Man lever så länge man lär

Jag är den utvalda

(början på det här inlägget skrev jag för dryga två veckor sedan, den 10 april)

Det drar ihop sig. Det börjar se väldigt officiellt ut, för idag kom det till och med automatmail från ett datorsystem där det står att jag blivit utvald. Även om det känns helt overkligt tror jag att det är sant, att jag verkligen ska byta uppdrag.

Det hela började för någon månad sedan, då jag fick en förfrågan från dem som jobbar med att pussla ihop enskilda konsulter med specifika uppdrag. Eller, först jobbar de nog ett tag med att försäkra den potentiella kunden att vi har eftersökt kompetens att erbjuda. Sedan tecknas det någon sorts ramavtal och därefter föreslår man konsulter för olika uppdrag. Eller det är i alla fall vad jag tror.

Den första förfrågningen som kom skavde lite eftersom jag inte riktigt hade den profil som efterfrågades. Jag skickade även in respons på en annan förfrågan, som min kollega vidarebefordrade – den handlade om mer webbrelaterad utveckling än jag jobbar med idag. Inte i något av fallen har jag hört något mer.

Och sedan kom den här, där jag kunde pricka in alla obligatoriska punkter utom möjligen kravet på eftergymnasial utbildning inom data/it (fast om man ska vara riktigt petig fanns inget krav på vare sig examen, minimalt antal akademiska poäng eller liknande så jag antar att mina futtiga 2,5 hp i Python rent tekniskt går att använda). Vad gäller det som mer var önskemål hade jag ytlig kunskap inom området, men ingen större mängd konkret erfarenhet. Och i något fall var mina konkreta erfarenheter några år äldre än vad som var önskat. Ändå… det är inte ofta jag kan pricka av så många punkter på en omfattande önskelista.

(och här kommer vi till nutid, d.v.s. fortsättning på ovanstående text)

En fredag eftermiddag, närmare bestämt den 27/3, var jag ute hos kunden för att bli intervjuad för de måste ju givetvis kolla vad jag är för någon innan de anlitar mig. Det var nervöst, minst sagt, på vägen dit och hjärtat bankade som en stånghammare i bröstkorgen och jag tänkte att det här kommer att bli tufft. Jag väntade in vår säljare vid receptionen och sedan blev vi båda hämtade av kundens projektledare, för att åka högre upp i huset där de hade sitt kontor.

Utanför konferensrummet där vi skulle hålla till väntade lösningsarkitekten som visade sig vara en kollega från mer än 10 år bakåt i tiden, då vi alla jobbade i Ericssons stora fula, bruna tegelbyggnad längs med E4:an söderut härifrån. Vi jobbade aldrig ihop men hade i alla fall någon beröringspunkt just där jag och GP började nosa på intranätportalen med sin applikationsserver. GP och jag satt tillsammans allra längst bort i ena änden av huset, så långt bort att ingen någonsin kom dit utom för att prata med oss. Det var inte dumt att ha det så.

Jag vet ärligt talat inte om det var bra eller dåligt att det var den här snubben som skulle intervjua mig ur ett mer tekniskt perspektiv, men jag tror att det kanske ändå på något sätt gjorde det lättare för mig. Och svårare också. Nåja, det bröt i alla fall av lite och därmed kunde jag andas lättare och slappna av.

De berättade om det stora uppdraget och jag fick berätta om mig själv och jag förstod att allt det där fina vi hemma på kammaren hade formulerat längs vägen till dessa människor hade blivit avkapat och upphugget, vilket är rätt opraktiskt med tanke på att de förväntas välja lämpliga konsulter för sitt viktiga uppdrag.

Pratandet gick nog ganska bra, tror jag, även om jag i efterhand var osäker på om jag fått fram det som är min essens. I den mån jag ens vet det själv, alltså. Ibland tror jag att andra direkt får bättre objektiv koll på mig är jag har själv.

Den sista halvtimmen fick jag ägna åt att göra ett skriftligt prov. Det handlade om Java och syftade så klart till att verifiera att jag verkligen kan något om Java. Där kan jag säga att jag efteråt var helt säker på att jag gjort bort mig fullständigt och absolut inte skulle få det här uppdraget. Jag svarade fel på sådant jag inte jobbat med och som jag tänkte mig var absoluta krav för det här uppdraget. Sedan fick jag också hjärnsläpp på en fråga om databasmodellering, sådant som jag inte pysslat med på nästan skrämmande många år. Det är inte det att jag inte kan något, utan mer att jag inte kan rabbla det utantill på beställning. Vilande kunskap, som finns men är svår att få in i primärminnet så snabbt.

En fråga som gjorde mig ställd gällde hur jag håller mig ajour med utvecklingen inom Java-området och insåg att… det gör jag inte. Jag läser en bok då och då som handlar om programmeringstekniska saker och lyssnar på några podcasts relaterade till utveckling och it i stort, men i båda fallen är det mer allmänt och inte kopplat till Java. Jag följer Kodsnack och Security Now, som båda ger mig input till nya tankar och idéer inom det större it-området. Frågan gav mig allt en liten tankeställare – vilka möjligheter står till buds för att hålla mig uppdaterad?

Nåväl, åter till frågan om uppdraget. Jag hörde inget veckan efter intervjun, trots att man hade sagt att man nog skulle ha bestämt sig i mitten av veckan därefter. Jag var ju övertygad om att jag inte skulle få uppdraget och tänkte därför inte så mycket mer på det. Egentligen skulle det ju passa mig (och det nuvarande projektets ledning) bättre om jag började på något nytt först framåt hösten.

Så småningom insåg jag dock att det här skulle bli av, att jag trots allt hade blivit vald. Det kom, som tidigare nämnts, notifieringsmail från resursbokningssystem och liknande och det blev dags att informera mina kollegor i projektet och sedan även kunden. Så småningom fick jag ett grattis från säljaren med uppmaning om att kontakta deras projektledare och bekräfta tidigare nämnt startdatum och planen för de första veckorna. Så det gjorde jag och jodå, jag börjar hos dem den 27/4 och kör en första introduktionsvecka, för att sedan göra uppehåll i två veckor innan jag kommer tillbaka och kör på riktigt från andra halvan av maj.

Allt det där lät så långt borta när vi ursprungligen pratade om det, men nu är vi faktiskt där. Det är redan i morgon jag, efter 3,5 år på samma ställe, börjar på ett nytt uppdrag hos en för mig ny kund – i en annan del av stan. Min restid blir kortare. Jag misstänker att jag kommer att vara ensam konsult från mitt företag.

I ärlighetens namn vet jag nästan ingenting om vad som kommer att hända och hur min yrkesmässiga tillvaro framöver kommer att se ut, men lite spänning kan jag väl stå ut med här i livet? Jag tror att det är bra för mig med nya utmaningar, och känner mig tämligen trygg i tanken att jag har förutsättningar att klara dem.

Overkligt, säger jag bara. Overkligt. Och ja, det blir säkert roligt också. Sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: