Säkert som i kassaskåpet

Det är inte alltid man tänker rätt. I alla fall inte i tid för att göra rätt.

Igår tog jag del av ett antal goda råd kring säkerhet i mobiltelefonen och aktiverade som ett resultat av detta skärmlåset på båda mina mobiltelefoner – den privata och tjänsteluren. Klurigt nog valde jag så klart inte samma pinkod som till resp SIM-kort. Jo, jag vet att man också kan välja att använda gester eller ett vanligt lösenord för att låsa upp skärmen, men jag törs inte lita på att jag kan upprepa en viss gest och ett lösenord kändes jobbigare att knappa in än en pinkod. Så pinkod blev det.

Ovanstående resulterade idag i att när telefonen tappat nätet och frågade efter SIM-kortskoden skrev jag i stället in skärmlåsets kod. En gång och två gånger skrev jag fel kod och var fortfarande övertygad om att jag visste vilken kod som var rätt. Och trots att GP manade till försiktighet p.g.a. risk för total låsning knappade jag in den en tredje och sista gång. Jag var uppenbarligen inte helt alert och lyckades alltså låsa SIM-kortet – efter den tredje felaktiga inmatningen krävde den en PUK-kod.

Lugna puckar, tyckte jag, då jag givetvis hade koden nedskriven på ett säkert ställe som till och med var tillgängligt över nätet, men tji fick jag när det visade sig att de PUK-koder jag hade sparat ingalunda avsåg den privata nallefånen utan 3G-kortet som hör till jobbdatorn såväl som tvillingkortet jag använder i min iPad. Suck. Men det borde ändå finnas en chans att hitta uppgifterna i någon av pappershögarna där hemma – det var ju ändå inte mer än 2-3 år sedan jag skaffade abonnemanget.

Så blev det dags att lämna jobbet och sammanstråla med sambon för ”after work”.

Det var med förvåning jag plötsligt blev varse hur beroende av privatnallen jag gjort mig. Ja, åtminstone rent psykologiskt. Det var många gånger under den en timme långa resan jag kom på mig själv med att vilja göra något som krävde nalleaccess. Som tur var hade jag sambons nummer i jobbnallen så att jag åtminstone kunde kommunicera med honom, men att köra Runkeeper för att registrera promenaden från kontoret till busshållplatsen en bra bit bort låg bortom möjlighetens horisont.

Raskt bestämde jag mig för att installera Runkeeper på jobbnallen som ju också är en Android. Men för att installera program behöver man koppla telefonen till ett Google-konto och jag vägrar kategoriskt att blanda ihop mitt privata nätliv med jobbtelefonen, så det var bara att glömma. I stället tog jag till den gamla hederliga metoden – titta på klockan vid avfärd och ankomst. Det går ju bra att rita in rutten på kartan i efterhand om man har koll på tiderna. Runkeeper är trevlig på så sätt.

På väg mot busshållplatsen, vars exakta placering jag var lite osäker på, ville jag kolla kartan, men det gick ju inte heller att göra utan att ha installerat Google maps eller liknande på jobbtelefonen. Lång näsa! Likadant med allmän surfning – jag har inte jobbtelefonen uppsatt för sådant, helt enkelt. Det hör privatlivet till.

Väl på bussen ville jag självfallet spela Wordfeud (som jag vant mig vid att göra under dessa långa resor), men det gick förstås inte på jobbets nalle. Jag fick vackert plocka fram iPad:en (som jag släpar med mig varje dag) i stället. På den fronten gick det i alla fall ingen som helst nöd på mig. Och resan kändes kort.

Efter middagen här hemma tog jag tag i letandet efter papperet med PUK-koden på. Jag bläddrade utan något större hopp igenom hög nummer ett och fann närliggade papper såväl som teleräkningar. Det såg lovande ut. När högen tog slut fortsatte jag i de mer organiserade plastfickorna i pärmen och hittade faktiskt snart precis det papper jag sökte. Man kan väl gott förstå att det var med en lättnadens suck jag därmed kunde låsa upp SIM-kortet och välja en ny pinkod. Slutet gott, allting gott.

Och ja, jag har nu skrivit in PUK-koden där den redan borde ha stått och sett till att använda samma pinkod till skärmlås och SIM-kort. Bara för att vara säker… typ. Fundera gärna igenom hur du själv hanterar telefon och abonnemangsuppgifter! Jag hoppas att du har god ordning och/eller kan lära dig av mitt/andras misstag.

Non-daily shoot 2012 v03

Veckans fotouppgift handlade om den för många välbekanta tredjedelsregeln.

Let’s play around with composition. Give us your best rule of thirds shot. Make it obvious!

Och det var väl främst det där med uppenbart jag tog fasta på i mitt bildval:

Den här uppgiften var mycket svårare än jag hade förväntat mig. Det kändes som om jag ville mer än jag hade fantasi till. Jag hade för höga ambitioner, alltså. Visst, i slutänden hade jag en handfull bilder att välja på, men de flesta stupade på det där med ”uppenbart” – tredjedelarna i de andra alternativen kändes alltför subtila.

Motivet (Magasin 3 i Frihamnen) upptäckte jag vid en promenad tidigare i veckan och trodde inte helt på det, men åkte ändå dit i lördags för att testa. Och få frisk luft och kaffe. Friskt var det definitivt, i dess mest kylslagna och blåsiga bemärkelse, och jag var tacksam för mina halvvantar i merinoull. Dessvärre var vi sent ute så det hade redan mörknat betänkligt då vi kom fram, men jag fick ändå några hyfsat intressanta bilder från turen. Kanske någon av dem till och med blir publicerad.

Det förbryllade mig först att det var så många människor som kom med bussarna till Frihamnen, men det var ju självfallet alla de besökare som kommit per båt till Stockholm och varit inne i stan över dagen. Och så de som var på väg till båtarna med väskor för att förmodligen åka från Stockholm till… ja, någon annanstans.

Här är förresten en annan bild med tredjedelstänkande:

Det stör mig lite att jag tar allt färre bilder på mina fotopromenader, men det känns också meningslöst att ta bilder jag redan där och då vet inte kommer att bli något. Inspirationen tryter. Jag hoppas innerligt att fotokursen kommer att ge mig en nystart. Nya tankar, nya idéer – och kanske också lite positiv press.

Nytt år, liv och uppdrag

Sedan en vecka tillbaka jobbar jag åter hemma i Stockholm efter att under ungefär ett kvartal ha veckopendlat till kund på annan ort. Jag måste säga att det är skönt att få sova hemma i sin egen säng och att slippa behöva planera för en hel vecka. Även om man får rutin på resandet kostar det lite extra ansträngning att styra upp resorna och packningen. Hade jag pendlat en längre period hade jag inte nöjt mig med att ha hotellrum bokat för all framtid utan också bokat alla tågresor i stället för att, som jag nu gjorde, boka nästa veckas resor under fredag, lördag eller söndag.

Strömsborg och Stadshuset från Riksbron, februari 2011 - tidigare opublicerad

Trots att jag nu jobbar innanför tullarna, om än en smula ocentralt, blir det rätt lång resväg i tid räknat. Som bäst har jag hittills kommit ned i 33 minuter från dörr till dörr och som sämst har det tagit 55 minuter. I snitt ungefär lika långt som till Kista alltså. Sjukt eftersom jag som sagt numera jobbar i något som ändå räknas till innerstan.

Jag har provat att gå både till och från tunnelbanan liksom att åka buss i ena eller båda riktningarna. Tyvärr är det så att det färdsätt som går snabbast också är mest obekvämt – man får stå ut med fullproppat på tunnelbanan och ståplats på bussen. Ett bekvämare sätt att resa är pendeltåg och buss, men den bussen går tvärs över hela stan och tar en evighet på sig för att komma fram. Jag har inte alltid den tiden.

Så småningom kommer jag förstås förmodligen att fastna för någon av resvägarna, men än så länge provar jag mig fram. Med förbättrad kondis, så att jag slipper bli så varm av att promenera i den raska takt som känns bäst, tror jag mest på promenad i båda ändarna och tunnelbana däremellan. Alternativt (radikalt!) cykel tur och retur.

Jobbet känns bra så här långt och jag upplever mig vara ganska väl med i matchen redan, även om det saknas en viktig förutsättning för att jag ska kunna jobba fullt ut. Det praktiska har annars flutit på riktigt bra och det är verkligen inte mycket kvar innan jag kan börja bli produktiv på riktigt. Trots ofullständig teknisk utrustning har jag ändå kunnat vara till nytta i olika sammanhang tack vare tidigare erfarenheter.

Lite läskigt känns det allt att plötsligt bli varse att mina nya medarbetare har en bunt förväntningar på mig, baserat på att jag varit med ett tag och faktiskt är en erfaren utvecklare – på något sätt hade jag visst inbillat mig att jag skulle kunna fortsätta vara ny alltid. Tänker jag efter inser jag dock att det inte finns något att oroa sig för. Jag fixar det. Egentligen är det här precis min grej och nu handlar det främst om att komma in och igång och därefter köra på. Jag är övertygad om att det kommer att fungera alldeles utmärkt, bara jag är mig själv och gör så som jag tror blir bäst. Harmoni och balans. Jag tror att det i teamet finns god vilja att bygga vidare på.

Och apropå teamet var det skönt att komma till jobbet första dagen och redan ha träffat alla i min närmaste arbetsomgivning – dem jag inte kände sedan tidigare fick jag bekanta mig med över en lunch strax före jul, då jag ändå var i krokarna för att få utbildning. Detta har säkert också bidragit till att jag kände mig hemma i princip på en gång. Visst, jag ska lära känna de olika personerna, men det tar bara lite tid.

När jag bytte uppdrag för snart ett år sedan gjorde jag det efter en hel del vånda. Förvaltningsuppdrag stod inte högst upp på listan då heller och i höstas var det därför lätt att acceptera att bli utlånad till ett designuppdrag – trots att det skulle utföras huvudsakligen på annan ort. Bytet till nuvarande uppdrag var självklart. Arbetsuppgifter, geografisk placering, medarbetare – när allt stämmer är valet enkelt och det här var ett erbjudande jag väntat på länge. Ja, tack som fan!

Lite kymigt kändes det att lämna det utsocknes uppdraget eftersom jag hunnit bli produktiv och det fanns fortsatt behov av mina tjänster. Jag lämnade avgörandet om den exakta tidpunkten för min övergång till cheferna – jag ville gärna fortsätta för att hjälpa projektet, men var inte villig att riskera att gå miste om nya uppdraget. Cheferna var tydligen inte värst förhandlingsvilliga utan det blev en tvär övergång. Jag hoppas att det går bra för dem jag lämnade bakom mig. Och för projektet.

Anyway, jag ser fram emot det som komma skall. Det blir en givande vinter/vår!

Non-daily shoot 2012 v02

Det är söndag kväll och för mig därför dags för redovisning av veckans fotouppgift.

Out and about walking? You should be! Make a photo of a street or sidewalk scene.

Som synes handlade det om att fotografera utomhus, längs gator och trottoarer. Gatufoto, helt enkelt. Under veckan har jag jobbat och inte alls haft tid och ork att vara ute med kameran och i lördags hann det bli mörkt innan jag tog mig utanför hemmets fyra väggar, även om det faktiskt blev några gatuscener fotograferade.

Idag traskade vi omkring och fotograferade ett par timmar i Gamla stan. Molnigt var det och kallt blåste det, så vi blev så småningom rätt nedkylda och värmde oss en stund på kafé. Ingen av dagsljusbilderna jag kom hem med kändes intressanta så jag väljer en av skymningsbilderna. Detta är väl ingen typisk gatubild, men jag gillar inramning, ljus och varma färger samt den blå kontrasten i fjärran… so sue me.

De gatufoton man ser är ju oftast svartvita, vilket jag har svårt för och det är inte för att jag inte gillar det utan för att jag har svårt för att ta bort färgen ur mina bilder. De flesta tar jag ju för färgens skull och då blir det konstigt att göra dem svartvita. Det händer förstås att jag gör det, men då är det främst för att ”rädda” en annars helt ointressant bild. Svartvitt är dock något som står på min lista över tekniker att lära. Med lite tur kommer det minst ett svartvitt tema i Non-daily shoot-projektet… eller man kanske rentav skulle göra det till ett eget separat eller inbäddat projekt? Hm.

Non-daily shoot 2012 v01

Dags att återuppta det lilla fotoprojektet, Non-daily shoot, som tappade fart och haft paus sedan i oktober då Daily Shoot plötsligt lade ned verksamheten. Det som nu gäller är fortfarande deras lista med uppgifter, men nu tar vi dem i nummerordning. En per vecka. Jag är lite osäker på hur vi hanterar nummer 2 som vi alltså redan gjort, men gatufoto är väl å andra sidan en disciplin som alltid är nyttig att öva på.

Today’s theme is red. Red hot? Red paint? Or something else? You decide.

Veckans tema var alltså röd/rött och jag väljer att använda en bild från i lördags, då vi besökte Fotografiska. Längs med husväggen mot vattnet blir jag alltid lockad att fotografera och när nu ljuset är rött så passar det ju alldeles utmärkt för projektet.

I augusti 2010 var ljuset ett helt annat. Inte det minsta rött utan bara… skönt.

På Fotografiska såg vi förstås (tillsammans med vänner) Nick Brandts utställning, ”On This Earth, A Shadow Falls”, med bilder på afrikanska vilda djur. Utställningen har hållit på sedan i oktober men slutade idag och det var sålunda många som ville passa på att se bilderna innan de försvinner. Vi köade runt halva kvarteret, men det tog ändå bara 20 minuter att komma in. Utställningen var inspirerande, bilderna snygga och man blev allt en smula sugen på att åka på ännu en Afrika-resa.

Samma kväll gjorde jag slag i saken och anmälde mig till en ganska grundläggande fotokurs, som börjar i februari och ger mig något kul att göra ett par timmar i veckan några månader framåt. Tänk, det tog inte mer än drygt ett år att komma till skott… Men oj, vad jag ser fram emot kursen! Jag behöver fylla på med lite ny inspiration.

Tiden går fort när man har roligt

Från skyltsöndagen i Stockholm. Med rätt objektiv är mörkret inget problem.

Idag har jag en lugn stund för mig själv hemma på kammaren. Sambon har gett sig iväg för att baka och jag lyckades aldrig somna om, så nu sitter jag här. Egentligen hade jag tänkt unna mig någon timme i läsfåtöljen, men så slog det mig att jag har en blogg. Och måhända inget särskilt att skriva, men åtminstone lite lust till det.

Dagen kommer att bjuda på nya fina naglar samt ett förhoppningsvis fantastiskt gott julbord. Förra helgen besökte vi traditionsenligt Sjätte tunnan och åtminstone jag blev en smula besviken. Vi fick gafflar. Det får man normalt inte på den krogen och fick inte tidigare gånger när vi åt julbord. Det fanns potatis, har jag för mig, vilket inte heller fanns här på medeltiden. Kaffe hade man dock även tidigare år så där kan jag vara tolerant. Men alltså, medeltid borde vara medeltid! Bort med gafflar och potatis.

Sällskapet var dock bra och vi hade väldigt trevligt – vi var fler deltagande vänner än någonsin tidigare. Men maten… jag vet inte vad det var med den. Den kändes varken lika överdådig eller speciell som tidigare år. Rödbetssalladen var möjligen ljuvlig, men det mesta andra kändes… inte spännande. Jag blev lite besviken och ska jag vara ärlig känner jag just nu ingen lust att äta julbord hos dem fler gånger, men det kan ju säkert hinna ändra sig innan det blir aktuellt nästa gång.

Annat i matväg på sistone har varit utsocknes julmiddag, vilket bjöds på i projektet. Såvitt jag förstod var det en asiatisk restaurang vi intog den på men det var varken sedvanlig asiatisk mat eller julmat som serverades. Faktum är att jag inte kan sätta något som helst namn på stilen. Asieninspirerat var det nog, men inte likt något annat jag ätit förut. Det var i alla fall fräscht och gott, rakt igenom, och efter vad jag kunde bedöma både fett- och kolhydratfattigt. Ris serverades till varmrätten, men det behövde man ju inte äta. Det här är definitivt en restaurang som vore intressant att besöka helt privat någon gång. Om och när tillfälle ges.

Så värst många fler tillfällen att äta middag ute på stan där lär det dock inte bli, för det börjar närma sig slutet på mitt resande. Om några veckor är äventyret över och jag jobbar återigen i Stockholm. Och innan dess har jag planerade biobesök, annan sorts middagsträff med gamla vänner samt minst en utekväll med oss kollegor som delar arbetsgivare. Puh, hur ska jag hinna jobba de här sista skälvande veckorna? Och här måste ni föreställa er hur jag intar min allra mest överdrivna drama queen-pose och spretar med handen för att illustrera hur formligen förskräckligt det är.

Det känns tråkigt att lämna – framförallt projektet som sådant och kollegorna där. Tråkigt att inte hinna utnyttja mina mödosamt inhämtade kunskaper mer än så här, tråkigt att inte få vara med när säckar knyts ihop och pusselbitar faller på plats. När kuggarna till slut förhoppningsvis helt friktionsfritt hakar i varandra. Ja, ni fattar. Jag hade inte haft något emot att fortsätta några månader till och idén har varit uppe till diskussion, men slutgiltigt avfärdats. It’s beyond my control, som man säger.

Om bilden förbryllar: den är upp och ned-vänd – reflektionen är motivet.

Geografin… tja, det känns allt lite tråkigt att lämna den också. Promenaderna till och från jobbet, som åtminstone åt ena hållet gått längs med ån, har varit bra på flera sätt. 2,5-3 km ett par gånger om dagen har garanterat varit nyttigt rent fysiskt. Socialt, de gånger jag lurat med mig kollegor som sällskap. Och mentalt, de gånger jag inte lyssnat på böcker (ganska få, ska erkännas) – att gå en dryg halvtimme eller längre är ett bra sätt att rensa hjärnan. Det har också varit bra för att jag verkligen har kommit igång med att lyssna på böcker – det är först nu senaste veckan som jag ens haft med mig en pappersbok också. Och då bara för att kvalitén på ljudet såväl som uppläsaren inte var tillräckligt hög. Jag tror bestämt att jag blivit bortskämd av James Marsters läsandes Dresden files. Så kan det gå.

En fin bit av ån, klädd i vinterskrud och gryningsfärger. En lite magisk morgon.

I november var vi också på Fotomässan och träffade bekanta såsom t.ex @clindh, @dcarlbom och @phobicgamer. Vi lyssnade på föredrag av Årets pressfotograf, Magnus Wennman. Det var intressant att höra när han berättade om hur det var att som utländsk fotograf följa Obama på valturné. Tyvärr fanns det på mässan inte mycket nytt i kameraväg att känna och klämma på – alla modeller verkade ha blivit försenade. Kanske inte så konstigt i och för sig. Av mässan som helhet blev jag inte särskilt peppad eller inspirerad, men Hendrik Zeitlers koporträtt var härliga.

Jag har verkligen kommit av mig på fotograferingsfronten (även om det egentligen inte gäller foto specifikt utan mer livet i allmänhet). I november tog jag totalt 264 foton (varav ett ligger överst i inlägget) med systemkameran, under tre lördagar, och hittills under december har jag inte tagit ett enda. Med mobilkameran har jag dock plåtat ungefär som vanligt. November: 272 bilder, lagom utspritt. December: hittills 109. Därför behövs en bra mobil- eller liten kamera, som alltid är med.

Mina mobilbilder innehåller fläckar, som jag inte på linsen kan se någon anledning till och därmed inte heller putsa bort. Undrar om man kan lämna in telefonen och få det fixat? För så här kan jag inte ha det. Kameran måste ju ta acceptabla bilder!

Jag grunnar för övrigt på att byta mobiltelefon och då inte enbart av kameraskäl. Det jag vill ha är en Android-telefon som är mindre än min nuvarande Samsung Galaxy S II (så att korta fingrar når över displayen) och har en vass kamera.

Jag antar att jag får botanisera i butikerna. Läsa recensioner. Kamera är svårt, för folk är supernöjda med skitkameror – vanliga människor går inte att lita på när det gäller fotokvalitet. Undrar hur svårt det skulle vara att göra jämförande studier?

Bästa möjliga utfall

Och för att nu ingen som läst föregående blogginlägg ska behöva leva onödigt länge i ovisshet kan jag meddela att jag strax efter klockan 20 försökte logga in på kundens system – och faktiskt lyckades. Det gick dock väldigt långsamt.

Därefter klickade jag på ikonen som leder till min egen virtuella maskin och fick vänta. Länge. Precis som igår, när jag bara fick felmeddelanden. Jag hade inget hopp om att det skulle funka, men se det gjorde det! Jag kom in på maskinen och öppnade dokumentet. Alla mina ändringar fanns kvar så jag kunde göra de sista finjusteringarna, checka in och så skicka länken till min utsedda granskare.

Slutet gott, allting gott. Puh!

Kvällen blev inte sämre av en god hemlagad lammgryta med en alldeles ljuvligt chokladdoftande Amarone (som egentligen är alldeles för smakrik för att ha till lammet), följt av dessert i form av hemgjord Bounty (sötningsmedlet halverat).

Jag känner mig redo att ännu en gång sätta mig på ett av de tidiga morgontågen och lämna hemstaden för ytterligare några dagar i en helt annan värld. Det känns tryggt och hemtamt numera och nästan trist att det kommer att ta slut någonstans där borta. Kanske är det också just därför det känns bra. För att det finns ett slut.

Jag ryser vid blotta tanken på att veckopendla för evigt, men antar att man vänjer sig. Bygger upp rutiner som gör det uthärdligt och framförallt funktionellt. Jag var allt lite nöjd när jag kom på häromveckan att jag kan beställa kläder över nätet i stället för att springa i affärer, vilket löste flera av de sartoriella problem jag upplevt på sistone. Och igår löste jag ytterligare ett par genom att köpa vinterkängor och ett par svarta byxor. Utöver det köpte jag gummiband, sådana man tränar med.

Självfallet hade jag med mig kameran, med f/1.4-gluggen på, men det blev inte så roliga bilder. En kan jag i alla fall visa bara för att inte inlägget ska bli helt utan.

Sergels torg är julpyntat liksom alla möjliga stora gator inne i stan och jag är allt lite sugen på att ta en dag och försöka dokumentera det fina. Frågan är om jag orkar.

Stupad helgjobbsplan

Igår skulle jag jobba och färdigställa ett dokument inför en tänkt förhandsgranskning på måndag – jag hade lovat förhandsgranskningskommittén tillgång till dokumentet innan måndag och hade inte lyckats bli klar under fredagen. Alltså satte jag mig ned och jobbade på, i ungefär fyra timmar, för att sedan ta lite ledigt och dra ut på stan. Jag sparade givetvis ändringarna på disk, men lät dokumentet förbli utcheckat då jag inte var helt klar och tycker det känns fånigt att checka in stup i kvarten.

På kvällen, när jag skulle fortsätta, gick den virtuella datorn långsamt… och jag skyndade mig att göra de kvarvarande ändringarna och sparade. Tanken var att jag därefter skulle checka in, men det visade sig där någonstans att datorn inte längre gick långsamt utan faktiskt slutade svara helt och hållet. Innan den, vad jag kunde se, skrivit ned mina senaste ändringar på disk. Jag väntade en lång stund innan jag började vidta drastiska åtgärder men lyckades varken ta ned eller starta om den virtuella pc:n, vilket gjorde mitt dokument helt och hållet oåtkomligt.

Så vad göra?

Ett alternativ kunde vara att logga in på en annan virtuell maskin och börja om, d.v.s. göra om de fyra timmarnas arbete. Det går ju alltid fortare andra gången.

Jag bestämde mig för att avvakta till idag – det kunde ju hända att datorn blivit åtkomlig, antingen helt spontant eller för att saker och ting startas om på natten. Och om det fortfarande inte funkade fick jag väl i så fall bita i det sura äpplet och göra om mina ändringar på en annan av de virtuella maskiner jag har tillgång till.

Läget idag är att jag inte ens kommer in på kundens nät, vilket är en förutsättning för att nå någon av de virtuella maskinerna. Jag hade dock ett vagt minne av att (i ett helt annat sammanhang) ha hört något i öronvrån om att denna helg skulle bjuda på planerade systemförändringar. Och jo, jag mindes rätt och sålunda ska jag nog inte förvänta mig att det funkar. Eller rättare sagt, det är nog det som är anledningen till att det inte funkar just nu. Men nog är det konstigt att vi inte fått information om det här säkert sedan länge planerade systemarbetet – får ta och kolla upp det.

Jag lär testa en gång till senare under dagen, men om det inte funkar då heller får jag hoppas på att miljön och min maskin är tillgängliga igen på måndag förmiddag och att ändringarna finns bevarade eller så blir det inte tid för förhandsgranskning. Jag kan i vilket fall som helst leverera i tid för den formella överlämningen.

Helgens lärdom: checka in dina ändringar idag – i morgon kan det vara för sent.

Digital bokhandel är ett skämt

En fråga jag brottas med när jag numera ska köpa böcker är i vilken form jag ska köpa dem. På sistone har jag huvudsakligen lyssnat på böckerna om Harry Dresden, även om jag också sporadiskt och parallellt läst lite på papper/platta. Jag har alltmer förlikat mig med tanken på att läsa på min iPad eller mobiltelefon.

Jag skulle faktiskt idag gärna köpa mina böcker i elektronisk form, men… hur kan jag då låna ut dem utan att samtidigt tvingas låna ut min iPad (eller annan enhet på vilken boken läses)? Det är där någonstans jag får problem med konceptet. Det är ungefär samma, för övrigt, som när man försöker sälja på mig lösningar som ger en (!) anslutning där jag idag är obegränsad. Digital-tv, mobilt bredband… nej tack!

Och det här med att jag enligt Amazon får köpa mina pappersböcker var som helst ifrån, medan Kindle-versionerna endast går att köpa från .com – för att få handla från .co.uk måste jag vara UK resident. Hallå?! Det har alltså inte blivit ett dugg bättre sedan förra gången jag ville köpa digitala böcker och de är fortfarande dyra. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara i vissa fall till och med dyrare att köpa en digital produkt än en fysisk. Enligt min mening borde en digital produkt kunna vara mycket billigare eftersom exemplarframställningen såväl som distributionen är i det närmaste kostnadsfria. Vad är det för fel på den här branschen? Rättigheter?

Följande böcker har jag nu köpt:

• The HDR Book: Unlocking the Pros’ Hottest Post-Processing Techniques: Unlocking the Secrets of High Dynamic Range Photography – Rafael Concepcion
• Clean Code: A Handbook of Agile Software Craftsmanship (Robert C. Martin) – Robert C. Martin
• Domain Specific Languages (Addison-Wesley Signature) – Martin Fowler, Rebecca Parsons
• Growing Object-Oriented Software, Guided by Tests (Beck Signature) – Steve Freeman, Nat Pryce

Dispatch Estimate: 26 Nov 2011 – 1 Dec 2011. Jag beställde alltså än en gång i pappersformat. Det borde ha varit enklare och billigare att köpa i elektronisk form.

Blev bland annat berömd

Idag har varit en på något sätt bra dag, trots en intensiv dag med krav på fokus och både möten och dokumentläsning i princip morgon till kväll samt en väldigt kort paus för lunch någonstans på mitten. Och alltså är jag trött i huvudet. Jag har inte haft tid att vara produktiv, men däremot konstruktiv. Jag fick (uttalat och konkret, dock via en annan person) spontana och mycket positiva lovord från en person vars ord väger rätt tungt i de här sammanhangen. Oväntat glädjeämne, minst sagt.

I morse kom jag ned till frukosten och fann en handfull kollegor i hotellrestaurangen. De flesta var redan klara, men jag kunde göra sällskap med de sista i gänget och tack vare den extra pressen i form av en förbeställd taxi kom jag till kontoret en halvtimme tidigare än planerat. Det vill säga med marginal till dagens första möte.

På hemvägen (i helt vettig tid, för en gångs skull) promenerade jag med en annan av kollegorna längs ån. Där var det fint, om än tämligen kolsvart, och vägen hem är tydligen 300 m längre än om man följer bilvägen. Jag saknade min systemkamera och f/1.4-gluggen… tror att det hade blivit fina bilder med den. Det var så blankt och fint vatten och ståtliga villor som speglade sig i det från andra sidan ån.

För att se på veckan som helhet jobbade jag måndag och tisdag i Stockholm, så det var först igår kväll jag reste hit. I morgon eftermiddag åker jag hem igen, för att i vanlig ordning tillbringa fredagen på kontoret ute i Kista. Inte det i skogen, alltså – det ligger alltför avlägset för att vara värt besväret och dessutom känns det knappt som om jag känner någon som jobbar där. Fast när jag väl är på plats ser jag ju alltid en massa bekanta ansikten, så det är nog bara något jag fått för mig.

Störande moment i nuet är att ljudversionen av boken jag läser (Changes, av Jim Butcher) inte verkar vara uppdelad på samma sätt som de tidigare, utan innehåller flera kapitel per del. Den förra boken hade ungefär tre delar per kapitel vilket gjorde det lätt att hoppa till rätt ställe när jag växlat med att läsa i pappersversionen ett tag. Som det är nu får jag hoppa till början av en del och sedan försöka spola mig fram till rätt ställe – det är så knöligt att min budgeterade boktid ibland tar slut innan jag hittat rätt. Antar att det enklaste sättet att hantera det är att skippa pappersboken helt och bara lyssna. Att ljudkvalitén är lite sisådär kan jag i alla fall leva med.

I söndags blev det inte så mycket fotograferande. Eller, rättare sagt, det blev inte särskilt många bra bilder. Och framförallt var vädermakterna inte på min sida för himlen var tråkigt jämngrå och inte kul att plåta. Jag fick nöja mig med ett foto där himlen bara… figurerade. Med lagom generös tolkning av veckans uppgift fick det duga. Beskåda Farsta Centrum, i retroversion (m.h.a en preset i Lightroom):

Och givetvis prickade jag av Espresso House – det var ju faktiskt därför vi åkte just till Farsta. Kaffebaren ligger strax utanför bildens högra kant och jag insåg att jag fikat där förut, men tror dock inte att det var en Espresso House på den tiden.

Träning idag, foto i morgon

Jag tänkte bara berätta att jag efter en ganska ordentlig sovmorgon såväl som en eftermiddagslur till slut kom iväg och tränade – mindre än en timme innan gymmet stängde. Personligen tycker jag att det är alldeles för tidigt för dem att stänga 18:00 en lördag när man på vardagkvällar har öppet till 22. Sedan tycker jag väl också att det vore trevligt om gymmet öppnade tidigare än 10. Jag skulle gärna ramla direkt ur sängen ned på gymmet, om jag händelsevis vaknade vid sextiden i morgon bitti.

Morgondagen ska främst få bli en fotodag, tänker jag mig. ”Make a photograph today that features the sky”, står det som instruktion för veckans fotouppgift, så man får väl hoppas att himlen visar sig lite mer än bara som ett ljusgrått ingenting. Fast ett ljusgrått ingenting gör sig å andra sidan väldigt bra som bakgrund till mer färgstarka motiv så det finns inget som säger att det inte kan bli något bra ändå.

Efter den här veckan har vi bestämt oss för att göra ett litet uppehåll och därefter hitta andra vägar för att hålla fotomusklerna igång. Ett foto i veckan känns som en lagom ambitionsnivå, så det handlar väl mest om att hitta nya fotoämnen då Daily Shoot, som vi hittills använt för att hitta uppgifter, har lagt ned verksamheten – vilket innebär att vår ämnesbank riskerar att plötsligt försvinna. Synd att de lägger ned, tycker jag, men jag har en viss förståelse. En möjlighet vi diskuterat är att helt enkelt delta i Fotosöndag i stället för att köra eget. Vi får se vad det blir!

Här är förresten förra veckans bild, som jag faktiskt blev riktigt förtjust i:

Ovanstående var inte tänkt som ett bidrag i fotoprojektet utan togs helt spontant medan vi väntade på att vårt kaffe skulle bli klart, på Espresso House i Sollentuna. Det var inte förrän på söndagkvällen när jag gick igenom veckans bildskörd, på jakt efter ett foto som kunde passa veckans tema, som jag fastnade för den här bilden och sedermera insåg att den mycket väl uppfyllde kriterierna. Bilden skiljer sig så pass mycket från de andra kandidaterna att jag bara inte kunde välja bort den.

Uppgiften löd ”Shoot wide open today. Make a creative photo that uses a shallow depth of field to good effect.” så när vi på söndagen kom hem efter en massa andra aktiviteter och jag fortfarande inte riktigt hade någon bild tog vi en fotopromenad runt i närområdet. Jag ställde in kameran på bländarprioritet och bländarvärde f/1.4 (underbart!) samt fokuserade spaningen på motiv där det korta skärpedjupet skulle kunna komma till sin rätt. För mig är nog det här den roligaste uppgiften hittills och jag tror att jag oftare ska ålägga mig någon liknande restriktion. Inte minst för att det låter mig tänka på ett annat sätt än det mer dokumentära foto jag oftast ägnar mig åt. Fast mitt fotograferande blir alltmer abstrakt, det blir det. Utveckling? Kanske.

Ytterligare en vecka liv

En vecka senare (relativt föregående inlägg) är jag hemma och tycker mig ha tid. Eller rättare sagt: jag behöver i alla fall inte ta något tidigt tåg i morgon bitti. Skönt!

Däremot vill jag hemskt gärna gå och träna (folk som känner mig tror väl knappast sina öron). P.g.a. först en annalkande förkylning och sedan det här nya uppdraget har jag inte tränat alls på mer än tre veckor. Jag hade kunnat träna i exilen om jag verkligen velat (det finns någon sorts gym på kontoret såväl som på hotellet där jag bor), men jag hade varken lust att släpa med träningskläder eller ork att ens tänka tanken. Bristen på träning behöver åtgärdas och nu känner jag mig ju både pigg och frisk nog att göra det. Om jag bara kan hitta träningskläderna och -kortet… Lägger dock in en brasklapp – vet ju inte hur jag kommer att må i morgon. Förra lördagen var jag helt, fullt, totalt och fullkomligt dödstrött och gick inte ens ur huset.

Den här veckan har varit smått hektisk även om jag faktiskt känner mig mindre slutkörd än veckan innan. Kanske handlar det om att jag börjar känna mig mer hemma i den främmande staden, på det nya kontoret och med de nya kollegorna. Och med jobbet som sådant. Jag är nästan lite stolt över att mina frågor ledde till sammankallandet av ett möte där vi i teamet ska räta ut frågetecken. Det känns i alla fall som att det händer något. Det leder framåt, och framåt är en bra riktning.

Ytterligare några kassa mobilbilder från konserten finns på Flickr.

Ett avbrott mitt i veckan och dubbla tågresor blev det eftersom vi hade en konsert att gå på i Stockholm i tisdags kväll. Jean Michel Jarre framträdde på Hovet – som vanligt en upplevelse även om jag och konserter idag tyvärr inte är helt kompatibla. Mina öron har nämligen åsikter om höga ljudnivåer. Efter Stonefunkers på Fasching i slutet av april 2010 började de sporadiskt presentera påfrestande pipljud, sådana som ingen annan hör. Tinnitus, typ. Ljudvolymen på den konserten var sjukt hög och jag hade dumt nog inga öronproppar med mig – av någon anledning hade jag aldrig en tanke på att det skulle kunna behövas. Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag varit jävligt noga med att plugga igen öronen. Med tinnitus i tankarna var jag därför den här gången noga med öronskydden och förlorade därigenom en del av den musikaliska upplevelsen. Det blev nästan mer ljus än ljud, kan man säga, och visst är ljusshowen härlig, men känslan blir allt lite tam. Frågan är om det inte vore värt det att skaffa riktiga öronproppar, som är särskilt lämpade för just musik.

En tillbakablick (ack så viktigt med reflektion!) påminner mig om mellanhavandena med tågtrafiken (jag låter medvetet bli att skriva företagsnamnet då jag inte vill ha någon dialog utan bara dokumenterar för egna behov). Jag har inte heller denna vecka, trots tre olika bokningstillfällen, lyckats betala tågbiljetterna med firmakortet och har heller inte fått någon respons på min felanmälan beträffande det problemet.

Däremot har jag fått beslut om ersättning för förseningen, då jag fick åka buss från Bålsta min första dag på det nya uppdraget. Eller rättare sagt, ett nytt beslut som går tvärtemot det första. Jag skickade nämligen in en begäran om ersättning i samband med att det hände, men fick ganska snart ett avslag utan någon egentlig motivering. Svaret räknade upp en hel bunt kriterier och tänkbara anledningar till att ersättning skulle eller inte skulle betalas ut, men det stod inget om varför just mitt fall inte ansågs vara berättigat. Eftersom jag emellanåt är lite tjurig, och nyfiken på hur folk tänker, mailade jag tillbaka och bad om att åtminstone få en motivering till avslaget. Som svar på detta kom ett mail där man bad om ursäkt och förklarade att automatiken fallerat, men att man vid manuell granskning (som resultat av min fråga, antar jag) mycket riktigt sett att tåget inte alls var framme i tid och varsågod, här får du ett värdebevisnummer att använda som betalning vid framtida bokningar. Det lönar sig uppenbarligen att fråga, eller tror någon de hade upptäckt felet ändå? Vi kan i alla fall konstatera att det varje gång tagit ungefär en vecka att få respons.

Bortsett från den första dagen har jag inte haft några problem med mina tåg. Ännu.

Som avslutning på veckan tog jag tunnelbanan från kontoret i Kista inåt stan för att åka hem via Västermalmsgallerian. Jag menar, Espresso House.

För en gångs skull hade de alla tre varianter av chokladbollarna i den aktuella kampanjen (en för 15kr, tre för 40kr). För första gången, efter minst tre olika EH-besök, fick jag alltså se de berömda och uppenbarligen populära polkabollarna.

Lustigt nog kände jag inget sug efter att provsmaka, trots att jag till och med var hungrig. Jag ville verkligen inte ha raffinerat socker!

Tack, kroppen – du är bra.

Bjuder på lite vårkänsla

Jag tog mig i afton lite tid att gå igenom en dagfull av alla foton som ligger på kö för utvärdering och eventuell publicering. Nu var jag framme vid slutet av april, då de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården stod i blom och jag tog en sväng förbi på vägen till jobbet med systemkameran i högsta hugg. Det var ett halvår sedan.

Vid körsbärsträden stötte jag ihop med Laiza, som var där i samma ärende som jag. Vilket sammanträffande! Där var väldigt många andra också, inklusive TV4. Nästan alla fotograferade blomsterprakten. Jag roade mig också, som så ofta förr, delvis med att fotografera fotograferna – det är så väldigt svårt att låta bli. Några ytterligare bilder finns på Flickr. Det var få som jag alls tyckte dög till något.

Visst är det trevligt att bli påmind om våren, mitt i denna kyliga höstperiod?

Drar upp näven ur fickan

I stället för att gå omkring och gnöla och muttra med en hårt knuten näve nedkörd i byxfickan är det smart att felanmäla sådant som inte fungerar. Det har jag nu gjort. Mitt klagomål handlar om betalningen av tågbiljetter som inte fungerar det minsta tillfredsställande. Vid fyra tillfällen de senaste veckorna har jag bokat via internet och det var endast den första gången jag lyckades få betala med firmakortet. En av gångerna fungerade det inte heller med mitt privata betalkort, varför jag fick göra en direktbetalning via banken. Att sådant här inte fungerar ställer till diverse problem för mig, så det är inget jag kan bara ignorera och traska runt. Därav felanmälan.

Men en felanmälan är inte lätt att göra. Vår kära statliga järnvägsreseleverantör tillhandahåller en mängd olika formulär på sin webbplats och inget av dem verkar riktigt passa för mitt ärende. Man har uppenbarligen fokuserat på de allra vanligaste frågor och ärenden som kunderna har eller förväntas ha, så alla formulär utgår från att jag vill handla eller prata om något annnat som inte ens är nästan rätt. Eller så vill man helt enkelt inte att folk ska komma med något som går utanför ramarna, för det är ju också sådant som är jobbigt att ta emot och ta sig an. För vissa.

Till slut hittade jag i alla fall ett formulär som var till för att lämna feedback, vilket kändes tillräckligt nära det jag egentligen ville. Jag ville göra en felanmälan på teknisk funktion och få ett ärendenummer som jag sedan själv kan följa via något ticket-system! För annars tror jag ju att min felanmälan helt sonika ignoreras. Jag är cynisk – har stött på alldeles för många serviceovilliga instanser genom åren.

Ok, visst, det finns mycket annat på webbplatsen som jag har synpunkter på vad gäller sådant som för mig känns som användarovänlighet, men de problemen kan jag leva med. Don’t get me started vad det gäller webbformulär. Det är ytterst sällan jag stöter på ett ändamålsenligt formulär som fungerar bra. Ska det vara så svårt?

Ljus, mörker och promenad

I förmiddags önskade jag att jag haft stora kameran med mig och kunnat ta mig tid att gå ut och fota – det droppade bara lite lätt från en jämnt och väldigt ljust grå himmel mot vilken alla kvarsittande höstfärgade löv kontrasterade väldigt vackert.

Under dagen regnade det i stort sett oavbrutet, förutom en stund vid lunch då jag kunde gå och handla utan att bli blöt. Frampå kvällskvisten, när det var dags att ge sig av, hade regnet dock upphört så jag bestämde mig för att promenera till hotellet.

Jag kom inte på att jag skulle dra igång Runkeeper förrän efter en stund, men efter att ha justerat rutten manuellt kan jag konstatera att det är ungefär 2,8 km hem. Det är så nära att det vore rätt larvigt att inte gå, om bara vädergudarna är på humör.

Nollställde stegräknaren gjorde jag också inför promenaden, men glömde att slå på den igen så jag har ingen stegräkning. Vilket förstås innebär att jag måste traska samma sträcka en gång till och räkna upp antalet steg i efterhand. Inga problem.

Det dök förresten idag upp en tanke om en möjlighet för framtiden. Det låter hur bra som helst och jag vill det, men vet inte om det går. Vi får se hur det utvecklar sig.

Och inte blir det någon uppesittarkväll i kväll heller. Jag fattar inte att jag är så trött!

Friktionsfri färd

Idag var det inga problem att resa – tåget avgick och ankom precis som det skulle.

Den här gången valde jag sms-biljett eftersom jag hört av en kollega att det fungerar med reseräkningarna bara man ser till att få ett kvitto via mail, så vi får väl hoppas att det går bättre nu än i början av maj när jag reste hit den allra första gången.

På tåget träffade jag en kollega och vi delade taxi ut till kontoret, men eftersom hon hade förbokat fick jag ändå betala enligt taxameter. Fast jag tror jag fick fast pris. Det blir ganska konstigt med tanke på att bilen bör ha varit förbetald, men det hade ju varit idiotiskt att åka i en helt separat bil. Nåja, föraren blev säkert nöjd…

Noterar främst för eget bruk: den här gången gick det inte att betala tågbiljetterna med firmakortet, men däremot med mitt privata – förra gången fick jag ju göra en direktbetalning via nätbanken. När det strular så här måste jag hålla noga reda på vad jag betalar på vilket sätt, för annars riskerar jag att vänta på firmakortsposter som aldrig kommer och därmed ligga ute med en massa pengar helt i onödan.

Det har regnat från morgon till kväll idag så det var inte läge för någon promenad in till stan efter jobbet (fast jag är inte helt säker på att jag hade gått ändå, med tanke på packningen). I stället delade jag taxi med ett par danska kollegor som bor på mitt hotell och lämnade kontoret samtidigt som jag. Jag tackade nej till att hänga med ut och äta middag, för att i stället beställa upp mat från hotellrestaurangen, men ska nog försöka vara lite sällskaplig framöver. Kanske kan det göra tillvaron här roligare samt vara till nytta i själva arbetet då dessa är mottagare av det jag ska producera.

Det verkar funka att använda samma trådlösa uppkopplingskod på både datorn och telefonen. Med iPad:en har jag inte provat, men tycker att det borde funka lika bra.

En sak är säker: ikväll blir ingen uppesittarkväll.

Försenad första gången

Inte trodde väl jag att jag skulle få prova på sådana problem i tågtrafiken som man läser om med jämma mellanrum i såväl sociala medier som i tidningarna, men se det fick jag. Och det redan första gången jag reste i och till mitt nya uppdrag.

Igår, vid åttatiden på morgonen, satte jag mig på tåget från Stockholm mot Örebro. Vi hann så långt som till Bålsta innan man kl 8:40 meddelade att tåget skulle stanna och vänta p.g.a en rasande brand i eller på spåret någonstans i Enköpingstrakten.

Tiden gick och gick och vi fick veta att man inget visste och så småningom att ersättningsbussar var beställda, men att man ännu inte visste när de skulle gå.

Vid 9:40 meddelades att bussarna mot Västerås och Enköping skulle åka från busstationen kl. 10:15 och det gick bra att sitta kvar på tåget för att slippa stå ute och frysa. Jag gick dock iväg ganska snart och hittade en flock medpassagerare som irrade fram och tillbaka på busstationen. En buss som precis släppt av en massa folk ville först inte kännas vid någon körning till Västerås, men fick sedan tydligen andra besked och lät oss stiga på. Bussen var nästan full när den rullade iväg, 5-10 minuter före tidigare meddelad avgångstid. Jag tror att det stod ytterligare en buss bakom oss, så att ingen behövde bli akterseglad p.g.a klockslaget.

Cirka 10:50 anländer vi till Västerås, släpps av bussen vid stationshuset och blir vederbörligen hänvisade lite kors och tvärs av en utsänd personal i gul väst innan det till slut bestäms att bussen som står inne ska ta oss till Örebro. När bussen kl 11:15 lämnar stationen är jag inte helt säker på att det faktiskt är rätt buss, på väg till rätt ställe, men frågar Google Maps när vi väl kommit ut på stora vägen och jodå, vi är på väg västerut längs E18 från Västerås, så det måste vara rätt.

Sedan stannar bussen vid stationerna Köping (vid 11:45), Arboga, Örebro S och slutligen Örebro C ca 13:20. Ordinarie ankomsttid är 9:56. Det funkade på det hela rätt bra, även om vi fick motstridiga besked i Västerås och jag gott tycker att man kunde ha informerat mer redan på tåget. Någon form av aning om vad som skulle hända tänker jag mig att tågpersonalen borde ha och man borde inte förutsätta att passagerna har någon som helst koll på rutiner och praxis vid problem.

Främst har mitt arbete hittills gått ut på att få ordning på det praktiska. Normal inloggning hade jag som tur var sedan föregående uppdrag, men behövde även passerkort, access till projektets dokumentsystem samt lösenord för att ansluta till det trådlösa nätet. Och en alldeles egen PC. En virtuell sådan. Mycket bra lösning eftersom den varken tar plats eller är tung att släpa och funkar precis lika bra vare sig jag befinner mig i Stockholm, Örebro eller på annan plats med internetaccess. Det som saknas är kroppslig tillgång efter kl 19 samt möjlighet att tidrapportera.

Hemresan i afton gick utan problem. Och månen, den var stor och rund.

Nytt uppdrag på annan ort

I morgon börjar jag på nytt uppdrag vilket bl.a kommer att innebära minst tre dagar per vecka på annan ort. Detta kommer förstås att påverka min vardag på olika sätt, inte minst vad gäller kost och motion. Frukosten är inget problem när man bor på hotell, men lunch och middag lär bli lite besvärligare än hemma. Och träningen får förmodligen ske på hotellets gym. Hur det nu ser ut. Och vilket hotell det nu blir.

Det här blir både spännande och intressant, men jag vet också att det kommer att bli krävande på alla möjliga sätt. Initialt kommer jag att fokusera på att sätta mig in i arbetsuppgifterna och även att hitta fungerande rutiner för det grundläggande i livet. Mat, sömn, kläder, resa, bostad och så roligare saker som bl.a foto och träning.

…

Och redan innan jag ens börjat på riktigt är jag irriterad på SJ, vars bokningstjänst i afton vägrade acceptera kortbetalning. Varken tjänstekortet eller mitt privata gick att betala med, så jag fick till slut göra en direktbetalning via banken i stället. Tala om att skapa onödig frustration! Både vid själva bokningen, p.g.a felet i sig med ett totalt intetsägande felmeddelande, och i det senare skedet då min reseräkning blir krångligare att göra när jag nu inte tilläts betala med tjänstekortet. Gah!

Underbart felmeddelande (inte):

Sammanlagt har 1 fel inträffat. Se detaljer nedan:

Det går inte att genomföra köpet, kontrollera kortuppgifterna och försök igen.

Och jag vet att det inte är kortuppgifterna det är fel på – för se, uppgifterna funkade alldeles utmärkt igår. Dessutom dubbelkollade jag och skrev om alltihopa innan jag också testade med mitt privata kort och fick precis samma idiotiska felmeddelande. Men jag fick i alla fall ordning på bokning och betalning till slut. Tror jag.

Visst, jag behövde en utmaning, men det var inte riktigt så här jag menade.

Undanröjande utan bilder

Lördag, för tre veckor sedan, åts det middag hemma hos goda vänner och jag kastade mig bl.a ut på loftgången med kameran i högsta hugg för att fånga något av solnedgångshimlen, som fick representera veckans tema för non-daily shoot-projektet: naturlig skönhet. Personligen är jag rätt förtjust i hela den serien, även om det än så länge bara är just den här bilden som blivit publicerad. Kanske lägger jag ut de övriga också så småningom – ligger ju några månader back… så vi får se.

Dagen efter, d.v.s söndagen, vandrade jag och sambon från Fridhemsplan över till Essingeöarna och njöt av det inte det minsta soliga vädret. Det var en smula grått, men torrt, och sådan där friska höstvindar som alltid piggar upp. Den promenaden blev enligt Runkeeper ungefär 3 km lång. Eller kort, beroende på hur man ser det.

Vi tog bussen tillbaka och gick sedan längs Hantverkargatan i jakt på en trevlig restaurang för intagande av middag. Av en ren slump dök den s.k. fin-thaien upp i tankarna och när vi började fundera på var den låg upptäcktes att vi befanns oss bara ett kvarter bort. Eftersom jag när vi lunchade där deklarerat att jag skulle tillbaka för att bland annat få provsmaka Motörhead-vinet blev valet enkelt. Mycket gott och trevligt var det – inte så mycket folk, men god mat och trevlig personal. Och i alla fall Shiraz:en var helt okej. Rosévinet var inte lika gott. I övrigt var det första gången på länge som jag upplevde maten som en aning för stark. Kul!

Mätta och trötta navigerade vi oss därefter hem med hjälp av stadens busslinjer.

Lördag förra veckan prickade vi av [vad jag trodde var] den sista Espresso House i Stockholms innerstad: Östermalmstorg södra. Vi promenerade dit, vilket visade sig innebära ca fyra kilometer. Lokalen är inte stor, där den ligger nästan precis utanför spärrarna till tunnelbanan, och erbjuder barpallar vid bardisk-längs-skyltfönstret. Vill man inte sitta i skyltfönstret kan man i stället ta med koppen upp till Sturebiblioteket via spiraltrappan i ena hörnet av lokalen. Där uppe fanns både toalett och en del folk, men inte så värst många sittplatser. Hur som helst tycker jag att den sortens samarbeten är charmiga, vare sig det är med butiker (Sergelgången) eller bibliotek. Förutom biblioteket är det mest anmärkningsvärda med denna Espresso House att det utifrån sett är så anonymt – man måste verkligen veta att stället ligger där för att få syn på någon skylt. Där kunde man göra ett bättre jobb, tycker jag. Synlighet.

På kaffebaren planerade vi tillsammans med JK en kommande utflykt i form av resa. Och fikade förstås. P.g.a knas med leveranserna var hyllorna rätt tomma, men vi äter ju ändå sällan slisk så det gjorde väl detsamma. Lite värre var kanske att man inte hade en endaste liten gräddskvätt att uppbåda, men kaffe latte smakar helt okej i original så det var heller ingen katastrof. Bara vardagslyx. En lördag.

Jag flikar in en ovidkommande utvikning, bara, innan jag lämnar lördagens utflykt. Längs vägen in till stan snubblade vi över, ramlade in, och fastnade en stund, i en butik som säljer produkter av merinoull: Edursdotter. Sambon köpte en tröja. Eller rättare sagt, han beställde en. Man kunde nämligen få sin tröja justerad efter egna önskemål, d.v.s mer eller mindre måttbeställd, och detta helt utan extra kostnad. Strålande! Först nu efteråt förstår jag verkligen det där med handledsvärmare.

Vi gjorde förresten en utflykt in till stan på söndagen också – den här gången med A, för att shoppa inför vintern. Den första butiken vi tänkt besöka var nedlagd och den andra hade söndagsstängt, så det blev en stor butik mitt i stan. A hittade inget men jag köpte både jackor, tröjor och en kofta så nu är jag lite bättre rustad för höstrusk såväl som vinter. Turen avslutades med #finkaffe på Espresso House.

På hemvägen åkte vi via Skanstull eftersom jag ville spana efter Espresso House Ringen C som jag dagen innan upptäckt hade tillkommit på hemsidan, helt utan öppettider. Detta tolkade jag som att kaffebaren var under uppbyggnad, men det visade sig sedermera att den både finns och har öppnat och ligger mellan de inre och yttre glasdörrarna i Ringens entré från Götgatan. Bakom den neddragna jalusin rörde sig en kille så jag passade på att ställa några frågor. Kaffebaren hade tydligen varit igång i en och en halv vecka, men öppettiderna var han osäker på. Den här söndagen hade han i alla fall stängt kl. 17, d.v.s en timme innan vi kom dit.

Och sedan dess har ytterligare en helg passerat. Ännu en tur på stan, middag med vänner och ett rejält träningspass nere på gymmet. Ungefär så. How time flies.

Den här senaste helgen prickade jag av Sollentuna centrums Espresso House tillsammans med sambon, Laiza och JK. Vi gamla arbetskamrater behövde ses och jag behöver alltid besöka fler Espresso House. Match made in heaven.

Av en ren händelse såldes armbandsur och dylikt i anslutning till fiket och mitt gamla stannade ju i veckan… sagt och gjort. Jag tittade mig igenom utbudet och provade någon dryg handfull och fastnade till slut för en dramatisk Esprit-klocka. Köpte även ett armband, som leder tankarna till… tja, metallslöjd? Verkstad.

Och ja, jag ville ha fler bilder i inlägget, men det är som det är. Det måste vara bättre att publicera inlägget nu, när det redan legat och byggts på i fyra veckor, än att vänta ännu längre. Ut med det gamla och in med det nya! Eller nåt. Sedan, med risk för att det inte blir av, ska jag skriva om årets bästa födelsedagspresent. Och kanske något om mina små försök till produktfoto, eller vad man nu ska kalla det.

Idag fick jag respons på min feedback till Espresso House angående att Ringen C saknade öppettider, och att Västermalmsgallerian inte ens fanns listad, på sidan över kaffebarer i Stockholm. Det var ett bra svar, tyckte jag, från en riktig människa som kändes äkta och uppriktig och svarade från en personlig mailadress. Och när jag kollade på webbsidan att de efterlysta uppgifterna lagts till upptäckte jag också att det finns ytterligare en ny Espresso House. I innerstan. Det känns nästan som om Espresso House öppnar ett nytt ställe varje gång jag prickat av det sista. För att jäklas, liksom. Sickna rackare! Nästa utfärd går förmodligen till Fältöversten.

Jag avslutar med gårdagens bidrag till non-daily shoot. Det handlade om att plåta en gatuscen, vilket blev regnväder vid Skanstull. Jag kallar den ”Rainbow night”.

Puh! Och jag som hade föresatt mig att skriva oftare…

Mia börjar träna

Lördag för snart två veckor sedan hängde jag med min kompis och tränade. Jag var gäst och blev ombedd att fylla i mina uppgifter på ett kort, men eftersom jag läste det finstilta skrev jag varken dit adress eller telefonnummer. Reklam klarar jag mig utan och dessutom hade jag ju redan bestämt mig för att börja träna hos dem.

Träningen kändes helt okej och jag kunde absolut se mig själv göra om det på regelbunden basis, så under veckan som följde gjorde jag äntligen slag i saken och skickade in en beställning på motionskort – via jobbet då eftersom företaget står för en del av årskostnaden. Någon dag senare fick jag bekräftelse samt instruktioner för att hämta ut medlemskortet och komma igång med träningen. Steg ett avklarat.

I söndags förmiddag gällde gymmet för att få instruktioner, eftersom jag i onsdags hämtat ut kortet och bokat tid. Instruktionen lämnade väl en del övrigt att önska, ärligt talat, men det ordnar sig ändå. Två morgnar denna vecka har vi tränat innan både frukost och soluppgång, och så blir det nog framöver också. Än så länge har jag inte märkt av mycket mer än att det känns att musklerna blivit använda. Inget direkt ont, alltså, fast jag förväntade mig träningsvärk idag av att ha kört en bunt mag- och ryggövningar. Visserligen har jag gått omkring med en smått förvånad känsla i magmusklerna, men någon direkt träningsvärk har jag faktiskt inte fått.

Det blir intressant att se hur det här kommer att utveckla sig framöver. Det är ofta lätt att göra sig beroende av den man tränar med, så att man låter bli att träna bara för att den andra inte har lust, men jag känner att det skulle vara okej att träna utan sambon. När man tränar är man ju liksom ändå ensam i sig och sitt. Fokuserad på det man gör. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att man kan se på film, lyssna på radio/böcker eller läsa tidningar medan man tränar, men har sett folk som gör det. Som jag ser det är det upp till var och en – man gör det som funkar helt enkelt.

Det är lite av en ny värld som öppnar sig, det här. Bara det där med att vara ute och röra sig vid en annan tid än vanligt – man ser helt andra människor. Ja, på vägen till gymmet är det tomt, men på vägen hem är många redan på väg till jobbet. Det är ett myller jag nästan aldrig sett förut, då jag ju normalt sett åker ett par timmar senare. Och på gymmet ser man också folk. Grannar, till exempel. Som sagt, en ny värld.

Och där får jag Adam Lamberts version av Mad world i huvudet… det är frestande att sätta låttiteln som rubrik på inlägget, men jag vill nog hålla den mer informativ. Den som känner att träning är ointressant ska inte behöva klicka och bli besviken. Ni skulle bara veta hur många beslut jag fattar under skrivandet av ett blogginlägg.

Shop Shop (Till You Drop)

Nej, ambitionen att blogga varje dag lägger vi härmed åt sidan. Det funkar inte.

I morse bestämde jag mig, i brist på bättre saker att göra, för att gå ut och gå före frukost. Sambon är för närvarande bortrest så hemmalivet är sig inte riktigt likt. Drygt en och en halv (effektiv) timme blev det med Java Posse i öronen. Nice!

Promenaden började svalt och skönt, men blev varmare vartefter dagen fortskred. En stund satt jag på en kajkant och njöt och tänkte att jag borde ha packat mig en utflyktsväska och gått lite längre bort för att sedan ha picnic på lämplig, naturskön plats. Jag har en hyfsad idé om vilka vägar jag ska vandra nästa gång. Om det nu blir någon mer gång i år med lika passande väder som idag, vill säga.

Väl hemma igen kontaktade jag A och vi synkroniserade våra respektive planer. Efter att jag gjort mig presentabel besökte jag tygaffären, vars placering såväl som öppettider jag bekräftat under morgonens promenad, och köpte svart sammet för fotografiska ändamål. Det ska bli intressant att se vad jag förmår åstadkomma med hjälp av den. Och jag skriver förmår för att det nog handlar minst lika mycket om drivkraft som om faktisk förmåga. Men jag har ju en viss press på mig… kanske. Jag menar, det går oftast att kompromissa bort det som eventuellt blir för tungt.

På vägen till tygaffären ligger en skoaffär som jag av någon anledning gillar och när jag ändå var i närheten kunde jag ju kolla om de hade några schyssta kängor. Jag har länge önskat mig ett par och på sistone även konstaterat att jag behöver dem. Och hör och häpna: jag hittade ett par som både kändes och såg bra ut. Kängorna var mjuka och sköna och det kändes lite grann som att ha handskar på fötterna. Priset var förresten inte heller att förakta utan en bra bit lägre än jag väntat mig.

Tillsammans med mina påsar hoppade jag på bussen ut till A:s del av världen, där vi sammanstrålade med kompis L på Espresso House och drack finkaffe. Munnen kändes som läskpapper och när jag köade för att få beställa övervägde jag att köpa någon av deras färskpressade juicer. Apelsin/jordgubb? Äpple/hallon? Men jag var ju törstig och behövde faktiskt inte det extra sockret, så jag köpte bara mitt kaffe. Vanligt vatten finns på kanna och det dög alldeles utmärkt att släcka törsten med.

Sitter man mitt i ett shoppingcenter och behöver både ditt och datt i klädväg låter det som en rätt bra idé att ta tillfället i akt och besöka butiker, så det gjorde vi när L lämnat oss och kaffet var slut. Jag köpte… två par byxor, tre toppar och en sjal. Jackan jag saknar kom jag inte ihåg att tänka på, så den står kvar på listan.

Här hade vi tröttnat på det vilda utelivet, så vi handlade mat och åkte hem till A för att äta middag med familjen. Hängde i soffan tills strax efter nio, då gäspningarna började bli alltför frekventa. Jag hade ingen lust att tvingas interagera med någon och valde därför buss som färdmedel. Kvällen kändes fin och jag övervägde ett tag att promenera andra halvan av vägen hem, men bestämde mig för att det skulle bli för bökigt med alla påsar och lät sålunda bli. Efter två byten var jag hemma.

Det är alltid människorna som gör att tillvaron blir intressant. Egentligen skulle jag vilja skriva mer om dem jag sett och hört och upplevt, men ögonen går i kors och det här är kanske heller inte riktigt rätt sorts inlägg för den sortens betraktelser.

Summa summarum har det varit en både lång, framgångsrik och bra dag.

Förresten, hur många av er som läser känner igen rubrikens referens?

Festen följs av vilodag

Idag är det dagen efter en trevlig fest med vänner och deras vänner och det känns som att man gjort sig förtjänt av att ta det lite lugnt – jag tycker inte att jag hunnit med det under de här senaste veckorna. Fast allt är ju som vanligt väldigt relativt.

Vi kom hem i förhållandevis gott skick tidigt i morse efter en rätt behaglig färd med en av innerstadens nattbusslinjer. Jag kunde förstås inte gå och lägga mig direkt, men blev ändå rätt förvånad över att klockradion visade 04:35. Natten nästan slut.

Jag hade för en gångs skull med mig kameran på festen och tog lustigt nog exakt 100 bilder. Främst porträtt, men några mingelbilder blev det väl också. Och inga av dem kommer jag förstås att publicera här, men delar gärna med mig till deltagarna.

Det är så skönt, tycker jag, när man hunnit vara med i några vändor, så att inte alla eller majoriteten av människorna man möter på festen är helt nya bekantskaper. Det där var lite lättare förr, då jag fortfarande hyste illusioner om mitt eget värde.

Och jag låter kanske lite negativ, men det är inget mot hur läget var igår förmiddag. Då var jag i och för sig mest ilsken så där i största allmänhet och funderade ett tag på om jag verkligen skulle utsätta andra människor för min beskräckliga närvaro.

Efter igår är det bara Östermalmstorg södra jag har kvar att pricka av bland Espresso House kaffebarer i centrala stan. Med andra ord bör det kunna bli några utflykter till förorterna framöver. I kombination med fotopromenad kan det bli skoj.

Apropå foto, förresten, har jag (som en av två) dragit igång ett litet fotoprojekt. Jag måste dock erkänna att kreativiteten ligger lågt och det blev en kompromiss idag. Veckans bilder som passade temat togs igår och jag hinner inte rådfråga motiven.

En skopa ordglass

Det vore ändå ganska roligt att, som förr, skriva åtminstone en liten snutt varje dag. Ja, likadant kan (och ska!) det aldrig bli eftersom världen idag är en annan och inte minst jag själv har förändrats. Men principen är inte så dum: att ta sig tid och göra plats för reflektion såväl som kontemplation. Det gör gott, sådant.

…

Och mer än så hanns inte med – som vanligt kom livet emellan. En bra sak med idag är i alla fall att jag promenerade både till och från pendeltåget. Och tog en bunt mer eller mindre intressanta bilder med nallefånens kamera. Förutom på det sedvanliga tornet även en del spännande reflektioner. Det är bara det att jag (bl.a för att datorerna och fotodisken står på olika ställen) ännu inte importerat dem till datorn och därför inte har möjlighet att visa upp någon av dem här. Men jag tror banne mig att jag ska göra ett Flickr-set innehållande mina mobilfoton; sådana där bilder som jag normalt bara slänger ut via Twitpic eller Google+. Haken är bara att när jag börjar tänka på sådana här saker så vill jag givetvis även ha med det historiska materialet och då blir projektet lätt överväldigande.

När jag häromdagen bläddrade bland bilderna jag tankat över till iPad:en hittade jag flera riktigt snygga bilder som dock aldrig blivit publicerade. Och jag tänker främst på att få dem på papper för att dekorera hemmets väggar med, men det vore nog inte så dumt att lägga ut dem på Flickr och/eller bloggen också. Ett dylikt projekt kommer förstås också att kräva tid – det är många bilder som blivit liggande i Lightroom bara för att jag inte riktigt orkat med att göra ett urval.

En kväll eller två med fotorelaterade aktiviteter blir allt mer nödvändig. Liksom att komma i säng i vettig tid, vilket egentligen handlar om att gå när jag blir trött.

Blåst på konfe… äsch, morgonkaffet

I morse var jag så där trött att det definitivt behövdes finkaffe (a.k.a kaffe latte från Espresso House) för att få igång dagen och alltså var någon promenad från pendeltågsstationen inte ett alternativ. Jag hoppade på en buss och steg av på halva vägen för att gå resterande sträcka ned till kaffebaren. Inte för att jag är hurtig utan för att variera mig och slippa gå samma väg fram och tillbaka, vilket bara är tråkigt. När nu busshållplatsen sedan efter semestern inte ligger precis utanför kaffebaren, utan flyttats ett kvarter åt sidan p.g.a byggnadsarbete, blir allt lite bakvänt. Det bör dock påpekas att jag inte har några invändningar mot att ha fått ett kvarter kortare väg till kontoret. Från busshållplatsen alltså – från pendeltågsstationen är avståndet så klart detsamma som förut.

(Tramsigt. Det är okej med trams. Trams är bättre än ingenting.)

Okej, så jag hoppade av bussen och promenerade mot kaffebaren. Trottoaren utanför blockerades av byggnadsställningar och en stor, blå skylift så det enda sättet att komma fram var att gå runt den stora tillfälligt inhägnade ytan utanför gallerian. Efter vad som kändes som minst ett halvt kvarters omväg steg jag in i lokalen och noterade att det stod fem personer före mig i kön och att den nya tjejen (som häromdagen inte trodde att hon kunde skumma min önskade mjölk- och gräddblandning) verkade vara ensam om att betjäna kunderna. Det tog mig väl ungefär en minut att inse att jag skulle få vänta länge och det var det fan inte värt, så jag vände på klacken och gav mig iväg mot kontoret utan kaffemugg i handen. Det kändes som en typiskt trött morgon – det sket sig, helt enkelt.

Hela dagen gick sedan i trötthetens tecken – jag höll på att gäspa käkarna ur led – så när dagen närmade sig sitt slut bestämde jag mig för att ta vägen hem förbi Espresso House, sätta mig där och avnjuta min välbehövliga kaffe latte. Förhoppningsvis med grädde, då jag hunnit bli rejält hungrig. Det sket sig, det också. Dels kom jag iväg senare än jag tänkt mig, vilket innebar att jag inte skulle hinna sitta där så länge som planerat, dels hade man ingen ovispad grädde att blanda med mjölken. Jag bad den lite mindre nya tjejen (hon som grimaserar när hon skummar vispgrädde så att jag känner mig som något helt annat än en uppskattad kund) som betjänade mig att påtala för den eller de som ansvarar för hemsidan, att de angivna öppettiderna för kaffebaren inte blivit uppdaterade i enlighet med de faktiska öppettiderna – vi får väl se om och när det blir korrigerat. Lustigt nog var hon idag jättetrevlig och rentav pratsam. Undrar vad som hänt – eller är det jag som bemöter henne annorlunda?

På vägen hem reflekterade jag sedan i vanlig ordning över både ditt och datt (vilket tycks omöjligt att undvika, men tyvärr glömmer jag genast allt det smarta jag tänker – trots att jag i mitt huvud i princip skriver ned det), varvat med läsning i den sjätte delen av serien om Harry Dresden – d.v.s. Blood Rites.

Apropå reflekterande skulle det någon gång vara roligt att skriva ned alla små glada och positiva såväl som sura och griniga tankar jag tänker om människor som omger mig på resorna till och från jobbet. Det är där och då jag observerar, verkligen ser, mina medmänniskor. Och motmänniskor. Många tankar blir det under en resa och alltför många av dem är i dagsläget inte särskilt snälla, vilket är ett dåligt tecken. Jag undrar om vi inte, oftare än vi vill tro eller erkänna, ser på andra baserat på hur vi ser på oss själva. Eller åtminstone att det inre återspeglas i attityden till det yttre. Den som är lycklig älskar världen, typ.

Jag borde lära mig att ignorera motståndet mot att skriva blogginlägg. Av flera skäl, varav det främsta är att det så ofta håller mig från att alls skriva något här. Jag gillar ju att skriva och framförallt gillar jag att filosofera, eller snarare tänka, i skrift. Att se sina egna tankar formulerade i ord ger dem en helt annan klarhet. Att höra dem ur egen mun ger också klarhet, men objektiviteten blir lidande.

Nå, har jag något trevligt foto på en kaffemugg eller SL-buss eller något annat som kunde användas för att illustrera inlägget? Det är det som hindrar mig från att publicera… eller kanske inte. Hellre ett inlägg utan bild än inget alls. Hm?

Mia köper kylskåp

Igår skulle jag äta rester till lunch, men förra veckans köttfärslimpa hade fått päls så det fick bli lax i stället. När jag skar upp en bit gurka därtill noterade jag att den inte var så iskall och nästan frusen som den brukar. Kände även på laxbiten och konstaterade att den var mer sval än kall. Därefter öppnade jag kylskåpet och fann viss brist på kyla. Här var det något som inte stod rätt till.

Termometern inne i kylskåpet visade +5°C, men stod å andra sidan precis intill kylelementet och vem vet om den visar rätt i sig själv. Jag hämtade en annan termometer och ställde den på översta hyllan, lutad mot en stor burk hemkokt lingonsylt. En och en halv timme senare visade den på drygt +11°C. Och nu ännu mer. Inte bra.

Att skruva på inställningarna gav sedermera ingen som helst effekt så det var bara att konstatera att det inte blir någon ”allt på en gång”-renovering av köket utan snarare en process. Överst på listan hamnade alltså kyl och frys.

Visserligen är det nu bara kylen som mår dåligt, men frysen är lika gammal så jag förväntar mig inte att den heller ska hålla mycket längre. Och let’s face it: rent estetiskt skulle det se förskräckligt ut med gammal frys bredvid ny kyl.

När jag då tvingades inse faktum och började tänka på allt jag skulle behöva göra för att få till ett byte av kyl och frys fick jag halv panik. Jag vet mycket lite om vitvaror och vad man ska tänka på när man ska handla – och nästan lika lite om vart man ska vända sig. Plus att jag inte hade budgeterat för sådana äventyr på min semester – jag har ju redan fullt upp med att göra… ungefär ingenting.

Det är förstås helt omöjligt för mig att logiskt förklara och motivera en sådan här irrationell känsla, men det är å andra sidan heller inte nödvändigt – vi kan helt enkelt nöja oss med att konstatera att gårdagens eftermiddag och kväll kunde ha varit betydligt muntrare. Efter att jag kommit överens med sambon om att vi tillsammans skulle ge oss ut på jakt nästa dag kändes det dock mycket bättre och när morgonen väl kom var jag åter i balans och hade läget under kontroll.

I morse gav vi oss alltså ut på stan och besökte först en butik med för litet sortiment och sedan en annan med större sådant. Vi provade oss igenom hela utställningen, hittade ett par skåp som kändes okej och slog helt sonika till på dem. Förvånansvärt smärtfri process, och en trevlig försäljerska därtill. Tyvärr kunde de inte leverera förrän på torsdag, men det var så skönt att få lämna ifrån sig bollen att jag accepterade det. Och alltså är det bara att hålla sig hemma för att ta emot leveransen. Bortforsling av den gamla utrustningen ordnar sig på endera sättet – antingen m.h.a en kompis eller butikens bortforslingstjänst.

Efter inköpet unnade vi oss kaffe på det lokala Espresso House-haket varvid jag gratulerade mamma på födelsedagen och informerade henne om min triumf.

Nå, jag fick ändå tre och en kvarts års respit för det facila priset av en låda öl.