Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘gruppträff’

Fjärde gruppträffen

Ämnet för dagen var socker och kolhydrater och inte vet jag om jag lärde mig så mycket nytt, trots att jag knappast anser mig insatt i det här med näringslära. Jag måste tillstå att det stör mig lite att gruppen är flamsig och har lätt för att spåra ur. Men gänget som brukar träna samtidigt som jag är bra och jag blir alltid glad av att träffa, och träna tillsammans med, dem.

Eftersom jag anlände precis på klockslaget hann jag inte väga mig före träffen, vilket vi tydligen skulle ha gjort, utan fick ta det efteråt. Jag tror nu inte att det gör någon större skillnad, förutom att jag kom igång med träningen senare än de flesta andra och därmed också blev sist klar. Vilket blir lite trist.

Men -9.9 kg är bra på alla möjliga sätt och vis. Bland annat märks det på skärpet, där jag snart är inne på sista hålet. Tydligen har jag i snitt gått ned exakt 2 kg per vecka och om den trenden håller i sig så blir det 20 kg på de 10 veckorna.

Jag vet inte längre hur många kilon jag ”ska” tappa, för dagens remsa gav en lägre målvikt än de tidigare. Varför vet jag inte, men jag ska definitivt försöka komma ihåg att fråga.

De färdigblandade dryckerna hade äntligen kommit så jag köpte givetvis med mig en uppsättning, som vägde något ton i väskan och jag fick verkligen kämpa mig till tåget och sedan bussen. Att dricka chokladmilkshake okyld är förresten inget jag rekommenderar – hoppas att de är roligare som kalla.

Eftersom det är måndag har jag uppdaterat stegstaplarna och lagt in förra veckans utfall. Jag undrar om jag inte ska byta skala med tanke på att den senaste stapeln blev lite väl hög. Förra veckans stegsnitt ligger så mycket som 5245 steg över målet, för jag har gått mycket mer än vanligt nu när jag, på grund av förkylningen som aldrig riktigt bröt ut, inte tränat.

Igår gick jag till exempel ända hem till väninnan, som bor strax utanför stan men dessvärre var varken hemma eller anträffbar. Det var bara att vända på klacken och åka hem. Märk väl: åka. För vid det laget var jag både trött och less på att promenera. Men jag kunde i alla fall konstatera att det tog 7500 steg och 65 minuter. Det torde sålunda vara något längre än till jobbet. Tänk om jag hade haft den där GPS:en… då hade jag vetat.

Ännu en tredje gruppträff

Förra veckans hälsospårande räknades tydligen inte som en gruppträff och därmed var dagens träff den riktiga tredje. Det hade väl varit helt okej om det inte också innebär att det är vägning först nästa vecka. Jag som så hade sett fram emot att få ännu en remsa! Svart på vitt på att det går bra för mig.

På träffen fick vi resultatet från förra veckans övningar. Mitt var riktigt uselt – det kom inte ens in på papperet där man visade olika risknivåer och sådant. Och jag som ändå fått så mycket bättre flås de senaste veckorna! Men som det också stod: ”Du har en utmärkt förbättringspotential”, vilket jag tycker är stor humor och det är precis vad jag brukar säga som kommentar till usla resultat. Här finns allt att vinna! Det kan inte bli sämre.

Och några milkshakes har fortfarande inte inkommit. Tjejen jag frågade trodde att de skulle komma först i mitten av mars. Ska jag behöva blanda och klunka äckliga soppor flera gånger per dag ända tills dess? Jag som hade hittat en sådan funktionell modell med jordgubb till frukost, potatis/purjo till lunch, bar till mellanmål och så milkshaken till middag. Perfekt variation.

Eftersom jag sedan igår kväll har känningar av en annalkande förkylning avstod jag efter mycket velande från att träna, trots att jag hade med mig träningsväskan. Jag tror att det var ett bra beslut, även om det känns lite surt att inte få träna. Jag menar, det blev ju inte ett enda pass i förra veckan så jag känner att jag har en del att ta igen. Måtte jag inte falla ur nu!

Annars fortsätter den goda trenden med lunchpromenader. Idag var det lite tveksamt med tanke på förkylningsantydan och kollegornas varningar om gräslig kyla där ute, men vi gick iväg i alla fall (om inte annat så behövde jag köpa snus och kollegan behövde mat) och valde en liten försiktig runda. Den kändes bra, men nästan snopet kort så vi bestämde oss för att ta en runda till. Visst var det kallt, men ändå inte för kallt. Allt som allt blev det en rätt okej sväng på ca 3800 steg. När vi passerade passade jag på att besöka banken och boka in en tjänsteman för tillträdet nästa fredag, så nu är även det fixat.

Förresten, stegsidan är uppdaterad med förra veckans snitt som ser väldigt bra ut på bild så där, men jag måste erkänna att tre av dagarna nådde jag inte upp till målet (som ändå är lågt satt). Och två av dagarna dubblade jag relativt målet. Jag behöver skaffa mig bättre rutiner i vardagsmotionerandet.

Tredje gruppträffen

Dagens lunchpromenad blev oväntat, men inte det minsta otrevligt, lång. Det känns som en riktigt bra modell, att dricka sin varma soppa och sedan ge sig ut på marsch i solskenet i pratbart sällskap. Förutsatt att det är solsken ute förstås. För bara några veckor sedan hade sådana här promenader varit helt otänkbara. Jag hade inte orkat och inte ryggen heller.

Till gruppträffen kom jag sedan alldeles lagom för att hälsa på några av gruppmedlemmarna och skämta bort några minuter. Därefter var det dags att ge sig ut för att gå en runda på ca 750 meter, som man ska gå så snabbt man orkar. Tiden det tar, i kombination med ens BMI, ska ge ett konditionsvärde. Marschen kommer att upprepas vid ett senare tillfälle och förhoppningen är då förstås ett förbättrat värde. Först gick vi i samlad tropp för att lära oss vägen, sedan gick vi en och en med 30 sekunders fördröjning. Jag blev omgången av någon med längre ben och mindre övervikt. Förresten har jag nog inte berättat att gruppen består av enbart kvinnor, men så är det.

Redan innan jag lämnade kontoret hade jag bra siffror på stegräknaren och efter de här två rundorna samt promenaden hem från tunnelbanan hade jag plötsligt gått nästan dubbelt så mycket som jag behöver enligt mitt mål. Målet borde nog justeras uppåt för som det nu är överträffar jag det varje vardag utan att anstränga mig det minsta. Hur som helst kom jag på idén att göra ännu en resultatsida – den här gången en där jag presenterar mina stegresultat i förhållande till målet.

I övrigt går det fortfarande bra, jag håller mina mattider och äter det jag ska äta och det är rätt bekvämt och inte ett dugg äckligt, vilket en del andra kursdeltagare inte alls håller med mig om. Och vikten minskar stadigt, så det blir absolut ännu en kortare stolpe efter nästa veckas vägning. Skönt var det när jag i morse tog på mig nytvättade jeans och tyckte att de kändes som pyjamasbyxor – förr satt de ganska tight och det tog en dag att liksom gå in dem igen. Så icke längre.

Andra gruppträffen

Jag hann inte mer än komma innanför dörren så blev jag till min förvåning visad till vågen. Förvåning därför att i mitt stilla sinne var det först nästa vecka det var dags för vägning. Det är något jag sett fram emot. Vågen visade på 3,9 kg mindre än vid hälsoanalysen för 13 dagar sedan. Och det känns också. Byxorna sitter störande löst så jag ska ta skärpet i drift igen.

Det märks skillnader på andra sätt också. Om vi nu bortser från mitt väldigt glada humör (som säkert också kommit av annat) så är det mycket lättare att andas. Och att röra på sig. Jag tappar inte längre andan helt av minsta ansträngning.

På träningen körde jag förhållandevis hårt, men kunde ändå samtidigt prata med de andra som tränade. Jag nådde heller inte riktigt upp till den övre pulsgränsen. Det är nästan lite konstigt att det märks skillnad så snabbt, men det gör det.

Det var riktigt roligt att träna idag och jag hade nog tagit ett extra varv om inte klockan närmat sig stängningsdags.

Matmässigt funkar det alldeles utmärkt. Jag äter rätt saker på rätt tider och dricker tillräckligt mycket vatten. Oftast mer. Jag har tränat helt enligt plan och alla utom en av dagarna har jag klarat mina stegmål med råge. Jag är på spåret. Bra jobbat!

Jag blir hungrig mellan målen, men ändå inte sugen på att äta. Det är en lite konstig känsla. Fortsätter det så här borde det inte bli några problem att klara resterande 9 veckor, men jag gör mig inga illusioner och räknar kallt med att det kommer svackor. Det är först då man vet av vilket virke man är gjord.

Det första gruppmötet

Mobiltelefonens larm ljöd en timme innan jag skulle vara där, precis som det var inställt att göra. Det är lugnt, tänkte jag, och stängde av det. För det är det ju – det tar inte mer än en kvart, tjugo minuter att ta sig från jobbet till träningscentret. Tio minuter innan mötet började insåg att jag skulle komma för sent eftersom jag var kvar på kontoret. Typiskt, typiskt!

I halv panik (och knappast särskilt klartänkt) beställde jag en taxi och travade ned för att möta den. Väntade otåligt och väntade lite till och där kom det en taxibil och jag viftade energiskt för att visa att det var jag som beställt den. Det var dock ingalunda min bil för i den satt redan en bunt folk och taxi brukar såvitt jag vet inte organisera någon samåkning.

Någon minut senare kom en taxibil åkande till min ickeadress (min ingång har ingen officiell adress så jag har hittat på en som är logisk och för det mesta funkar), precis dit där jag stod, och glad i hågen öppnade jag dörren varvid föraren förklarade att hans inte var den bil jag beställt, men jag fick så gärna åka med dit jag skulle (även om han menade att det hade gått snabbare för mig att ta tunnelbanan – och det hade han nog fasen nästan rätt i) förutsatt att jag ringde och avbeställde den andra bilen som torde vara på väg. Jag tänkte i tre sekunder och hoppade in i bilen.

Väl framme stannade han förstås rakt utanför dörren så att personalen på centret inte kunde undgå att se att jag kom i taxi. Lite genant, tyckte jag. Det här med att ta taxi till träningslokalen sade föraren annars var väldigt vanligt bland stressade människor i storstaden. Men sådan var ju inte jag, menade jag, eftersom jag nu inte stressade till träning utan till ett inbokat möte. Visserligen med efterföljande träning, men ändå. Puh. Saved by the bell, för det kunde mycket väl ha varit annorlunda. Jag måste se till att åka från kontoret i tid för att hinna träna innan stängningsdags (kl 19).

Taxichauffören berättade också att han själv haft viktproblem och provat metoder liknande den jag nu ger mig in på, men det som verkligen fungerat för honom var OA, Overeaters Anonymous. Han undrade om jag trodde att de kanske kunde hjälpa mig också, vilket jag sade att jag inte trodde och inte heller tror. Mitt problem är ett annat, tror jag. Hur som helst är vetskapen om OAs existens ytterligare en sådan där liten kunskap jag fått genom ett mänskligt möte. Har jag sagt, förresten, att mänskliga möten är det som gör livet värt att leva? Nåväl.

Jag steg in genom dörren och började genast beklaga mig över min oförmåga att komma i tid och kursledaren sade att det gjorde inget för de väntade ju på mig och jag menade att det var just det som var problemet. Men jag blev faktiskt inte mer än tre minuter sen och en av deltagarna var ännu senare, så så förskräckligt hemsk var min försyndelse inte så här med lite perspektiv applicerat på toppen. Men det är ju det där – vad jag gör kanske inte är så hemskt, men det är ju ändå jag som gör det, jag som hade kunnat låta bli, mitt ansvar och sålunda finns bara mig själv att skylla. Att lägga skulden på, menar jag. Varför man nu måste skuldbelägga överhuvudtaget? Det vore ju bättre att låta bli det.

På själva mötet fick vi (11 kvinnor, om jag inte räknade fel) berätta lite om oss själva – varför vi var där och vad vi hade för förväntningar på kursen. För kurs får man ju ändå kalla det. Vi ska ju lära oss äta på ett sätt som håller i längden. Handledaren pratade om motivation och många av gruppmedlemmarna flikade in sina egna erfarenheter. Det som störde mig lite var att av oss fem som ska köra på den snabba, enformiga metoden (VLCD, Very Low Calorie Diet) hade alla de andra redan börjat. Någon hade rentav hållit på i två veckor. Jag kände mig liksom lite lurad där. Då är jag ju helt ensam om att börja nu. Men i övrigt kändes det bra. Flera är lika tjocka som jag, och alla verkar jättetrevliga.

Och att träna efter mötet kändes bara roligt. Jag hade, som förväntat, inga större problem med att komma över den övre pulsgränsen. Otränad som jag är.

Träningen är en form av cirkelträning, där man byter station var 30:e sekund. Varannan station befrämjar kondition och varannan styrka. För konditionen är det svikt- eller stepbräda som gäller och det syns rätt tydligt vilka som gått på step-up och inte. Jag har inte gjort det och känner mig rätt kass, men det blir mer en kul grej – det viktiga är ju att jag håller flåset uppe. Och det gör jag, även om det inte ser särskilt tjusigt ut.

Cirkeln består av ungefär 16 stationer. Och en pulsmätare, med vidhängande tabell över lämpliga pulsintervall för olika åldersgrupper. När man som jag är mellan 39 och 45 (med reservation för att jag kan minnas någon siffra fel) ska man hålla sin hjärtfrekvens mellan 114 och 150 bpm. Ja, jag menar slag per minut. Och jag låg på 145-148, med en tillfällig topp på 153. Det där lär ändra sig med tiden och ökad kondition och jag fasar lite för att en vacker dag behöva kämpa för att ens nå den undre nivån. Men den dagen blir å andra sidan en bra dag, för då kommer jag att ha mycket att glädjas åt.

Etikettmoln