Manifestation på Medis

Jag var där (på Piratpartiets manifestation mot allmän avlyssning) och stod upp och blev räknad (eller i alla fall både fotograferad och filmad). Solen sken och jag hade inget… nä, här passar inte det gamla Rekyl-citatet ”jag hade inget ont på känn”, för det var ju just det vi hade, vi som var där. Något ont på känn, alltså.

Ända sedan jag läste Opassandes inlägg, Översikt över övervakningslagar, har jag gått omkring med en obehaglig känsla i magen (innan dess hade jag hört och läst, men inte riktigt tagit till mig integritetskränkningarnas omfattning) och när jag fick reda på att manifestationen skulle gå av stapeln, insåg jag att det var något jag kanske borde gå på. Ställa mig upp och räknas, som Rick Falkvinge skrev.

Till min egen förvåning mer eller mindre tvingade jag min besökande väninna, snowflake, att göra mig sällskap. Jag sade till mig själv att jag åtminstone ville se vad det skulle bli för något – det enda jag visste var ju att en manifestation skulle äga rum på Medborgarplatsen klockan 14, men inget om vari den skulle bestå. Eller jo, förresten, jag hade faktiskt läst att Rick skulle göra sitt avslöjande.

Och till Medborgarplatsen kom vi och jag ställde mig på en bänk för att se något av vad som hände där framme där man talade och solen sken och… ja, jag har ju hört det mesta förut och skulle så gärna se att alla andra svenskar blev medvetna. För det är ju det de flesta inte är. När jag berättade för en kollega om ovan nämnda sammanställning trodde han inte riktigt på vad jag sade, men när jag (via IM) skickat länken till inlägget kom det tillbaka ett mycket kortfattat ”Oj.” – han reagerade precis som jag med magont. Och så borde banne mig alla reagera!

Jag har insett att jag faktiskt gör en del för saken utan att reflektera så mycket över det – jag pratar ju med familj och vänner och bekanta och kollegor och annat löst folk. Jag sprider medvetande och det är ju alltid något. Ett litet bidrag.

Men jag skriver ju ingen politisk blogg, utan bara en enkel dagbok så…

Efteråt tog jag mod till mig och gick fram till en tjej som jag sett bortanför mikrofonerna och trodde kunde vara opassande-emma, knackade henne på axeln och frågade försynt om hon möjligen var hon. Och visst var hon det och jag blev lite förvånad över att hon verkade bli glad precis som om vi kände varandra, men det kanske vi på sätt och vis gör. Eller gjorde, ska jag säga. Det var då, det.

Nätet är ju konstigt på så sätt att man liksom kan lära känna folk som sedan inte känner en tillbaka. Bloggar man så kan ju många kan läsa vad man skriver, utan att man är direkt medveten om det. Jag menar, jag ser siffror och statistik, men inte katten tänker jag på vilka människor som ligger bakom dem. Och lite så blev det med emma, för hon verkade liksom veta en massa saker om mig.

Nåväl, i och med att jag hälsat på emma hade jag gjort mitt och tänkte trava iväg därifrån när jag kom på den lysande idén att fråga efter Thomas Tvivlaren och paff blev jag när hon utbrast att han stod precis bakom mig. Jag bara vände mig om och där var han och det blev ett glatt åter… nä, vi hade ju inte träffats förut, nej. Ett glatt första möte, får jag väl kalla det då. Han var inte riktigt som jag väntat mig, men det var tveklöst positivt – om inte annat så blev mitt spontana intryck ett av en behaglig röst. Just det ordet, behaglig. Och han kändes som en person i vars sällskap man skulle trivas, finge man chansen att tillägna sig det. Vilket jag hoppas att jag får, någon gång här framöver.

Sedan anslöt vi oss till picknicken i Fatbursparken och kom att sitta tillsammans med emma och Joshua_Tree. Även Andreas anslöt (läs det länkade inlägget – han har flera bra poänger!). Med samma gäng besökte vi även senare Pig&Whistle i Söderhallarna. Mycket trevligt och det gjorde mig inte mycket att jag var tvungen att hålla mig till mineralvatten medan Josh bälgade i sig god tjeckisk öl och emma och Andreas sippade mandarin&chili-cider. Det var först när vi skulle gå som jag fattade att emma visst brukar läsa min blogg. Uj, uj… måtte jag nu inte känna ett än större behov av självcensur – det är ju sådant vi jobbar för att avskaffa!

Och jag kände att jag i princip måste skriva om dagen och manifestationen och alltihopa, men jösses så svårt det var att få ihop något alls – skrivkramp, minst sagt. Jag började om flera gånger och svor och var irriterad och inte alls något roligt sällskap. Det är tur då att man har besök av någon som tål det. Eller i alla fall någon jag tror tål det och därmed också låter mig vara precis så som jag är.

Och förresten… från och med nu är den här guldtjejen också Guldpirat.