Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘Bangalore’

Kry, men inte pigg

Peppar, peppar. Det verkar inte som om mina kulinariska äventyr har lett till något otrevligt. Jag mår utmärkt. Bortsett från att jag är gräsligt trött, förstås.

Det får bli att ta igen några timmars sömn idag – direkt efter frukost eller senare, beroende på vad vi hittar på. Inget är förutbestämt, även om idéer finns.

Molnigt verkar det vara, men jag tror inte att det blir svalt för det.

Bangalore: dag 3

Svart chokladfyllning Lördag, arbetsfritt. Frukost strax efter nio. Samma trevliga buffé som vi redan vant oss vid. PLG gick ned före mig eftersom hon varit vaken i flera timmar och hunnit både det ena och andra samt blivit hungrig. Själv var jag trött p.g.a gårdagens bloggande följt av någon timmes läsning i Test-driven development (Beck). Idag åt jag omelett med ost och skinka och tomat. Mycket gott. Inga konstiga varma rätter, men frukter, juice och diverse bakverk. Bland annat vaniljmuffin och något smördegsaktigt med choklad i.

Shiva Kumar, Doorman - vår dörrman i paraduniform Efter frukosten bad vi om att bli skjutsade till Garuda Mall, som ligger hyfsat nära. Som förstås av namnet är det ett shoppingcenter vi talar om. På vägen ut från hotellet mötte vi vår vän dörrmannen och jag bad att få ta en bild av honom, vilket gick alldeles utmärkt. Jag kallar honom vän för lite så känns det. Han är väldigt trevlig och vi småpratar alltid med honom på vägen in i eller ut från hotellet, samt utbyter vinkningar när vi passerar foajén och han står där utanför.

Garuda Mall, alltså. Där som överallt annars får man passera en metalldetektor för att komma in, och eventuella väskor genomsöks. Det är alltså inte bara på hotellet och kontoret som säkerhetskontrollerna finns, vilket jag hade trott. På det lyxigare hotellet Leela Palace, som vi fikade på på vägen hem, körde man samma system som på flygplatser – lägg alla dina saker på bandet så röntgar vi dem och gå själv igenom metalldetektorn. Ja, jösses.

Och inte får man fotografera heller. Så fort jag drar upp kameran, vare sig det är utanför kontoret eller inne i shoppingcentret kommer det genast en uniformerad person och viftar avrådande med pekfingret. Därför har jag tyvärr inte kunnat ta många av de bilder jag velat ha och sålunda är bilderna i bloggen onödigt fåtaliga.

I Garuda Mall tillbringade vi större delen av dagen, samt åt lunch. Och handlade.

Jag köpte ett par silkessjalar, en kurta (tror jag det kallas – jag tänker på den som skjorta eller möjligen till och med nattskjorta) samt en indisk dress inkluderande skjorta, sjal och byxor. Och så några andra småsaker. Kurtan är egentligen för liten, men jag kunde inte motstå den. Vem vet, kanske kan den fungera som motivation i det framtida viktminskningsarbetet.

De ringde förresten från Itrim häromdagen – det kändes skruvat att sitta på ett kontor i Bangalore och prata med en gullig människa från hemma i Sverige.

Men åter till Garuda Mall.

Det första vi lade märke till när vi kommit in var förmodligen Esprit-butiken, som jag är övertygad om att JK har besökt.

Det andra var en butik där man sålde indiska kläder, antagligen saris. Färgglada, mönstrade tyger i en salig blandning. Vackert. Men skyltarna var lite lustiga: ”Sale up to 51% off + Exclusive Offer Now Get Up To 49% Off = 100% Off”:

Upp till 51% + upp till 49% = 100% rabatt

Vi gick aldrig in i den butiken, men däremot i Fabindia på planet ovanför. Det var en butik som sålde indiska kläder och som vi fått tips om av en kvinnlig indisk kollega. Det var där jag köpte sjalarna (stole och dupatta, står det på lapparna) och kurtan som är för liten (men dock ack så skön!). Något tiotal meter därifrån låg en butik som nog heter Soch och där jag köpte den hela dressen. Personalen var hjälpsammare och priserna rätt mycket högre, men de hade storlekar som passade mig och en skräddare som kortade byxorna på en halvtimme.

Lunch åt vi i Garuda Malls food court och det lär väl visa sig om det var klokt. Om vi överlever natten utan plågor. Vilket påminner mig om middagens förskräckelse, men den får jag återkomma till – det blir så rörigt annars.

När vi kände oss klara åkte vi rulltrapporna ned och gick ut för att ringa hotellet och be dem skicka en bil för att plocka upp oss. Men tydligen jobbade inte den chaufför vi åkt dit med och man trodde inte att en som inte träffat oss förut skulle kunna känna igen oss där vid den tiden, så det blev det inget av med.

Nåja, då behövde vi inte fundera och vela längre utan kunde ge oss på att åka tuk tuk eller som de också heter: auto rickshaw. Det var ju inte långt hem och vi kände till vägen på ett ungefär så de borde inte kunna skörta upp oss alltför mycket. Enligt hotellpersonalen skulle det inte kosta mer än 30-40 rupees.

Den första rickshaw vi hoppade in i (med en påstridig chaufför som nästan slet oss ifrån den vi ville åka med) körde oss till andra sidan korsningen och stannade för att diskutera priset. Han ville ha 150 rupees för att köra oss till hotellet. Aldrig i livet, sade PLG och vägrade stenhårt att gå över 40 – jag var riktigt imponerad över hennes omedgörliga attityd. Chauffören gick stegvis ned till 70 och därefter steg vi helt sonika ur hans fordon. Vi skulle precis korsa gatan för att återvända till Garuda och den långa tuk tuk-raden då en annan snubbe erbjöd sig att köra oss. Han verkade betydligt trevligare och sade dessutom ok till 40 rupees.

Tuk tuk rally - inifrån en auto rickshaw Att åka auto rickshaw var visserligen bullrigt och dragigt och avgasigt, men ändå charmigt på något sätt. Jag plåtade så gott det gick inifrån fordonet och kom sent omsider på att jag borde ha plåtat något dylikt från utsidan också. Jag fick bakdelen på två kor och missade helt en som stod på mittrefugen – där har jag jobb att göra, helt klart. Men tänk om heliga kor inte heller får plåtas, om indierna kastar sig över mig när jag försöker?

Eftersom chaffisen inte riktigt visste var vårt hotell låg lät vi honom släppa av oss vid ett närliggande ställe, som enligt en kollega skulle ha bra fika. Leela Palace. Det var först nu efteråt när jag tittade på bilderna som jag insåg att vi lätt kunde ha dirigerat honom rätt – på en av dem ser man nämligen vid Indian Oil-macken en tydlig skylt som pekar mot hotellet där vi bor.

Iced Latte Bra fika, ja. Jodå. Det här var ett riktigt ställe som serverade italienskt kaffe av märket Lavazza, som är bekant hemifrån. Jag beställde Iced Latte och chokladmuffin. När jag prövande sög i mig lite kaffe insåg jag att det var gräsligt sött och därmed odrickbart. Jag påtalade detta och fick då serverat en ny, denna gång helt utan tillsatt socker. Mycket bättre!

Efter att ha kollat taximöjligheterna och konstaterat att det skulle bli väldigt dyrt i förhållande till sträcka och vad vi tidigare betalat, gav vi oss ut på fotvandring. Det visade sig inte alls vara särskilt långt och vi var allt lite stolta över att vi tog oss över den stora vägen (Airport Road) med livet i behåll och dessutom hittade hem utan några som helst problem. Jamen hallå, det är ju skyltat!

Väl hemma blev det dusch och drink på hotellpuben, där vi senare fick veta att man fick två till priset av en. Sicken tur att vi beställt varsin single – två dubbla hade lätt kunnat bli för mycket. Men jag förstår den brittiska principen med sprit före middagen. Min gin & tonic gjorde definitivt nytta och vem vet… kanske skyddar den lite mot malaria också – eller är det inte kinin i tonic:en längre eller har det bara effekt på redan erhållen malaria? Här finns myggor, har vi noterat. PLG fick stora svullna bett direkt, medan mina bett (på fötterna) inte svullnade ordentligt förrän den andra dagen. Kliar gör de också.

Roof-top pool at night Två drinkar senare åkte vi upp på taket och satt intill poolen. Det var härligt där uppe och vore toppen med ett kvällsdopp – poolen är tydligen öppen till 21 och öppnar 9, om jag minns rätt. Hur som helst är det riktigt läckert med den belysta poolen alldeles intill takkanten, med utsikt åt två håll, och en bar med kuddbeströdda soffor. Gymmet ligger bredvid.

När hungern började göra sig påmind åkte vi ned till den vanliga restaurangen. Den som har öppet dygnet runt om jag förstått det rätt. All hours. Där beställde jag en Tandoori Non-Veg Platter medan PLG åter valde buffén. Så här i efterhand kan jag säga att jag gjorde fel, men hoppas att det inte straffar sig. Det var nämligen så att jag fick in min förrätt, skar i den första köttbiten och tur var väl det. Jag blev fundersam och frågade servitören vad det var för något. Han svarade att det var kyckling och då kunde vi ju bara konstatera att den var rå. Någon tilllagning verkade inte ens ha varit påtänkt. Som ni förstår tackar jag gudarna för att jag inte helt tanklöst stoppade biten direkt i munnen. Givetvis tog han bort tallriken och stekmannen stekte kycklingbitarna ordentligt och lade upp dem på en ny tallrik och så vidare, men som man kanske kan förstå hade jag ingen större matlust efter det. Åt gjorde jag, men det var inte med glädje. Jag känner mig faktiskt fortfarande nästan illamående vid tanken på den råa kycklingen.

Men nu är det alldeles för sent (över tre!) och jag orkar banne mig inte skriva mer. Orkar inte korrekturläsa, formulera om och snygga till och allt det där andra jag brukar göra. Ni får stå ut med sämre skrift än vanligt.

Som avslutning en spegelvänd bild på mig i min nyinköpta indiska dress (tyvärr ser man inte byxorna, men de är, tror jag, i linne – tunna, rymliga och svarta):

Min indiska dress

Bangalore: dag 2

Frukost vid niotiden. Jag provade alla möjliga lustigheter bland det tillagade och blev till slut ganska mätt. Somligt indiskt var rätt starkt, men jag var ju tvungen att hålla lite god min inför sällskapet så det låtsades jag inte om. Drack sweet lime-juice. Och vattenmelonjuice. Och te med mjölk (där mjölken såg konstig ut) som jag aldrig drack upp. Får väl bli kaffe nästa gång. Och då ska jag också låta omelettkocken röra ihop något åt mig – PLGs frukostomelett såg otroligt god ut.

Utanför hotellet/restaurangen Utanför hotellet/restaurangen Lite (klickbar) grönska utanför hotellet. Jag gillar på något sätt att jorden som syns där gräset slitits ned är så där rostigt röd. Det känns exotiskt. Och så palmer bland träden förstås.

Till kontoret i hotellets taxi som vanligt – det kändes för varmt för att gå.

Idag kollade säkerhetsvakterna inte som igår under bilen med spegel. Efter bomber, antar jag. Företagen i området kanske är attraktiva mål för terrorister, vad vet jag. Förresten kontrolleras det säkerhet även på hotellet. Man tittar i våra datorväskor och ber oss gå igenom en metalldetektor på vägen in. Det tjuter till varje gång vi passerar, men av det är det ingen som ens höjer ett ögonbryn. Skulle det tjuta på något annat sätt om vi hade med oss farliga saker, månne? Det ser lite fånigt ut med en ram, tänk fristående dörrposter utan dörr, intill en liten disk mitt på den breda, två steg, höga trappan som går upp till hotellet entrédörrar.

Framför hotellet står även en stilig man i vad jag skulle kalla paraduniform. Honom måste jag absolut fotografera någon dag så ni får se hur tjusig han är. Hans uppgift verkar vara att hålla upp bil- och hotelldörrar för gästerna, och kanske också att pryda hotellet så där i största allmänhet. Fotograferingsobjekt. Och trevlig är han också. Det blir varmt i hans uniform, fick vi veta igår. Och idag var han ju där både på morgonen och kvällen, så jag frågade om han jobbat hela tiden, men nejdå, han hade faktiskt haft några lediga timmar under dagen.

Men jag ska inte förirra mig mer utan vänder åter till början på dagen.

Vi blev avsläppta i anslutning till kontorskomplexet, tog oss in i rätt byggnad och hittade även till resten av gänget. På vägen försökte jag ta en bild på omgivningen, men se då var där genast en säkerhetsvakt som sade ifrån. Det är tydligen inte alls tillåtet att fotografera. Inte ens på utsidan, alltså.

Så småningom insåg vi att våra badges inte hade kodats så att vi kunde ta oss in till kontoret där vi sitter och jobbar, utan kodningen lät oss bara komma in i huset som sådant. Vi hade med andra ord plankat in, där vi följde efter någon annan som skulle in på samma våningsplan som vi. Det blev snabbt väldigt opraktiskt när vi inte ens kunde hämta våra utskrifter utan att låna en kollegas passerkort.

Lunchen intogs i (eller säger man ”på”?) områdets motsvarighet till Kistas food court. Eller det kanske var att ta i. Jag fick mest associationer till parkeringshus eftersom vi i princip talar om stora betongplattor som bärs upp av kraftiga metallbalkar/-pelare. Byggnaden är rund och saknar i stort sett väggar, förutom dessa balkar. I mitten är det öppet, så att man får in ljus och ut värme (antar jag).

Food court 1 Food court 2 Fillings & Crust, Hot Wok (Oriental Fare), Mama Mia (Continental Fare), står det på vänster bilds skyltar. På den högra bilden skymtar en mer vanlig restaurang. Kanske värd att prova.

Det som syns på bilderna ovan är våning två. På markplanet säljs (om jag inte minns fel) indisk mat, frukt, godis, fikabröd och drycker. Vad som finns eller säljs på tredje våningen vet jag inte. Inte ännu i alla fall.

Jag var mycket tacksam över luftens fria väg genom lokalen för det var varmt idag. De få minuterna mellan kontorshuset och food court:en var helt okej, men medan vi stod och köade för att få vår mat var det inte skönt. Okej, jag är helt ovan vid värme nu så det var nog egentligen inte så hett, men det kändes jobbigt. Och lång tid tog det – vi kom nog precis i någon nudelrusch och folk trängde sig hela tiden in från sidorna och bakifrån. Man fick buffas lite för att komma fram och hämta ut sin bricka mat. Det funkar så att man betalar önskad mat i en sorts biljettkassa och får ett kvitto att sedan lämna över i utbyte mot mat vid utlämningsstället.

Matbricka/tallrik i food court Vi åt ris resp. nudlar med kyckling i något slags sås, som var i starkaste laget för oss veka svenskor. Det mesta av kycklingen fick jag i mig, och nudlarna fyllde magen och gav mättnad. Jag förstår dock vad JK menade när hon pratade om att riset ibland kunde vara ens räddning. Fin bricka/tallrik, va? Priset på maten får man säga var överkomligt – det vi åt kostade 50 rupees, vilket verkar motsvara ungefär 8 kr. Kan det verkligen stämma?

På förmiddagen höll jag på att somna, på eftermiddagen fick jag en riktigt gräslig huvudvärk. Och kände mig rent allmänt varken pigg eller kry. Jet lag? Vi bestämde oss för att äta middag på hotellets asiatiska restaurang och sedan avsluta dagen.

Jag hade märkligt svårt att förstå hur och vad jag skulle beställa, men det ordnade sig med hjälp av personalen. Men jag kände mig verkligen helt bortkommen som varken förstod systemet eller maträtterna. Då längtade jag hem. Dit där maten är begriplig, och bara är för starkt kryddad om man valt det själv.

Sedan orkade jag bara en liten bråkdel av min portion. Jag ville bara ”hem” så snart som möjligt för huvudet dunkade och jag mådde obestämt illa, samt frös något alldeles förskräckligt. Det verkar smartare att klä sig för inomhus än för utomhus eftersom man använder AC och det blir nog så svalt.

Temperaturen på hotellrummet är för närvarande sådan att jag sitter och nästan huttrar här vid datorn, trots att jag skruvat upp från 18 till 23 C och stängt av fläkten. I morse vaknade jag och var alldeles frusen, trots att jag legat under ett helt normalt täcke. Trodde nog aldrig att jag skulle sitta med gåshud i det annars så varma Indien, men det har jag gjort vid flera tillfällen under dagen.

Och jag som tänkt lägga mig direkt eller möjligen ta ett varmt bad sitter uppe och bloggar. Vad gör jag inte för er skull? Skriver jag trots att dessa inlägg skrivs minst lika mycket, om inte mer, för min egen skull. För att senare kunna läsa tillbaka och minnas. Har jag inte skrivit om det så finns det nästan inte, så illa är det. Saker blir verkliga när jag skriver om dem. Det är då jag reflekterar.

Klockan har passerat midnatt och hemma i Sverige är Rapport snart slut.

Godnatt!

Bangalore: dag 1

Klockan är strax efter tio på kvällen (datorn, som kör svensk tid, säger 17:37. Jag kan inte riktigt förstå att ni där hemma knappt hunnit hem från jobbet när jag är färdig att gå och lägga mig… tidzoner är ett intressant koncept, indeed).

Jag och min projektledare (det är vi som är ute och reser tillsammans) har precis återvänt till respektive hotellrum, vägg i vägg, efter en mycket trevlig indisk buffé till middag. På hotellets restaurang, för övrigt den där vi åt frukost/lunch efter den korta sömnen i förmiddags. Vi är trötta och belåtna, men åtminstone jag är faktiskt inte hysteriskt övermätt. Jag, som brukar säga att jag inte är särskilt förtjust i indisk mat, njöt för fullt av middagen. Varenda rätt var god, och alla rätter var kryddiga men ingen för stark. Vilket inte mitt sällskap riktigt håller med om, i och för sig, men ändå… Killen som tog emot oss var hur söt som helst.

Min ursprungliga avsikt var att lägga med en massa bilder i detta inlägg, men jag tycker faktiskt knappt att någon av dem duger så det får eka lite. Jag får försöka måla i ord i stället. Eller också bara stupa i säng för jag är väldigt trött…

Frunch dag 1, Bangalore

Efter den nog så utdragna frunchen som för min del bestod av kyckling ”from the tandoor”, med ångkokt ris och en hyfsat giftig grön sörja (något mintigt?), ordnade hotellet en bil som tog oss till firmans kontor i ett större industriområde där många välkända it-företag håller till. Väl framme fick vi våra badge:ar kodade med access till företagets samtliga byggnader på området och så blev vi avhämtade av den andra arkitekten, som bar tydliga spår av sitt Holi-firande (han hade så röda öron och fingrar att jag först trodde att han led av solbränna samt försökt måla naglarna). Jag visste redan innan vi åkte att vi precis skulle missa festligheterna. Tydligen är det främst de indiska norrlänningarna som firar Holi här nere i södern.

Så trevligt det var att se välbekanta ansikten mitt i en så totalt främmande värld! Veckans projektmöte hölls precis som vanligt, på samma tid och med samma deltagare. Med den lilla skillnaden jag och PLG nu befann oss i motsatt ände av telefonlinjen och körde eftermiddags- i stället för morgonmöte. Men annars var det precis som vanligt. Det kände inte ens konstigt. Vilket i sig kändes konstigt.

Sedan jobbade vi – kopplade in datorn och konstaterade att allt funkar precis som hemma. Bolagets nät är ju globalt och det är ingen skillnad mellan olika kontor. Jo, när jag ska accessa kundens nätverk i Sverige går det emellanåt märkbart långsammare och vid enstaka tillfälle resulterar sidladdningar till och med i timeout. Det kändes nästan som en besvikelse att kunna ligga uppkopplad och online på alla IM-system precis som vanligt. Här reser man mer än 800 mil (det var drygt 8000 km från London och hit) och så märks det knappt någon skillnad!

Fast lite annorlunda är det i alla fall rent utseendemässigt:

Kontorslandskap, Bangalore

Trots att det är ett så stort kontorslandskap (inte riktigt lika långt åt motsatta hållet, dock) och så nära mellan arbetsplatserna så känns det inte varken särskilt stort eller särskilt trångt. Jag trivdes faktiskt ganska bra där. Ljudnivån är inte alls så störande som hemma, trots att vi där är få och har rätt gott om plats omkring oss. Eller just därför – det blir mer en jämn brusnivå med fler människor. Med få människor hörs varje enskild stämma alldeles för tydligt. Och störande.

Mörkt blev det… vid fem, sex, sju? Vi beställde en bil till halv åtta och anlände hem till hotellet precis lagom för att missa de fria drinkar som tydligen bjuds under en timme varje kväll. Så vid åttatiden var vi hemma, gick upp och lämnade väskorna på rummen och styrde så kosan direkt till den dygnet runt-öppna restaurangen och därmed är vi tillbaka där detta inlägg började.

Vi kommer nog att promenera till kontoret endera dagen och då, Blackwater, ska det väl banne mig kunna bli ett par bilder på de heliga korna. Bland annat. Längs vägen från flygplatsen i morse såg vi många kor såväl som andra intressanta fotoobjekt, men det funkar ju inget vidare att plåta från en rullande bil så bilderna finns bara i mitt minne än så länge. Men en vacker dag går vi till fots i stället.

Antagligen blir det i morgon lite promenad kring industriområdet i kombination med lunch i någon av restaurangerna – det ser jag fram emot eftersom jag är en nyfiken jäkel. Om det blir i morgon eller nästa vecka vi äter i den riktigt indiska restaurangen vet jag inte, men den borde faktiskt provas. Jag menar, har jag nu åkt så här långt kan jag väl inte låta bli att testa riktig indisk mat?

Temperaturen är tydligen på väg tillbaka upp över 30-strecket, så i morgon lär vi väl få känna på hur det egentligen är här – än så länge har det varit omkring +27C och vi har knappt varit ute. Under middagen ikväll regnade det rentav.

Men nu ska jag gå och återknyta bekantskapen med de ljuvligt mjuka lakanen.

Gillar visdomen som nålats fast på en av de fyra kuddarna:

Visdom på en kudde - Oh, it's nice to get up in the morning but it's nicer to lie in bed (Sir Harry Lauder)

Bangalore 04:57

Klockan 04:57 landade vi på Bangalores flygplats. Lokal tid, alltså. Temperatur: +22C. Och kolsvart, om än med en strimma hopp vid horisonten.

I Sverige var klockan då 00:27 eftersom det är fyra och en halv timmes tidskillnad mellan här och hemma. Bangalore ligger före, alltså. Fast mitt armbandsur stod på 23:27 eftersom jag ställde om det medan vi väntade på Heathrow för inte missa flyget därifrån till Bangalore. Vad klockan i kroppen är har jag ingen aning om eftersom vi sov några timmar på planet och sedan serverades engelsk frukost när vi vaknade. Väcktes, menar jag – man tände ljuset i kabinen. Vilket väl torde ha varit vid elvatiden på kvällen enligt svensk tideräkning. Förvirrande, indeed.

Vi möttes av hotellpersonal, som ledde oss ut i den varmfuktiga, aromatiska luften. Där plockades vi upp i hotellets taxiliknande bil och transporterades smidigt till vårt hotell som ligger på motsatta sidan av Bangalore. Färden tog cirka 40 minuter, men hade vi kommit ett par timmar senare hade det enligt chauffören kanske tagit tre timmar. Vanligen tar det en och en halv. Så det har sina uppenbara fördelar att anlända på natten eller extremtidigt på morgonen.

Närmast på schemat står några få timmars sömn och sedan en eftermiddag på det indiska kontoret. Det ska bli roligt att återse kollegorna, varav de flesta har tillbringat ett par veckor eller längre tid i Stockholm under de senaste två åren.

Och ja, hotellet bjuder på trådlös nätuppkoppling. Det var väl tur att jag, som av en slump, äntligen fick igång jobbdatorn på trådlöst för ett par veckor sedan!

Klockan är nu kvart över sju på morgonen. Hög tid att sova!

Busy working bee

Idag blev det inte mycket producerat på jobbet. I stället ägnades det mesta av dagen, efter att jag klarat av morgonens möte per telefon hemifrån, åt att ränna omkring och hämta, fylla i, skriva ut dokument. Och leta fungerande färgskrivare. Jag har nog nu besökt varenda vrå på citykontoret. Kan ni tänka er att det finns delar man behöver använda kortets pinkod för att komma till? I alla fall om man tar närmaste vägen från där jag normalt sitter och jobbar, bredvid GP.

Men när jag väl fått ordning på alla papper tog alltihopa inte mer än drygt 40 minuter. Från citykontoret gick jag 15:40 och 16:20 hade jag lämnat in ansökan om visum tillsammans med brev från både avsändande och mottagande företag och ett alldeles nytaget foto, samt blivit stungen på vaccinationscentralen. Det måste jag säga var bra jobbat på alla håll och kanter! Sådan effektivitet gillar jag.

Pirat-pin Enda haken var bara att jag då plötsligt hade mer än en halvtimmes glapp till mötet med väninnan, som hade med sig min kvarglömda Piraterna-bok (har hunnit läsa lite i den sedan jag kom hem och… vilket driv det är i den – kul!). Jag frågade på, mest på skoj, om hon ville ha den Pirat-pin hon beundrade på mitt rockslag och det ville hon så det fick hon. Roligt att ännu en person vill göra Piratpartiet synligare! Ännu roligare vore det om hon också ville bli medlem. Det kanske kommer.

Anyway, innan vi sammanstrålade hade jag som sagt gott om överbliven tid.

Jag tänkte och tänkte, men lyckades inte för mitt liv komma på något som stod på ”att göra”-listan. Så funkar det för mig – när tillfälle ges, är minnet obefintligt.

Och det är så ovant att inte ha något som måste göras, att jag blir helt ställd.

Jag skulle nästan kunna bli stående invid en vägg, bara för att jag inte har något mål. Och det är delvis just därför jag brukar se till att ha en tydlig plan för vad jag ska göra och vart jag ska gå. Innan jag ger mig iväg hemifrån.

Arbetsdagar som idag, som börjar vid 9 och slutar vid 22, rekommenderas inte. Men jag kom, i hemmets lugna vrå och med Dream Theater i högtalarna, en god bit på väg med huvuduppgiften och har gott hopp om att det ska kunna bli något riktigt bra att ta med sig till Bangalore. Och ja, det handlar om en tjänsteresa.

Aktuell status på visumansökan: ”Your Passport Is Submitted to Embassy”

Etikettmoln