Man lever så länge man lär

Jag borde ha en halv roman

Först var det ett pucko som föreslog möte på lördag morgon, kl. 09:00, därefter två andra som (om än efter viss tvekan och ganska mycket mot sin magkänsla) gick med på att inställa sig till och närvara vid detta möte. Även om nu lördag morgon egentligen är helig kan man åtminstone en gång göra ett undantag för konsten och det borde inte bli något problem att hinna eftersom man ju ändå ungefär alltid vaknar någon gång vid fem eller sex om morgnarna nu för tiden. Något i den stilen var det jag tänkte och kände när frågan dök upp.

Ja, och så att jag ju hela veckan har känt behov av att komma ut och se något annat än den där bunkern jag jobbar i och tv-soffan och sängen jag sover i. Människor. Nej, jag menar inte att vara social för det tror jag nästan inte att jag kan längre, men att få insupa fria vidder och någon sorts… ja, kanske puls.

Nästan varje dag på sistone, när jag åkt buss genom hela eller halva stan på väg hem från jobbet, har jag tittat och längtat ut och ångrat att jag inte gett mig iväg tidigare och unnat mig att bara vara ett tag. Ute. I folklivet. I verkligheten.

Det har känts som om jag inte fått i mig tillräckligt med syre, helt enkelt.

Kanske har det mer än bara lite att göra med NaNoWriMo, som jag detta år fick för mig att prova genomföra – märk väl: jag lovade aldrig att gå i mål, utan bara att prova skriva. Tidigare år har jag haft bättre självinsikt eller andra åtaganden i november, men nu hade jag sagt att jag skulle så då var det bara att göra.

Som kanske redan framgått: jag kommer troligen inte att få ihop 50 000 ord.

Ett misstag jag nu inser att jag gjort var att inte göra någon planering innan själva skrivandet skulle ta sin början – jag tänkte på något sätt att ”går det så går det – det är väl bara att skriva och se vart det tar vägen”. Och visst, det kan säkert funka, men jag tror att just jag behöver mer struktur än så. Jag behöver en historia att berätta innan jag sätter mig för att skriva ned den. Ord kan jag producera och detaljerade beskrivningar tror jag mig vara hyfsad på, men det där med substans och verkligt historieberättande är en helt annan sorts biff.

Jag har skrivit, det har jag, och skrivit. Och skrivit lite till. Tre dagar höll jag mig strax över linjen, med dryga 1667 (=50 000 ord fördelade på 30 dagar) ord per dag, men sedan kom tre dagar då jag i princip inte orkade skriva något alls. Det kan funka ändå, tänkte jag, om jag tar igen det på helgen, men så blev det inte heller – jag förmådde bara prestera en normal dagskvot respektive dag.

Efter detta uppfyllde jag dagskvoten i fyra dagar, men sedan orkade jag bara inte fortsätta överhuvudtaget. Det blev ett par lite för långa arbetsdagar vilket inte lämnade utrymme för både skrivande och nattsömn. Ungefär där började jag inse att det fungerar dåligt att kombinera arbete och romanskrivande.

På jobbet använder jag hjärnan och fokuserar där tämligen intensivt. På resorna till och från jobbet lyssnar jag på teknikrelaterade podcasts, vilket också kräver koncentration. Och så romanskrivandet ovanpå det, vilket kräver ytterligare ett par timmars fokusering. Totalt blir det mer än vad jag och min hjärna orkar med.

Först bytte jag till skönlitteratur i lurarna och det gjorde saker något lättare, lät mig vila i en annan värld tillsammans med prinsessan Adele i The Greyfriar (läst av James Marsters) men det löste inte problemet. Jag insåg att jag behöver vila mentalt, på riktigt, och ge hjärnan tillräckligt med ledig tid för att den ska hinna varva ned till tomgång, vilket ger utrymme för den kreativitet jag behöver.

Med andra ord: oplanerad NaNoWriMo tycks inte funka med jobbet. Jag har inte kastat in handduken helt ännu, men kommer jag inte igång ordentligt i morgon är nog den här romanen bortom all räddning. Eller, det är den i och för sig ändå (om vi tänker mer på kvalitet än kvantitet), men det är fortfarande möjligt att skrapa ihop 50k ord innan månaden är slut. Fram till och med idag ”borde” jag ha skrivit 25k ord, men har skrivit strax under hälften – 12 481, mer exakt.

Nog om detta, ämnet får anses vara … eller nej, förresten, det är flera saker jag tänkt men glömt att skriva. Som till exempel vad det är för typ av historia jag snickrar, och försöker skriva, på. Eller, för att lämna romanen därhän, känslan av ett folktomt Södermalm om morgonen. Och så att jag glömde provsmaka pepparkakscheesecaken på #EspressoHouse, vilket jag ju hade planerat. Men allt detta spännande får ni klara er utan, för nu orkar jag inte tänka längre.

Bra dag, ändå, men kanske onödigt lång.

Kommentarer till: "Jag borde ha en halv roman" (1)

  1. […] roman blev det inte för mig den här gången – jag har inte skrivit ett enda ord på mitt NaNoWriMo-projekt anno 2014 sedan jag nämnde det i föregående blogginlägg. Jag var inte alls motiverad och upptäckte […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: