Man lever så länge man lär

Allmänt ospecificerat

[Söndag, mitt på dagen]

Ännu en lång helg är snart till ända och jag njuter av ensamheten, medan sambon är ute och roar sig på sitt eget sätt och håll. Just nu pustar jag ut, framför datorn, efter att ha ägnat några timmar åt städande. Det sistnämnda kom sig av att jag ville känna att jag uträttat något och då fanns det ju (som alltid) lämpliga saker att göra.

Efter att jag avslutat en viktig uppgift från listan i UfYH-appen insåg jag att köket inte fanns med i familje-Trello:n, mer än som kommande renoveringsobjekt, så jag lade in det stora röjningsprojektet, med diverse punkter i att göra-listan. Den första av dem prickade jag omgående av, så klart – det är ju därför checklistor finns.

Jag tror det är så det får bli – Trello får hantera hela projektet och så kan jag lägga in enstaka unfucking-aktiviteter i UfYH-appen för utförande med hjälp av 20/10.

Solen skiner där ute. Om inte sol var så varmt hade jag förmodligen gjort en längre promenad för att lyssna vidare på Skin Game (bok 15 i Dresden Files-serien, av Jim Butcher). Av någon anledning somnar jag nämligen, och tvingas gång på gång spola tillbaka, om jag lyssnar stillasittande eller -liggande. Vilket är synd, för det är ju alldeles ljuvligt att ligga och blunda och njuta av James Marsters uppläsning. Vore det så att alla ljudböcker lästes av honom hade jag varit 100% boklyssnare.

Vilket påminner mig om att jag ser fram emot november, då Dragon Warriors (Kickstarter-backad film i vilken James Marsters har en framträdande roll) är tänkt att presenteras för allmänheten. Ja, jag är självfallet en av dess stolta sponsorer.

[Söndag, sent på kvällen]

Och där någonstans slog hungern till och jag gjorde ett långt avbrott i skrivandet. Jag tror att jag rentav helt glömde bort att jag hade påbörjat ett blogginlägg. I stället tittade jag på ett avsnitt vardera av Episodes och Supernatural, plus det första av Teen Wolf. Därefter ännu ett Teen Wolf – jag ville se hur det skulle utvecklas.

När sambon till slut återvände hem lagade vi mat och såg färdigt första säsongen av Arrow. Tänk att det tog så lång tid att verkligen ta sig an den serien! Jag gillar den, även om det känns smått absurt att se t.ex. ”Harry Dresden” och ”Captain Jack” och ”River Song” i helt andra sorters roller än dessa. Men det är kul också. Dessa skådisar är ju, lustigt nog, alla britter. Kanske just därför jag gillar dem?

Nu ser jag fram emot att snart börja kolla på Arrows andra säsong och så kommer en tredje säsong redan till hösten. Sedan finns det också gott om avsnitt av både House of Cards och Orange is the New Black att se – vi har ännu bara sett något enstaka avsnitt av deras respektive andrasäsonger. Även om det nu är slut på tablå-säsongen så att det inte längre ramlar in drösvis med nya avsnitt varje vecka har vi massor att titta på. Hela Star Trek (minus den allra första TOS-säsongen) och alla gamla säsonger (första till åttonde doktorn) av Doctor Who, till exempel.

Låt se, om jag går igenom listan uppifrån och ned (markerar dem som är mer än precis påbörjade): Angel, Arrow, Black Sails, Brooklyn Nine-Nine, Camelot, Defiance, Episodes, Fargo, Fringe, Grimm, The Guild, Helix, Heroes, House of Cards, Intelligence, Jonathan Creek, Justified, The Killing, Lost Girl, Numb3rs, Orange is the New Black, Orphan Black, Star Trek, Stargate, The Tomorrow People, The Tudors, The White Queen… och fler därtill. För egen del ser jag (om än med rätt låg frekvens) bl.a. Being Human (UK), Sons of Anarchy, Supernatural och Teen Wolf. Funderar även på kolla in From Dusk till Dawn, vid lämplig tillfälle.

[Måndag, efter jobbet]

Mäh! Tänk att det ska vara så svårt att få ut ett jädrans blogginlägg. Det är ju bara att skriva färdigt och trycka på knappen. Liksom. Fast som sagt, skriva färdigt. Jag är inte världsbäst på att släppa taget och lämna ifrån mig skriven text. Därtill är jag alltför noggrann, för att inte säga petig, och har rätt specifika krav på mina texter.

Första delen av det här inlägget skrev jag i söndags, mitt på dagen någon gång. Andra delen kom till närmare läggdags igår kväll, alltså fortfarande i söndags. Dessvärre fastnade jag därefter i en bit programkod som jag blivit ombedd att städa upp för att visa att jag vet något litet mer än ingenting om Java-programmering.

Det blev förstås alldeles för sent innan det var färdigt, så då hade jag verkligen inte tid och lust att färdigställa inlägget. Nu är det måndag kväll och den här gången ska jag banne mig publicera inlägget också! Fast jag skulle behöva leta reda på någon lämplig Java-kod där ute på nätet… Kod som jag kan säga något om – också det är för att visa att jag vet vad jag pysslar med. Det kan ju gå precis hur som helst, det.

Dock, jag tänker bevisa att jag faktiskt kan hålla igen och faktiskt behålla fokus i stället för att ständigt hoppa vidare till nästa blanka föremål som dyker upp i min hjärna. För det vet jag att jag kan. Bland annat gjorde jag just det på jobbet idag. Nästan så att jag blev lite stolt, faktiskt. Nu var det förstås inte mer än i en två timmar lång lucka mellan andra åtaganden, men ändå… det hade varit så lätt, så lätt, att fladdra iväg till annat. Jag undrar ibland vad det är som gör att det är så svårt att ta sig över tröskeln in i en sådan fokuserad värld, medan det när man väl är där är hur enkelt som helst att stanna kvar. Det är som flytet som kan uppstå vid programmering – ibland tar det lång tid att komma igång, men sedan rullar det på.

Den främsta anledningen till att jag kom hem så tidigt som sjutton (pun intended) idag var att ta hand om en leverans. Budfirman var på plats en halvtimme innan avtalad tid och jag gav min tillåtelse att lämna paketen utanför lägenhetsdörren för att snubben skulle slippa vänta tills någon i familjen kom hem, varför det kändes angeläget att skynda. Man vill ju inte låta dem stå där alltför länge för vem vet vilka av mina grannar som kan bli frestade av två stora, bruna, intetsägande kartonger.

Nåväl, kartongerna stod där och väntade när jag kom hem, precis på slaget, och jag lyfte in dem i lägenheten, bytte till hemmakläder, spillde upp ett stort glas kallt vatten – och satte mig vid datorn. Finn ett fel. Men ändå inte, egentligen, för jag ska ju skriva färdigt det här inlägget. Och först därefter får jag öppna mina bruna paket.

Vad det är i paketen? Nördigheter som Star Trek- och Soft Kitty-prylar. Whee!

Får jag gå nu?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: