Man lever så länge man lär

Odramatisk lämning

Det var verkligen inte så dramatiskt att avsluta sin tjänstgöring på Det Stora Multinationella Företaget. Ett bättre ord vore kanske rentav antiklimaktiskt. Jag är glad över att jag inte hade gjort det så stort i mitt sinne för då hade jag nog blivit besviken. Hallå, efter mer än 15 års trogen tjänst, är det här allt ståhej?

I onsdags bjöd chefen på lunch som avslutsmöte eftersom han inte kunde vara på plats i Stockholm på min sista arbetsdag och då klippte vi tillsammans det betalkort jag haft och använt för företagets räkning. Egentligen spelar det nog ingen roll för företaget eftersom jag ändå var personligt ansvarig för att betala räkningarna, men det var kul, rent symboliskt. Och så delegerade han uppgiften att samla in teknisk utrustning till min bästa kvarvarande kompis på firman, JK. Mycket bra val, måste jag säga – det finns ju ingen mer perfekt för uppdraget!

I torsdags, d.v.s. igår, var det så dags att besöka kontoret, för både första och sista gången (som anställd). Jag har ju inte haft något direkt ärende dit sedan firman flyttade under första kvartalet. Det närmaste jag varit är kursen i Victoria Tower i början av mars, där jag spanade ned på kontoret från 32:a våningen. Parentes: detta var strax efter att försöket med den självkörande bussen drog igång längs Kistagången (och jag ser att det sedan slutet av juni är avslutat).

Planen var, utöver att lämna tillbaka saker, att fika tillsammans med JK och en annan kvinnlig kollega som dessvärre fick förhinder, men vi blev i alla fall tre fikande tack vare kollegan jag spelar Wordfeud med. Det blev alltså ett mycket litet ”fuck off-fika”, men väldigt trevligt med bra folk från samma outsourcing. Grunnade lite på vilka fler som finns kvar och kommer bara på mannen som var min fadder när jag första gången (aktivt och på eget bevåg) bytte jobb, 1998, då jag började som utvecklare på heltid, och även någon sorts [intern] IT-konsult.

Termen ”fuck off-fika” är förresten, för den som studsade, en del av jargongen från förra uppdraget och låter mer aggressiv än kärleksfull, som den egentligen är. Se användandet som en homage till det härligt heterogena gänget på mitt föregående uppdrag, i den röd-röda zonen. Den röda koppen jag fick ärva av en herre som lämnade uppdraget (och senare även företaget) tog jag faktiskt med till kontoret bara för någon vecka sedan, för att ha som min primära kaffemugg. Fredrik och Fredrik, Adam, Niklas, Tobias, Dan, Peter, Henrik, Marcus, Amna, Felipe, Kristina, Bente, Erik… fler? Absolut inte glömda! Jag tror att iaf fyra av tretton icke-externa till och med är kvar på företaget, ännu efter en handfull år.

JK lämnade fikabordet först och vi andra satt kvar ännu en stund och pratade om jobb och lönenivåer och annat mer trivialt. När han måste gå gick jag också, men fick vända halvvägs ut från parkeringen när jag kom på att jag glömt lämna mitt passerkort i receptionen. Stannade upp lite på vägen bort och vände mig mot byggnaden för att ta ett foto, och det kändes tomt och konstigt. Underligt att ingen från kontot gav någon indikation på att de var medvetna om att jag slutar. Visste de ens om det innan jag mailade mina slutavstämda timmar och bifogade kontaktuppgifter om de vill fråga något efter att jag slutat? Jag lär inte få veta.

Jag är nu, på riktigt, mellan jobb. Arbetslös, eller snarare arbetsfri, veckan ut. :)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: