Man lever så länge man lär

Jag funderar över vilken sorts sinnesmänniska jag är egentligen. Det är Henrik Fexeus som har fått mig att tänka på det här – inspirerad av samtal med en kollega lyssnar jag nämligen på Fexeus bok, ”Konsten att läsa tankar”, och fastnade rejält på det fjärde avsnittet som bland annat pratar om sinnesintryck.

Vi får där bl.a. veta att man behöver anpassa sitt budskap efter vilket sinne hos mottagaren som är dominant, eller ge något litet för vart och ett av sinnena om publiken består av många personer som förmodligen har lite olika preferenser.

En person som föredrar synintryck förstår bäst ett budskap om det framförs i dylika termer: ”Det ser bra ut”. Den som föredrar hörselintryck tolkar bäst den typen av formuleringar: ”Det låter bra”. Kinestetiska personer föredrar fysiska intryck som beröring, temperatur etc (externt) och känslor (internt): ”Det känns bra” – eller (tänker jag) ”koden stinker!” eller ”koden ger mig huvudvärk!”. Och så finns det de som föredrar logik och gärna resonerar med sig själva. De benämns ofta digital eller binära – det blir av eller på, svart eller vitt. Fexeus kallar dem neutrala, såsom mindre beroende av yttre stimuli än övriga typer.

Ja, jag kan inte kondensera avsnittet i några enstaka ord och har säkert fått en del om bakfoten, men det känns verkligen som om jag behöver tänka mer på ämnet. Och jag noterar självmedvetet att jag här använde ett känslorelaterat sätt att uttrycka min tanke. Jag har aldrig tänkt särskilt mycket i sådana banor förut, även om jag varit medveten om att vi tar till oss information på olika sätt. Vissa behöver läsa, andra behöver höra och somliga behöver skriva. Typ så.

Så… vilken sorts sinnesmänniska är jag?

Spontant skulle jag säga att jag är känslo-/känselmänniska. Jag är helt torsk på det här med känslor av händelser, situationer, företeelser och blir lätt lyrisk över känslan av en struktur eller doften och smaken av en dryck. Eller konsistenser och då särskilt gällande det jag stoppar i munnen. Mat och dryck, vad tänkte du? Ska jag beskriva något ganska abstrakt blir det ofta just i känslotermer.

Åh, vilka fantastiska inre, känslomässigt rika, upplevelser jag kan få genom att blunda och bara föreställa mig hur det skulle vara… ibland baserat på minnen. Men utan att blunda kan jag inte fokusera på det inre, för då stör synintrycken.

Samtidigt tycker jag ju att jag ser allt i bilder, och för att förstå saker så behöver jag först skapa en mental bild av dem. Rita upp någon sorts diagram i huvudet eller i alla fall en visuell representation. Programvara uttrycks i strukturdiagram. Jag ser lagerarkitektur, klass-, interaktions- och sekvensdiagram. Men det kan ju bero på att vi i branschen visualiserar programvara med hjälp av just dessa typer av diagram. Vilket i och för sig i sin tur kan bero på att det är så vi som människor lättare kan förstå den. Eller bara vissa av oss? Det vete katten.

Och ljudmänniska är jag ju också, på flera sätt. Det exempel Henrik tog upp och som jag tog fasta på är att man lätt blir distraherad av ljud. Själv tappar jag t.ex. tråden mitt i en mening om det i högtalarna på krogen spelas musik som tilltalar mig. Eller har väldigt svårt för att stänga ute mina kollegors pratande när jag ska försöka fokusera på mina egna uppgifter. Det går lättare med andras kollegor, har jag noterat, eftersom ämnena då är mindre relevanta eller viktiga för mig att fokusera på. Då blir pratet ofta mer av ett lugnande bakgrundsbrus, som ger mig extra bra fokusförmåga. Tänk så man fungerar. Undrar hur personligt det är?

När jag var yngre, kanske främst i tonåren, förlitade jag mig mycket på logiska resonemang. Då försökte jag alltid resonera mig fram till mina åsikter, snarare än att känna efter vad jag tyckte. Så här i efterhand tänker jag att det nog hade mycket att göra med att aldrig kunna beslås med ologik, att alltid kunna försvara mina ståndpunkter med väl underbyggda logiska argument. Undrar var det kom ifrån, egentligen? Här börjar jag nog misstänka föräldraskapet. Mina känslor, som ändå är så stor del av mig, var inget jag fick eller kunde förlita mig på. Då. Idag fungerar jag annorlunda och vågar lita på magkänslan, min intuition. Icke desto mindre känner jag ändå att jag måste motivera detta med att magkänslan säkert baserar sig på erfarenhet och därmed är helt logisk och väl underbyggd.

Så, där har vi svaret!
Logisk känslomänniska, som störs av syn- och hörselintryck.
Det var väl inte så svårt? När jag väl fick sätta ord på saker.

Det logiskt sakliga skrevs det också om i boken. Hur avsaknaden av sinnesord paradoxalt nog kan göra budskapet mindre tydligt och öppna dörrarna för egen tolkning hos mottagaren. Där tänker jag på hur jag själv försöker uttrycka mig i skriftlig kommunikation, främst i tjänsten. Glasklart och otvetydigt. Avskalat och utan just sinnesord. Och när jag skriver tolkning korrigerar mitt inre jag genast ordet till feltolkning. Där försökte jag hitta ett passande adjektiv för att precisera den aspekten av mitt inre jag, men misslyckades. Svartsynt, bitter, pessimistisk, realistisk, saklig, sarkastisk, luttrad, desillusionerad, … ja, vad menar jag? Adjektiv är fantastiska små varelser, men ack så svåra att på pricken fånga!

En bit ur e-boken (finns inte med ljudversionen):

En intressant fråga: Om vår hjärna har så svårt att skilja på vad som är våra fantasier och vad som är våra faktiska upplevelser av världen, hur kan vi då vara säkra på vad som är verkligt och vad som bara är en hallucination? Och är det någon skillnad? Fundera på den, du.

Ungefär just precis det sade jag i ett av samtalen med kollegan och jag fick då känslan av att det inte var en tanke hen hade tänkt förut. Själv har jag tänkt den många, många gånger genom åren. Som den tvivlare och grubblare jag är – och ännu mer har varit… Är jag alldeles för klok för att hålla mig inom ramarna som tilldelats oss eller är jag bara rädd för att ha blivit vilseledd och grundlurad?

Som barn och under tonåren tänkte och grubblade jag väldigt mycket. Det var ungefär det jag gjorde förutom att läsa böcker. Och spela piano. I tonåren, när jag inte hängde med kompisar, fanns det inte riktigt lika mycket tid att läsa men läste gjorde jag ändå alltid, om inte annat så åtminstone den där sista stunden innan jag skulle sova. Främst böcker från någon av morsans bokklubbar. Jag hade bra koll på den tidens tantsnusk och mainstream-litteratur och minns hur jag så småningom, när jag väl börjat hitta mitt eget liv som vuxen, tröttnade och började läsa andra sorters böcker. Under 90-talet blev det en hel del böcker om personlig utveckling och flum av new age-karaktär. Strax före millennieskiftet hittade jag via Ender’s Game fram till science fiction och lite fantasy och pratar vi skönlitteratur är det där jag stannat kvar. Nu på senare tid har jag mest läst facklitteratur. Skönt att se att man förändras, tycker jag. Vart är jag på väg?

Sedan skrev jag också en del, men då främst i form av dagboksanteckningar. Att skriva ned saker är ett så bra sätt att bearbeta av upplevelser och synliggöra sammanhang. För mig, åtminstone. När jag skriver ser jag plötsligt saker i ett nytt ljus, jag tvingas reflektera och förstår mer vad det egentligen handlar om. Det gäller fortfarande i mycket hög grad, fast jag skriver alldeles för sällan.

Åter till tonåren. När jag inte läste böcker eller skrev dagbok lyssnade jag på, spelade eller komponerade musik, både via musikanläggning och instrument. Elpiano eller akustisk gitarr. Jag lirade i band på högstadiet, genom gymnasiet. Ibland undrar jag faktiskt vad som hade hänt om jag fortsatt med det även efter examen, när jag flyttade till Stockholm för att börja jobba. Hade jag varit där jag är idag, var hade jag i så fall kunnat hamna? Det får jag aldrig veta. Livet här är ju inte som i The Flash eller Legends of Tomorrow eller för den delen Fringe, där man ibland får möjlighet att utforska alternativa verkligheter. Jag är tvehågsen.

Annat jag funderar på ibland är vad som hade hänt om jag inte varit så less på skolan utan i stället studerat vidare, på högskolan. Vad jag kan minnas var det antingen systemerare eller programmerare jag i så fall hade läst till, för det var vad som gavs på Luleå tekniska högskola som än idag är belägen tvärs över vattnet från där vi bodde. Att läsa i Umeå fanns inte på min karta. Jag minns att min störste konkurrent på gymnasiet slutade efter tre år för att läsa matematik i Umeå. Själv var jag som sagt skoltrött och gick alla fyra år för att få en examen. Jag är sålunda en mäktig gymnasieingenjör. I elkraft. Jippi. Nu är jag dessutom turboladdad med nästan 60 högskolepoäng inom data och programmering.

Vi kan konstatera att jag för närvarande genomlider någon sorts ålderskris.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: