Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘rick falkvinge’

Spontan lunchträff vid tingsrätten

Bilderna nedan är mina och får användas fritt så länge ursprunget anges.

Utanför Stockholms tingsrätt

Emma Christian Engström (pp)Vid tolvtiden infann jag mig utanför tingsrätten, vid Fleminggatan 14, och hittade snart bekanta ansikten i form av Emma och Christian, som undrade om vi hade något spontant att säga i megafonen. Spontant skakade vi på huvudena.

Strax därefter dök de åtalade upp – ja, i alla fall de två jag kände igen från Bambuser-utsändningen från gårdagens presskonferens. I övrigt vet jag inte riktigt vilka det är som fastnat på bilderna – den som vet får gärna upplysa.


Peter Sunde, Gottfrid Svartholm m.fl

En personlig reflektion är att Gottfrid Svartholm såg mindre ut än förväntat och Peter Sunde var mycket längre. Lustigt fenomen. Herrarna såg dock ut att vara vid gott mod och blev nog lite glada över det spontana jublet och applåderna.

Christian fattade megafonen och pratade spontant ur hjärtat. Jag hörde själv inte särskilt mycket av vad han sade, men roligt var det. Som vanligt. Andra som pratade var t.ex piratpartiledaren själv, Rick – när han pratar hörs det bra.

Marcin de Kaminski Sedan fick vi lyssna på Piratbyråns Marcin de Kaminski, som såg mindre ut i verkligheten än under gårdagens presskonferens, och den unge Göteborgs-piraten Stefan Flod. Och så var det Emil Oldenburg (rätta mig om jag har fel!), som förtjänstfullt pratade både före, mellan och efter de övriga.

Det filmades med stora kameror, ibland så närgånget att jag fick rysningar för motivens räkning. Fotograferades och mobilfilmades gjorde det också förstås. Ibland, vid sådana här tillfällen, kan jag inte låta bli att fundera över hur många som är där för att lyssna och delta på riktigt och hur många som är där främst för dokumentera och/eller för att se och synas. Fast spelar det någon roll?

Rick Falkvinge med sina tekniska mackapärer Rick var för övrigt bildmässigt väldigt rolig att se när han stod bredvid, med lilla vita datorn i handen, stora kameran om halsen och mobiltelefonen vid örat. Lätt tekniköverlastad. Och livebloggade gjorde han också med den äran, både inifrån rättssalen och där ute, där jag såg och fotograferade honom. Jag bestämde mig för att inte vara blyg och traskade resolut över för att störa honom med beröm för både det bildvänliga och livebloggandet. Och snäll som jag är valde jag ut en bild där man ser mer av tekniken han bär på än av den blottade magen. Men jag kunde kanske ha talat om vem jag var också. Oh well.

När det började bli dags att lämna den nakne piraten för att få i sig lite lunch, dök även den sköne Calle Rehbinder upp. En trevlig prick som gör sig bra på bild (även om just denna blev spontant obra – jag var frusen och ofokuserad).

Calle Rehbinder Rent allmänt kändes det bra att vara på plats.

Stämningen var god och nog får man väl säga att piratrörelsen slagit an precis rätt ton. För det här är verkligen fars, parodi, humor och stor teater och jag spelar så gärna min minimala statistroll i detta skådespel.

Heja piraterna!

Manifestation på Medis

Jag var där (på Piratpartiets manifestation mot allmän avlyssning) och stod upp och blev räknad (eller i alla fall både fotograferad och filmad). Solen sken och jag hade inget… nä, här passar inte det gamla Rekyl-citatet ”jag hade inget ont på känn”, för det var ju just det vi hade, vi som var där. Något ont på känn, alltså.

Ända sedan jag läste Opassandes inlägg, Översikt över övervakningslagar, har jag gått omkring med en obehaglig känsla i magen (innan dess hade jag hört och läst, men inte riktigt tagit till mig integritetskränkningarnas omfattning) och när jag fick reda på att manifestationen skulle gå av stapeln, insåg jag att det var något jag kanske borde gå på. Ställa mig upp och räknas, som Rick Falkvinge skrev.

Till min egen förvåning mer eller mindre tvingade jag min besökande väninna, snowflake, att göra mig sällskap. Jag sade till mig själv att jag åtminstone ville se vad det skulle bli för något – det enda jag visste var ju att en manifestation skulle äga rum på Medborgarplatsen klockan 14, men inget om vari den skulle bestå. Eller jo, förresten, jag hade faktiskt läst att Rick skulle göra sitt avslöjande.

Och till Medborgarplatsen kom vi och jag ställde mig på en bänk för att se något av vad som hände där framme där man talade och solen sken och… ja, jag har ju hört det mesta förut och skulle så gärna se att alla andra svenskar blev medvetna. För det är ju det de flesta inte är. När jag berättade för en kollega om ovan nämnda sammanställning trodde han inte riktigt på vad jag sade, men när jag (via IM) skickat länken till inlägget kom det tillbaka ett mycket kortfattat ”Oj.” – han reagerade precis som jag med magont. Och så borde banne mig alla reagera!

Jag har insett att jag faktiskt gör en del för saken utan att reflektera så mycket över det – jag pratar ju med familj och vänner och bekanta och kollegor och annat löst folk. Jag sprider medvetande och det är ju alltid något. Ett litet bidrag.

Men jag skriver ju ingen politisk blogg, utan bara en enkel dagbok så…

Efteråt tog jag mod till mig och gick fram till en tjej som jag sett bortanför mikrofonerna och trodde kunde vara opassande-emma, knackade henne på axeln och frågade försynt om hon möjligen var hon. Och visst var hon det och jag blev lite förvånad över att hon verkade bli glad precis som om vi kände varandra, men det kanske vi på sätt och vis gör. Eller gjorde, ska jag säga. Det var då, det.

Nätet är ju konstigt på så sätt att man liksom kan lära känna folk som sedan inte känner en tillbaka. Bloggar man så kan ju många kan läsa vad man skriver, utan att man är direkt medveten om det. Jag menar, jag ser siffror och statistik, men inte katten tänker jag på vilka människor som ligger bakom dem. Och lite så blev det med emma, för hon verkade liksom veta en massa saker om mig.

Nåväl, i och med att jag hälsat på emma hade jag gjort mitt och tänkte trava iväg därifrån när jag kom på den lysande idén att fråga efter Thomas Tvivlaren och paff blev jag när hon utbrast att han stod precis bakom mig. Jag bara vände mig om och där var han och det blev ett glatt åter… nä, vi hade ju inte träffats förut, nej. Ett glatt första möte, får jag väl kalla det då. Han var inte riktigt som jag väntat mig, men det var tveklöst positivt – om inte annat så blev mitt spontana intryck ett av en behaglig röst. Just det ordet, behaglig. Och han kändes som en person i vars sällskap man skulle trivas, finge man chansen att tillägna sig det. Vilket jag hoppas att jag får, någon gång här framöver.

Sedan anslöt vi oss till picknicken i Fatbursparken och kom att sitta tillsammans med emma och Joshua_Tree. Även Andreas anslöt (läs det länkade inlägget – han har flera bra poänger!). Med samma gäng besökte vi även senare Pig&Whistle i Söderhallarna. Mycket trevligt och det gjorde mig inte mycket att jag var tvungen att hålla mig till mineralvatten medan Josh bälgade i sig god tjeckisk öl och emma och Andreas sippade mandarin&chili-cider. Det var först när vi skulle gå som jag fattade att emma visst brukar läsa min blogg. Uj, uj… måtte jag nu inte känna ett än större behov av självcensur – det är ju sådant vi jobbar för att avskaffa!

Och jag kände att jag i princip måste skriva om dagen och manifestationen och alltihopa, men jösses så svårt det var att få ihop något alls – skrivkramp, minst sagt. Jag började om flera gånger och svor och var irriterad och inte alls något roligt sällskap. Det är tur då att man har besök av någon som tål det. Eller i alla fall någon jag tror tål det och därmed också låter mig vara precis så som jag är.

Och förresten… från och med nu är den här guldtjejen också Guldpirat.

Etikettmoln