Man lever så länge man lär

Ok, jag har visserligen efterlyst bloggmaterial, men det var inte riktigt så här jag tänkte mig.

För första någonsin har jag besökt akuten på Södersjukhuset och tillbringade även större delen av natten där. Vi kom in vid halv två i natt och åkte hem igen vid halv sex. Det som skulle ha varit fyra timmars god sömn, var i stället fyra timmars lidande på en brits. Det var inte roligt, men på SöS hade jag hopp om bättring och blev dessutom periodvis distraherad av provtagningar. Så det var nog bättre än att stanna hemma och plågas.

Så här var det (varnar känsliga läsare, men tror inte det behövs):

Jag hade tillbringat kvällen hemma hos en favoritmänniska med prat om högt och lågt – både mänskligheter och informationstekniska saker. Kände mig lite konstig strax under revbenen – det gick som ett band av sveda tvärs över övre delen av magen – men tänkte att det berodde på att jag druckit svart kaffe utan att ha ätit just något.

Under skjutsen hem blev jag plötsligt akut illamående och fick be honom stanna bilen så att jag kunde stiga ur och andas, andas, andas. Det hände inte mer än att jag trampade omkring lite på den knarrande snön, frös så jag skakade – med tänderna smattrade som kastanjetter. Just det roade mig, mitt i det allmänna illamåendet.

Klarade mig till slut hela vägen hem och därefter trampade jag mest omkring i badrummet när jag inte stod på alla fyra medan kroppen försökte göra sig av med magens innehåll. Plågsamt, kallsvettigt, obevekligt och oföränderligt. Och lite oroligt också. Vad är fel??

I vanliga fall när man mår så där illa går det över så snart man fått ur sig det som stör och är fel. Inte nu. Maginnehållet tog slut och varje klunk vatten jag drack för att ersätta förlorad vätska kom genast upp igen. Det blev liksom inte en millimeter bättre. Det enda som hände var att det kändes som att ögonen höll på att tryckas ut ur sina hålor och jag fick till och med små röda prickar under ögonen – någon sorts bristningar, orsakade av de våldsamma konvulsionerna.

Sjukvårdsupplysningen, som svarade efter vad som kändes som en väldigt lång väntan, tyckte att det nog ändå vore bra om vi uppsökte en akutmottagning. Så det gjorde vi. Södersjukhuset ligger rätt nära.

Väl där verkade det väldigt lugnt och jag behövde inte vänta många minuter på den första undersökningen, där man kollade puls, temperatur, blodtryck etc. Jag fick en sådan där klämma på fingret, antar det är pulsmätare – har sett den i E.R. (Cityakuten) så det var coolt att få en sådan på sitt eget finger. Puls 89. Blodtrycket var (tyckte jag) väldigt högt, 198/100, men personalen sade att det kunde bli så när man hade ont. Jag uppfattade även något om saturation på 100 och det har jag hört på E.R. att det är bra.

För att utesluta vad-det-nu-var så fick jag en mugg syrahämmande (tror jag!) blandat med xylocain och hänvisades till väntrum A för att dricka den lätt slemmiga vätskan. En tredjedel fick jag i mig innan jag fick användning för den finurliga spypåse jag utrustats med. Den stackars främlingen som satt i samma väntrum gick i det läget ut på korridorspromenad. Jag förstår honom. Det var, precis som jag fått veta innan, lite otäckt att känna tunga och läppar domna av bedövningsmedlet, men eftersom jag var förberedd kändes det okej. Resten av muggen fick jag i mig utan några större problem.

Ganska snart fick komma in i ett undersökningsrum och lägga mig på britsen, med valfritt antal filtar över mig. Sedan gick det säkert en timme innan det hände något mer. Jag minns banne mig inte i vilken ordning saker hände, men man tog bl.a ett EKG och nytt blodtryck, som hade gått ned (140/90 – låter mer normalt för mig), och jag blev även undersökt av en läkare, som ställde en massa frågor.

Vad svårt det är att komma ihåg hur plågorna utvecklat sig och att sätta fingret på exakt vad man känner så att man kan ge bra svar! Och det är omöjligt att avgöra om yrseln är ett symptom eller bara beror på brist på mat och sömn. Människor borde vara som moderna bilar: bara att koppla in en sladd och läsa av exakt vad som är fel.

Jag fick en mugg till av den konstiga sörjan, men denna gång utan bedövningsmedel. Kaxigt svepte jag innehållet, som knappt hann landa innan det kom upp igen – just som läkaren tittade in igen. EKG:t såg bra ut och levervärdena var bra. Ja, allt verkade bra. Kunde jag vara gravid, förresten? Knappast troligt, sade jag, men det skadar väl aldrig att kolla. Så det gjorde man. Negativt resultat.

Man hittade alltså inga direkta fel på mig och jag fick medicin mot illamåendet och rådet att åka hem och vila. Om det inte var bättre framåt kvällen var jag välkommen in igen.

Jag halvslumrade i läsfåtöljen mellan sex och sju. Flyttade över till sängen och fick genast nytta av hinken jag tagit med mig. Nähäpp. Men skam den som ger sig! Nytt försök. Sov kanske en halvtimme, men det funkade inte riktigt att ligga ned så jag flyttade tillbaka till läsfåtöljen. Sov där en timme eller två, innan jag vaknade till och kände mig ganska okej. Flyttade då över till sängen igen och sov fram till strax efter två. Därefter har jag suttit i läsfåtöljen framför datorn och smuttat på ett glas vatten, samt skrivit detta.

Glaset är nu tomt och kroppen verkar okej med att ta emot indata. Ska prova med lite filmjölk och se om det går lika bra. Men jag är tveksam till att äta något mer substantiellt, är hellre hungrig än illamående… det fick jag liksom fullständigt nog av under natten.

Men här är vi. Jag känner mig bättre nu, så det verkar inte som om jag behöver återvända till sjukan. Har dock fortfarande ingen aning om vad som var fel (och lär knappast få veta det i efterhand), men är i alla fall en erfarenhet rikare och ett antal hundralappar fattigare.

Så hur var din natt?