkade bara inte ge mig iväg och kom totalt sett inte upp i mer än drygt 1 000 steg på hela dagen. Vilket kanske är mycket med tanke på att jag inte kom utanför dörren, i och för sig. Söndagens stegresultat var bra, men räckte inte för att kompensera bristerna.
Här kommer den tolkning av mitt problem som jag valt att göra just nu:
Problem: Jag får inte ihop en bra grundplåt (i form av steg) på vägen till jobbet.
Orsak: Ont om tid för att jag vaknar sent p.g.a att jag kommit i säng för sent.
Resultat: Stegunderskott som jag inte noterar förrän det blivit för sent att gå ut.
Åtgärd: Alarm i mobilen - påminnelse om att kolla stegräknaren tidigare.
Återstår förstås att se hur det fungerar, men det känns som ett bra första steg. Om jag nu varit sen på morgonen finns det ju, när påminnelsen kommer, ännu tid att kompensera den därför uppkomna stegbristen. Ett annat sätt att undvika att fenomenet uppstår är förstås att komma i säng i tid. Det jobbar jag också på.
En annan tanke man kan få är att även fritiden borde innehålla steg, t.ex genom att jag skulle ta för vana att promenera varje kväll efter att jag kommit hem från jobbet. Den åtgärden lockar mig inte, för jag värdesätter verkligen att få komma hem, varva ned och lägga alla måsten och borden åt sidan till någon annan dag.
Det var dags att byta mall, eller tema som det väl kallas här, och då ville jag ha något med lite liv i - den föregående var ju gräsligt tråkig och närmast halvdöd, men hade för mig en minimalistisk charm. Och jag läser ju ingen annan vars blogg använder just den mallen - hur det nu är så vill man ju försöka vara lite egen.
Mallarna jag valde mellan nu heter “Blix” respektive “Almost Spring” och valet föll på den sistnämnda. Egentligen kunde jag nog ha valt vilken som helst av dem, men det blev den här för att den presenterar datum och klockslag så som de ska presenteras. Den andra mallen visar inte alls tiden för ett inlägg, vilket är en allvarlig brist eftersom tidpunkter är viktiga. Visst håller alla med om det? Och så typsnittet - jag gillar verkligen inte löptext i Arial. I övrigt har faktiskt “Blix”-mallen både renare och snyggare design, men faller som sagt på nämnda teknikaliteter. Vilket väl säger en del om vad jag är för person, antar jag. Funktion går före form.
Faktum är att jag inte är vidare förtjust i grönt alls och särskilt då alla gräs- och vårgröna nyanser, men ändå valde jag mellan två mallar som båda innehåller rätt mycket av dylika färger. Det tycks som om jag drabbats av vårkänslor, helt enkelt. Och det skiner nog i och för sig igenom även på andra områden än i bloggen.
Jag bryr mig inte så mycket om vad andra har för design på sina bloggar - det som betyder något är om bloggarna tillhandahåller feeds eller inte. För jag följer inte bloggar som saknar feeds, och de jag följer följer jag via feed så att jag får reda på när det kommit nya inlägg och för att få enhetligt och lättläst format så att jag slipper distraheras av det utseendemässiga. Ful design smutsar ned innehållet. Och sedan har jag också rena användbarhetsskäl att anföra: varje för mig ny design och layout har sina särskilda egenheter och kräver ett viss mått av ansträngning för att lära sig hitta och begripa hur man navigerar sig fram. Varför ska jag anstränga mig mer än nödvändigt? Så viktiga är ju inte många bloggar.
När jag läste om Petras avgiftning kom jag på att jag själv inte med ett ord nämnt att jag sedan i måndags är helt snusfri och inte ser någon anledning att förmoda ändring på den fronten.
Jag började snusa 1980 och har väl i stort sett hållit på sedan dess. Ett tag växlade jag mellan snus och cigarretter, men när jag i slutet av 80-talet plötsligt blev varse att jag både rökte och snusade var det dags att fimpa. För gott. Nu vare sig kan eller vill jag röka; det blir bara tungt och obehagligt att andas.
I december 2006 bytte jag på prov till nikotinfritt snus, utan att märka särskilt mycket av några abstinensbesvär. Vilket var lite förvånande, men helt acceptabelt. När jag insåg att jag var fri från nikotinet bestämde jag mig för att det var för gott - har man sluppit ur saxen vore det dumt att trycka dit foten igen.
Den senaste månaden, eller månaderna, har det varit svårt om än inte omöjligt att få tag på Onico, som är det nikotinfria snus jag använt mig av de senaste 16 månaderna. Den vanliga har nästan alltid varit slut, men det har brukat finnas en eller annan dosa av pepparmintsvarianten. Den är inte godast, men har fått duga i brist på annat. I nöd kan man inte vara kräsen. Jag har provat några andra sorter, men de är inte som snus.
Jag hade förstås kunnat bunkra när jag väl hittade Onico, men jag har även en liten princip om att låta bli sådant. Det hänger ihop med att jag nästan ständigt jagar steg: om jag ser till att jag inte har någon dosa i reserv blir jag ju tvungen att ta en extra promenad till kiosken när snuset tar slut. Smart, va?
Det är nog förresten frånvaron av reservdosor som gör att jag inte längre känner behov av att använda någon handväska.
Efterfrågan på ONICO har ökat kraftigt efter årsskiftet.
Detta i kombination med att vi under den senaste tiden haft problem med tillgången på råvaror av rätt kvalitet, har lett till att vi inte har möjlighet att tillverka så mycket ONICO som efterfrågas.
Vi har all förståelse för att många konsumenter kan känna frustration över att inte få tag på ONICO och vi arbetar intensivt för att så snabbt som möjligt lösa den uppkomna situationen. Vi ser det som vår skyldighet och absolut viktigaste uppgift att göra våra konsumenter nöjda.
I måndags var det värre än vanligt och tomt i Onico-hyllorna i samtliga kiosker jag passerade på vägen till jobbet, och då lackade jag till och tänkte att vad fan… och bestämde mig för att avstå snus helt den dagen. Bara för att testa hur det gick. Och funkade det bra skulle jag gärna fortsätta låta bli i något slags fånig protest mot Swedish Match - jag har nästan anat en konspiration för att tvinga mig tillbaka till snus med nikotin. Sådant funkar förstås inte alls eftersom jag av naturen är både tjurig och obstinat, men det kunde ju inte Swedish Match veta.
Så här långt fungerar det riktigt bra att leva utan snus, även om vanan naturligtvis sitter i och gör sig påmind. På morgonen, efter tandborstningen, efter maten, och så vidare. Men det lilla suget går snabbt över och jag tuggar tuggummi i stället. Vilket jag nog inte heller skrivit om - jag missbrukar Extra Spearmint. Spearmint är min favoritsmak på tuggummi och har alltid varit det. Den enda haken med tuggummit är att magen får för sig att den ska få mat. Jag blir onödigt hungrig av allt tuggande, men det får det vara värt. Spearmint är ju så sanslöst gott!
Jösses, vad jag nyser! Ända sedan jag kom hem efter att ha tränat och promenerat hem via Tantolunden, har jag titt som tätt drabbats av våldsamma nysattacker - det kittlar i näsan. Snörvlar gör jag också. Undrar vad för slags allergi det är.
Aha! Enligt diverse webbplatser har björkblomningen kommit igång i Stockholmsområdet och då är det inte omöjligt att det är björk det handlar om. För 1999, då jag för första gången i mitt liv drabbades av allergiska besvär, konstaterades det att jag (då) var kraftigt allergisk mot timotej och lindrigt mot björk. Under de efterföljande åren har jag dock inte märkt av någon som helst överkänslighet, överhuvudtaget. Så varför då nu?
Det blir inte av att jag skriver och när jag väl sitter här så blir det inget gjort ändå. Dels för att jag har flera olika saker att skriva om, av vilka ingen egentligen känns så viktig, och dels för att jag inte kommer ihåg vad det var jag tänkt skriva om.
Men låt se.
Sist jag skrev var i torsdags, dagen innan jag skulle avhända mig den gamla lyan. Mötet på mäklarkontoret gick bra, vi skrev på diverse dokument och det faxades lite fram och tillbaka och den nye ägaren fick nycklar och hyresavier och en kopia på kvalitetsdokumentet avseende badrummet. Jag erbjöd honom guidning i fastigheten och fick intrycket av att han skulle ringa samma kväll men har inte hört ett ljud från honom så han hittade väl de viktiga utrymmena själv. Hela affären tog mindre än en halvtimme och sedan besökte jag banken och löste överbryggningslånet. Det var lite coolt att ha över två millar på lönekontot, men skönare att bli av med lånets räntekostnad.
Lördag tränade jag med den återfunna väninnan och hängde sedan med henne hem och fick möta den omtalade sambon. Vi var ganska avslagna, så det blev mest horisontalläge i varsin soffa, men det var skönt. Jag blev nästan förvånad över att jag sedan hittade tillbaka till busshållplatsen, där jag beundrade fullmånen under väntetiden. Framme vid Gullmarsplan insåg jag att stegräknaren saknade flera tusen steg, så jag gick hela vägen hem. Det var både lugnt och skönt att gå så där på nattkröken och jag kände mig som oftast fullkomligt trygg.
Söndag var jag full av energi och handlingskraft och solen sken och jag ville bara ut och promenera. Jag ringde och väckte den äldsta/bästa väninnan, som hade dottern denna helg, och föreslog promenad. Det visade sig dock att hon lovat dottern att få prova på bowling, så det blev bowlinghallen i stället. Jag måste säga att det var skönt att inte komma lika sist som då vi bowlade i projektet häromveckan. Dottern, som fyller åtta och fick spela med staket, var den som fick ihop flest poäng. Hon tyckte det var jätteroligt att bowla. Det tror jag, det… Men det var faktiskt skoj, om än fruktansvärt skramligt i lokalerna.
Efteråt sammanstrålade vi med en manlig vän med thailändsk flickvän, som jag inte träffat förut. Han visade fina foton från Kungsträdgården, där träden blommar så vackert nu liksom varje år. Vill se! Flickvännen var väldigt trevlig och lätt att prata med och lagade senare på kvällen god thaimat till hela gänget. Jag fick förstås nöja mig med att sniffa på maten, och dricka min förhållandevis tråkiga potatis- och purjolökssoppa, men det var okej. När det blev dags att gå hem gjorde jag paret promenadsällskap (återigen saknade jag tusentals steg) till utanför deras hem, och gick sedan vidare till Gullmarsplan, varifrån jag med gott samvete kunde ta bussen hem. Det är något särskilt med att vandra när det är natt och mörkt ute.
Måndag var det ju gruppträff igen, med efterföljande träning. Så mycket mer finns inte att säga om det, egentligen. Jag fick promenadsällskap över bron, med min favorit i gruppen, och gick sedan även resten av vägen. Det känns som en bra vana, det där. Nu är det också bra väder för promenader, och det finns spirande växtlighet att titta på både här och där.
Tisdag (igår, va?) var jag och fick shiatsu-behandling. Long time no see, tyckte vi båda, och jag fick mycket mer tid än jag betalt för bara för att terapeuten tyckte att det var så roligt. Och hade tid. Det sade hon i alla fall. Vi hann prata också, och dricka en kopp te. Hon kommenterade att jag har fått mer (kan väl knappast vara fler liksom) lårmuskler - ja, förutom att jag minskat en massa i omfång. Senast hon behandlade mig var när jag precis påbörjat min viktminskningsresa, så jag förstår att skillnaden är påtaglig. Jag har ju ändå gått ned nästan 20 kg sedan dess. Under behandlingen höll jag på att somna - blev så avslappad och kände mig lätt yr och förvirrad efteråt. Tog ändå en omväg hem. Ja, för att få ihop mina steg alltså.
Idag var det några firmamöten inne i stan, så jag tog datorn med mig och åkte in ungefär vid lunchtid. Dock inte utan att först ha gått dagens lunchpromenad, som av tidsskäl blev något kortare än vanligt. Möte nummer ett, hitta plats att sitta på, börja komma någon vart med arbetsuppgifterna, bli pratad med av flera förbipasserande kollegor, få felsökningsuppgift av arbetsledaren, lösa problemet och så gå vidare på nästa möte. Som drog ut på tiden så att man kände sig som en urvriden trasa efteråt. Jag tog ett glas mineralvatten, där alla andra drack vin och mumsade på snacks (livet är inte rättvist!) och stod inte ut med trängseln och överflödet av helt okända kollegor särskilt länge. Åter saknades en massa steg på räknaren så jag strosade ut på stan. Tittade in i sängbutiken jag spanat på tidigare, och ställde en massa frågor och fick med mig några broschyrer hem. Jag har tidigare inte fattat hur dyrt det är med säng (+gavel) även när det handlar om mer vanliga märken. Jag har en viss förståelse för varför folk köper sina sängar på IKEA. Men till den här butiken tänker jag återvända någon vardagkväll (då det enligt uppgift är rätt lugnt i butiken) när jag är mentalt förberedd på provliggande.
Jag vandrade vidare och spontankollade efter en datorväska modell ryggsäck, men där fanns inget som föll mig i smaken. Gick vidare till Gallerian och Clas Ohlson och sedan kom jag ihåg att jag ju ville till Kungsträdgården för att beskåda de blommande träden. Så dit gick jag och fasen vad läckert det är med lövfria grenar som är fullsmockade med ljusrosa blommor! Borde nog kolla om jag kan få använda en av kompisens bilder för att lägga ut här på bloggen. Skaffar jag någon gång en trädgård ska jag banne mig ha den sortens träd i den. Det doftade gott också, men jag undrar om det inte berodde på hyacinterna snarare än träden. Jag gick i alla fall in och bara njöt av att befinna mig under de sistnämndas rosa baldakin och sedan traskade jag i sakta mak vidare, förbi slottet och till Slussen, där fötterna värkte och stegräknaren indikerade att det var helt okej att ta bussen resten av vägen. Så det gjorde jag och här sitter jag nu. Och kommer ihåg att jag ju erbjudit mig att ringa någon, men denna någon har inte replikerat och gett mig någon indikation på huruvida det är önskvärt eller ej och nu är det för sent att ringa eftersom jag behöver sova.
I morse träffade jag äldsta och bästa väninnan, för att få tillbaka de reservnycklar som förvarats hemma hos henne. Enda gången de kom till användning var nog när min bror besökte stan medan jag själv vistades på annan ort. Det förvånade mig att jag fick ihop så mycket som fyra par nycklar till lägenheten. Plus några till andra utrymmen i fastigheten.
Efter mötet vid Slussen gick jag till Zinkensdamm eftersom jag hade tid hos optikern - det var ju dags för synundersökning nu när jag äntligen valt bågar. Jag lämnade tillbaka de hemlånade i tisdags och lade undan de två jag valt ut. Den ena blir det vardagsglasögon av och den andra solglasögon. Båda paren blir progressiva och jag undrar hur länge det tar att vänja sig. De borde vara färdiga för avhämtning om ungefär två veckor.
Ikväll gjorde jag ett sista besök i den gamla lägenheten. Jag plockade loss telefonsladden, som var dragen från hallen ut i vardagsrummet, och tömde sedan och städade ur förrådet. Jag bad spindeln om ursäkt för att jag raserade hans skapelser och störde honom. På vägen därifrån, med pall och skurhink och cykel, stack jag in huvudet i lägenheten och sade hej då.
I morgon ska jag till mäklaren för att överlämna nycklar och hyresavier till den nye ägaren. Och få pengar överförda till mitt konto så att jag sedan kan lösa överbryggningslånet. Då får jag äntligen se vem han är, snubben som ska bosätta sig i min lägenhet. Jag måste tillstå att det känns smått overkligt. Men rätt skönt också. Mentalt har jag flyttat sedan länge och det har tagit emot att behöva gå tillbaka dit och ta sig an förrådet.
Sedan gissar jag att det vid tillfälle kan bli frågan om guidning, för den nye ägaren borde väl få utpekat för sig var förråd och tvättstugor och cykelrum finns och vilka nycklar som passar. Men det får bli morgondagens bekymmer. Eller inte, förresten.
I morse hörde jag att målarna var på plats i lägenheten under, så jag gick dit och ringde på och den snubbe jag pratat med följde med mig upp och hämtade ölen och lovade att de skulle ta med sig kylskåpet, som stod ute i trapphuset och väntade. Och mycket riktigt: när jag kom hem på kvällen var det borta.
Jag tackar gudarna för min ofattbara tur i kylskåpsfrågan och hoppas att grabbarna får ut mycket glädje av sin platta bärs.
Det är skönt att ha en sak mindre på listan av saker att komma ihåg och hålla reda på även om jag på sistone inte haft några sådana problem. Jag skriver inte ens in allt i den elektroniska kalendern längre, så något har uppenbarligen förändrats till det bättre vad gäller förmågan att hålla saker i minnet. Jag skulle dock gärna vilja veta varför minnet fungerar bättre nu.
Jo, det jag glömde skriva i föregående inlägg var att jag (i alla fall enligt Itrims skalor) gått från “svår fetma” till bara vanlig enkel “fetma”. Det kanske inte låter så skoj, men jag tycker det är skitbra. Nästa steg på den skalan, om jag nu törs tänka så långt, är “övervikt” och därefter blir jag “normal”. Kanske.
Tittar man enbart på mitt BMI ser det ganska illa ut, men om man i stället kollar på fettprocenten blir bilden lite annorlunda. Min kropp består visst av relativt mycket muskler, och då blir BMI:t (som ju baseras enbart på vikten) en smula missvisande.
Så det är verkligen så, att jag är någon sorts tungviktare. Och varför inte, det är väl inte för intet jag har tung metall i blodet.
Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.
Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 - om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.
Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.
Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.
En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går - vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga - kul med nåt att krympa i.
Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!
Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också - ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?
Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den “godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!
Helgen har varit ovanligt sällskaplig, vilket är väldans trevligt.
I fredags fick jag besök av en lägenhetsnyfiken MsGarbo, med rolig mage som påminner om en… tja, basketboll kanske? Jag tycker att det är läckert, och samtidigt ser det på något sätt absurt ut. Och tänk att det finns ett blivande barn där inne!?
Efteråt hängde jag med henne till Gamla Stan bara för att, ja för att det verkade som en god idé och jag dessutom saknade en del steg på räknaren. Väl där fick jag äran av att skaka tass med hennes födelsedagsfirande väninna (som jag spontant gillade) och promenerade därefter till Slussen, varifrån jag för en gångs skull tog bussen hemöver. Det blir oftast så numera att jag går när jag bara ska färdas innanför Söders gränser.
I lördags hade jag stämt träff med mitt personliga smakråd för att äntligen kolla på, och förhoppningsvis välja, bågar till mina välbehövliga nya glasögon. Det har ju varit påtänkt i… tja, det måste vara snart två år. Denna gång väljer jag bågarna först och gör synundersökningen därefter i stället för tvärtom - det verkar dumt att genomgå och betala för en synundersökning innan man vet att den kommer att resultera i något.
Efter att vi hade gått igenom butikens hela sortiment, och jag velat en hel del hit och dit, lånade jag hem tre modeller. Ärligt talat har jag inte en susning om vilken modell jag gillar mest. Ingen av dem känns så där wow och helrätt, men det verkar som om de jag tillfrågat är rätt eniga om vilken av modellerna som passar mig bäst. Kanske ska jag helt enkelt lita på deras omdömen? Äsch, jag tar nog med bågarna till jobbet och frågar några kollegor också, för säkerhets skull. Just nu lutar det i alla fall åt att jag väljer modellen med de snyggaste skalmarna till vardagsglasögonen och den lite större modellen till det andra paret, som ska bli solglasögon. Fatta vad skönt det ska bli att kunna läsa böcker även i gassande solsken! Jag tänker mig strandläsning under semesterveckorna där nere i frankriket.
Idag stod på schemat träning på Itrim på Söder tillsammans med den återfunna väninnan, följt av ännu ett besök på Bolagret där väninnan köpte ett par lampor. Själv är jag sugen på taklampan Aarö som känns lite sci-fi och ger ett bra ljus. Den är förstås inte alldeles gratis, men jag tror att jag skulle trivas med att ha den i mitt hem. Exakt var vet jag inte riktigt.
Före träningen sällskapade jag med favoritmänniskan på fiket Tullys (som inte verkar ha någon hemsida) i Götgatsbacken. Det fanns som vanligt mycket att prata om eftersom vi inte setts på ett tag och vi har alltid en massa saker kvar att prata om när vi måste skiljas åt. Vi borde träffas oftare, helt enkelt.
Ingen bottenfrusen milkshake så långt ögat kan se. Peppar, peppar… men grannens utrangerade kylskåp verkar fungera utmärkt. Igår fick jag nödvändig hjälp med utbytet av skåpen av en besökande kompis. Det var ingen svår uppgift, men själva lyftandet av överskåpet krävde mer än ett par händer. I övrigt var det inte värre än att lossa frontplåten som sitter längst upp mot taket, sänka ned de tillhörande sidoplåtarna (som hålls uppe med hjälp av en fjäder i form av en böjd plåtremsa) och sedan bara dra överskåpet framåt samtidigt som man lyfte någon millimeter för att undvika gångjärnet. Hur enkelt som helst och det är skönt att ha det gjort. Helt törs jag dock inte pusta ut innan det hunnit gå några dagar - det tog ju ett tag innan problemet med det gamla skåpet manifesterade sig ordentligt. Men jag är försiktigt optimistisk i alla fall.
