Medelålders tant

Det kanske så smått börjar gå upp för mig att jag är medelålders. Eller äldre ändå? Jag har aldrig varit bra på att känna mig så gammal som jag enligt kalendern är. Jag tycker ICA-kort ger vuxenpoäng.

Jag har rätt länge tyckt att mina jämnåriga ser gamla ut. Med kråksparkar och gråa hår, ni vet. Själv har jag ännu inte ett endaste litet grått hårstrå – enligt min frisör, som jag besökte för snart två veckor sedan. Och kråksparkar… well, det var inte förrän jag gick ned i vikt som de började synas. Innan dess höll sig skinnet slätt p.g.a stoppning inifrån. De flesta av de där kilona har jag dessvärre återerövrat, men kråksparkarna blev kvar. Dock tror jag fortfarande att tiden farit förhållandevis milt fram med mig.

Undrar hur rimlig självbild jag egentligen har? Jag vet att jag är tjock, men jag vet inte hur tjock. Jag har inga fungerande verktyg för att på riktigt sätta mig själv i relation till andra. Och jag förstår också att det inte är den storheten mina nära och kära ser när de ser på mig. Liksom jag inte ser sådant när det rör dem. Det vi ser hos varandra är människan.

Jag vet också att jag antagligen borde se mig som någon form av tant. Det finns idag så oerhört många som är väldigt mycket yngre än jag. Människor som orkar ta in nya saker, ta för sig av livet och bara sprudlar av växande livskraft. De är inte som jag.

Hm. Det kanske inte är medelålders jag är. Ordet kanske är gammal.

En sekund undrade jag vad katten det var jag skulle skriva här. Egentligen. Det är lätt att tappa tråden, att associera sig vilse och halka in på helt andra ämnen än man tänkt sig. Det är då det är riktigt roligt att skriva, kan jag tycka. När skrivandet är som att befinna sig ute på resa, utan att ha ett bestämt mål. Då kan man hamna ungefär var som helst. Och det är det som är så jäkla roligt.

Förutom ibland när det är på riktigt, förstås.

Jag kan bli jättestressad av att vara ute på stan någonstans utan att ha ett mål som talar om för mig åt vilket håll jag ska gå härnäst. Det är dåliga gånger, det. Andra gånger äger jag världen och då är det bara skönt att finnas bland och liksom andas andra människor.

Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska vara betraktare eller skapare av världar. Ska jag avnjuta verkligheten utan att, så långt det nu är möjligt, påverka den? Eller ska jag kasta mig in och forma och styra så mycket jag någonsin kan? För det är ju ändå roligt och fascinerande att känna makten att påverka saker, men om jag gör det får jag ju aldrig veta hur det annars skulle ha utvecklat sig. Det där är ett dilemma som få tycks förstå.

I detta nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli några minuter efter tio, för då börjar Melodikrysset. Det där radioprogrammet jag definitivt förknippar med ålderdom. Melodikrysset var något för mig fullständigt obegripligt som bara äldre människor ägnade sig åt. Och nu gör jag det uppenbarligen själv.

Det började med att jag på Twitter upptäckte att folk pratade om och löste krysset. Ni ser, bara en sådan sak som att jag idag ofta är vaken vid den tiden. Eller var det så att Melodikrysset sändes vid ett tidigare klockslag förr? Typ åttatiden?

Hur som helst slog jag en gång på radion av ren nyfikenhet och upptäckte då att jag ju faktiskt kunde svaret på rätt många frågor. Och på den vägen är det. Jag har insett att man måste skriva ut själva krysset i förväg (och jag har ingen skrivare hemma så det måste ske på jobbet i så fall) eller också rita upp det för hand, så det gjorde jag i måndags. Skrev ut spelplanen alltså. Och så pratade jag lite med Snowflake på hennes blogg. Det hela slutade med att vi nu har en träff på Twitter för att prova lösa Melodikrysset.

Det ska bli skoj! Men det känns också som ett tydligt ålderstecken.

Jag får komma över det där. Och bli den medelålders tant jag är.