Man lever så länge man lär

Idag har jag en bonusdag. En helt ledig dag. Sådana borde jag ta oftare.

Det jag däremot borde göra mer sällan är att jobba så mycket att jag alls behöver ta bonusdagar. Den här veckan hade jag mycket att göra i början av veckan, det blev sena kvällar och så hade jag jobbat ihop mina 40 timmar redan igår eftermiddag.

Jag är stolt över att jag är så smart att jag i det här läget inte går till jobbet och kör fredagen också enligt devisen att ”vi jobbar fem dagar i veckan”. Näej, det gör vi inte alls det! Särskilt inte när vi i veckan redan jobbat fyra dagar och fyra kvällar. Ja, självfallet förankrade jag i förväg mina frånvaroplaner med resten av teamet.

Sedan är det visst så att vi som är övertidsavlösta anses ha rätt att förlägga vår arbetstid mer fritt och mer som det passar oss själva (och uppdraget så tillåter!). Jag har aldrig reflekterat över det och därmed heller inte direkt utnyttjat det. Dags att kolla upp vad det är mer än en extra semestervecka som ingår i konceptet.

Helt klart borde jag variera mina arbetstider mer.

En anledning är att jag när jag hamnar i något slags (verklig eller upplevd spelar ingen roll – det är ju upplevelsen som räknas) ansvarsposition har en tendens att kontinuerligt skruva upp tempot och sedan glömma borta att skruva ned det igen. När saker behöver göras och de inte blir gjorda… well, då är det svårt bara låta dem släpa. Jag borde alltså ta ledigt lite då och då för att bryta den här trenden.

Och sedan blir det roligare med variation – jag tycker om frisk luft i tillvaron. Jag gillar att kunna jobba länge och fokuserat vissa dagar, vara lagom ledig andra. Eller… jobbar jag kväll bara för att kunna fokusera ostört och få saker gjorda? Orsaken är irrelevant. Kontentan är att om jag jobbar långa dagar behöver jag kompensera dem med halva eller inga dagar för att bibehålla sans och balans.

Jag bokför rätt noga min arbetstid, både för att hålla koll på hur mycket jag jobbar och vad det är jag lägger tid på – jobbar man som konsult och i olika uppdrag ska det ju som de flesta säkert vet rapporteras timmar på olika koder för fakturering. Under de två senaste månaderna har min arbetsbelastning ökat markant för att jag täckt upp andras frånvaro och det syns på timmarna, förutom att jag tvingats göra omprioriteringar och skjuta på framtiden arbetsuppgifter jag annars skulle ha utfört.

Just det där med prioriteringen är och har nog, får jag medge, varit en nyttig övning för mig – det är ju bra att kunna dela upp sina uppgifter i olika högar: måste göras nu, måste göras senare, bör göras snart, bör göras senare, vore bra att göra någon gång. Och så helt drastiskt (det är det som är svårt!) ignorera allt utom det som måste göras nu. Ungefär så. Det här är något jag har blivit tvungen att lära mig för att lyckas hantera tillvaron. Tro mig, jag har legat så på gränsen för vad jag klarar av att… nej, vi struntar i det. Jag har varit där och har inget behov av återbesök.

Prioritering tycker jag att jag fått hyfsad kläm på, men det finns många fler saker att säga om ämnet. Det får bli någon annan gång, dock – jag måste ju bli klar med det här inlägget, även om jag ännu inte riktigt vet vart det är på väg. Spännande resa!

Min spontana reaktion på inkommande uppgifter är att jag nog helst vill klara av det som dyker upp direkt, för att liksom bli av med det så att det inte ligger och belastar hjärnan eller att göra-listan (som är min hjärnas swap-area). Så kan man dock bara arbeta när det finns lagom mycket (eller för lite – hu!) att göra, för när det kommer in mer än man hinner beta av leder det till total trafikstockning och ingenting blir klart. Så, förmågan att kunna sortera såväl som ignorera arbetsuppgifter är superviktig.

Sedan finns det ju förstås ett otal andra sätt att hantera en [i det här fallet] tillfälligt för stor arbetsmängd. Ett är att sluta vara så självtillräcklig och ta hjälp av andra. Där kan det vara bra att ta en paus i stressen, luta sig tillbaka och fundera på om man har arbetsuppgifter som någon annan kan utföra. Att delegera är ett mycket bra sätt att få bort punkter från sin att göra-lista. Eller göra om dem till något mindre betungande – i stället för att göra kan man ibland behöva följa upp att det blir gjort.

Delegering är något jag fortfarande övar och kämpar på med. Att tänka på att jag inte måste göra allt själv, bara för att jag vet exakt vad som behöver göras. Det här behöver jag lära mig, inte minst då jag ju idag faktiskt har en mer ledande position. Ni ska se, en vacker dag har jag nog grokkat det, och praktiserar det obehindrat.

Många gånger är det så klart snabbast och enklast att göra jobbet själv, bara för att jag kan det, men jag måste också försöka tänka lite mer långsiktigt än så. Om detta att det är snabbast och enklast beror på att det bara är jag som kan, behöver jag se till att mina kollegor lär sig. Jag kan t.ex. göra jobbet tillsammans med någon första gången, agera bisittare andra gången och sedan inte behöva bry mig om det alls för att kollegan fixar det utan min inblandning. Och kollegan har fått lära sig något nytt.

En typisk sådan sak är det här med att göra kodändringar och förbereda för omtest. Vi har här ett fall där kraven ändrats medan systemtesterna pågår (vilket inte borde kunna hända, men det kunde i teorin i alla fall ha handlat om att man upptäckt fel), vilket innebär att kod behöver ändras. De kollegor som kunde ha gjort ändringen jobbade redan med andra högprioriterade uppgifter så jag lade jobbet på mig själv.

Tanken var att göra rättningen, förbereda för omtest och sedan gå hem – i vettig tid. Saker utom min kontroll drog dock ut på tiden, så jag kunde inte blir klar utan att stanna några extra timmar. När jag övervägde att delegera (eftersom jag ju skulle vara ledig idag) insåg att det var omöjligt eftersom kollegorna på kontoret inte fått lära sig hur man gör. Så där finns en uppgift för framtiden – lära ut handgreppen!

Veckan blev alltså tre timmar längre än jag tänkt mig, men nu är den i alla fall slut. Även om hjärnan som synes fortsätter bearbeta och reflektera samt summera inför framtiden. Det tar tid att skruva sig ur ett sådant uppskruvat mentalt tillstånd som min vardag just nu medför. Ytterligare en anledning till att avkopplingen är viktig.

Frågan är bara vad jag ska ägna den lediga dagen åt? Igår tänkte jag på att gå ut och promenera om det var fint väder och det verkar det vara. Solen skiner och himlen är klarblå. Promenad kan ännu hända, men först är det frukost som gäller. Därefter blir det kaffe och sedan skulle jag nog vilja läsa färdigt Code Complete.

Jag hade hunnit börja läsa Part VII, Software Craftsmanship, innan accessen till Safari Books Online försvann – som jag skrev i föregående inlägg var det ju inte oväntat, men fortfarande trist. Jag har sedermera fått access till Safari Flow, där jag lyckades hitta Code Complete bara genom att söka på författarens namn. Att söka på titeln gav förslag på andra böcker och att missa sista L:et i efternamnet gav inte heller någon träff, så just det där hur man söker verkar en smula suspekt. Jag tror att det handlar om att någon har valt vilka böcker jag i första hand ska läsa. Tyvärr. Kanske orkar jag någon gång ta reda på hur böckerna väljs ut för att visas oss/mig.

Frukost! Jag hoppas det botar huvudvärken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: