Mia is a geek

Vi säger att detta är en skrivövning. Det är det egentligen inte, men funkar som en anledning eller ursäkt att sitta på den för dagen svala balkongen och umgås med eller via datorn. Och smutta på en svalnande mugg kaffe latte.

Egentligen borde jag väl röja och fixa och putsa och feja lite med tanke på att vi får besök i afton – vi kör lite öppet hus, drinkmingel eller vad man nu ska kalla det. Har bett några vänner och bekanta komma hit och snacka, drinka, snacksa helt enkelt. Och som vanligt blev det lite tomt i huvudet när jag skulle komma på människor att tillfråga så i slutänden blir vi nog bara en handfull.

Men jag skrev in en lista över dessa tillfrågade i ett Google-dokument, vilken jag sedan kan använda som underlag för framtida evenemang. Dokument, förresten. Det var en anteckning. Googles notebook är dock inte helt lätt att hitta till via länkar från deras andra tjänster så det blir till att skriva in adressen för hand: google.com/notebook funkar.

Stream of consciousness.

Ja, lite sådant hade jag tänkt att det här inlägget skulle få bli. Bara skriva och låta tankarna vandra lite fritt vartefter. Jag tycker liksom aldrig att jag hinner det annars. Och det där med inte ha tid att blogga gäller fortfarande. Jag har inte tid, men jag tar mig tid att blogga just nu, just idag.

Tänk om jag skulle låta bli att korrläsa det som skrivits? Jag är ju mycket för preview och justering, korrigering, omformulering för att radlängderna ska bli estetiskt tilltalande (för mig på min dator). Ofta onödigt, antar jag. I alla fall om man betänker den tid det tar att bli klar med inlägget. Frestande, men jag känner mig själv – det kommer jag inte att kunna göra. Det är lite tvångsmässigt, det där med att korrekturläsa och finputsa inläggen.

Jag har väldigt svårt för att släppa ifrån mig saker som är annat än nästan perfekta utifrån vilka kriterier det nu är jag använder för att avgöra det. Jag menar att jag har en egen ganska tydlig och konkret bild av vad som är bra. Vad jag tycker är bra. Vad som uppfyller de krav jag själv har ställt upp för mig. Det gäller nog samma sak för bloggen som för mitt kodande eller mail- och dokumentskrivande på jobbet.

Tänk så intressant det vore att kunna jämföra kravmallar med varandra.

Jag tror att jag skulle upptäcka att vi inte är mer än ett par handfullar människor som är så där jättenoga och petiga med vad och hur vi skriver. Kanske inte bland dem som skriver språkligt korrekta blogginlägg, men bland folk i allmänhet. Jag tror.

Det här inlägget är nog det första som skyltar med det faktum att jag nu för tiden ingår i ett “vi”. I början ville jag inget skriva för att det dels var för nytt, dels för att jag ju egentligen inte vill skriva om jobb eller kärlek. Men så är det i alla fall – en klart påverkande anledning till att jag bloggar så mycket mindre nu är att jag har stadigt sällskap. Jag sitter sällan ensam hemma utan något särskilt att göra. Visst, jag hänger vid datorn, men då råder inte det totala lugn jag behöver för att kunna skriva. Och det lugnet längtar jag efter ibland. Det är därför skönt när han har andra saker för sig så att jag kan gå omkring och skrota och ostört göra precis vad jag vill. Som nu. Då jag alltså utnyttjar min fria tid till att jaga och dricka kaffe, samt kvittra och blogga.

Det är livet, det!

Fast jag har också travat iväg med tidningar och kartonger och dumpat min gamla stereo i soprummet. Det är mycket kvar att göra, men det mesta är taggat som “optional” så det blir gjort i mån av tid och ork. Väldigt lite är taggat som måste, och det lilla som är fixas lätt senare.

Jag behöver min tid och mitt andrum. Verkligen.

Kaffejakt, ja. Jag hade en så tydlig bild av hur jag bara skulle kasta på mig lite kläder och tofflorna och kvista ned på hörnan och hämta upp en kaffe latte. Kanske med muffins till. Och när jag ju ändå skulle ned kunde jag ju lika gärna ta med mig returpapper och kartong, som ska lämnas runt hörnet. Belöningen skulle bli kaffe, alltså. Tala om att jag blev förvånad för att inte säga besviken när jag upptäckte att fiket inte var öppet. Enligt skylten ska det vara öppet 9-15 på lördagar och så klart räknar jag ju också med att det är det. Inte idag.

Så i ren bestörtning åkte jag upp igen, fräschade till mig för en stadsresa, bar ned nästa omgång skräp till grovsoprummet och tog tåget in till centralen. Det hade liksom blivit en fix idé, det där med att få kaffe. Dagen skulle inte kunna börja på riktigt med mindre än att jag fick mig en kaffe latte. Eller… jag behövde inte börja dagen innan jag fått en. Hur som helst, kaffe tjänar som bra ursäkt att inte börja med vad det än är man ska göra.

Väl inne på centralen, där det ju finns minst tre kaffebarer att välja på, valde jag den som låg längst bort. Valde dessutom en smaksatt variant. Och en muffinsversion som skulle innehålla päron. Slog mig ned vid ett bord och tittade på människor. Egentligen hade jag tänkt sätta mig på det centralaste stället, men där var för lång kö och många människor. Ont om sittplatser.

Hur som helst fikade jag färdigt och travade sedan iväg mot tåget igen. Köpte med mig en stor vanlig latte längs vägen.

Egentligen borde jag testa alla ställena och en gång för alla bestämma mig för vilket som serverar den bästa latten. Som det är nu undrar jag alltid om det kanske hade varit godare att handla av någon av de andra.

Reflekterade som alltid över de människor som rör sig på centralen. Många med packning, förstås. Jag har insett att människoskådning är ett intresse. Jag tittar på hur de ser ut, hur de klär sig och rör sig. Särskilt om morgnarna, när jag vandrar från tåget ned mot Kistagången. Där går alla möjliga sorters människor, med fascinerande olika klädstilar. Jag funderar dock aldrig över vilka de är. Vad de är för slags människor eller vilka historier de bär med sig. Jag är fullt nöjd med att betrakta dem som statistrobotar i mitt universum. Kanske inte undra på att jag ofta känner mig som någon sorts utomjording.

Hela veckan har jag varit irriterad över att andra människor verkar ha så mycket tid att bry sig i allt. Jag blir stressad när det kvittras och bloggas och diskuteras hundra olika saker, som jag har noll koll på för att jag helt enkelt inte hunnit hålla mig uppdaterad. Egentligen tror jag väl inte att det handlar om att jag inte har tid, utan mer om att det känns som om jag inte har det. Och att jag som vanligt vill spänna över precis allt. Och så för att jag inte har kapacitet att ta in saker heller. Jag har inte ork för särskilt mycket. Lite grann känner jag mig som Bilbo, utbredd alltför tunt över alltför stor yta. Ungefär. Kanske är jag helt enkelt… tja, deprimerad. Jag hinner och orkar ju på något sätt inte riktigt med att leva. Jag hoppas att kommande semester gör nytta.

Sedan när jag har tid ska jag försöka tänka ut lite konkreta åtgärder.