Man lever så länge man lär

Bästa möjliga utfall

Och för att nu ingen som läst föregående blogginlägg ska behöva leva onödigt länge i ovisshet kan jag meddela att jag strax efter klockan 20 försökte logga in på kundens system – och faktiskt lyckades. Det gick dock väldigt långsamt.

Därefter klickade jag på ikonen som leder till min egen virtuella maskin och fick vänta. Länge. Precis som igår, när jag bara fick felmeddelanden. Jag hade inget hopp om att det skulle funka, men se det gjorde det! Jag kom in på maskinen och öppnade dokumentet. Alla mina ändringar fanns kvar så jag kunde göra de sista finjusteringarna, checka in och så skicka länken till min utsedda granskare.

Slutet gott, allting gott. Puh!

Kvällen blev inte sämre av en god hemlagad lammgryta med en alldeles ljuvligt chokladdoftande Amarone (som egentligen är alldeles för smakrik för att ha till lammet), följt av dessert i form av hemgjord Bounty (sötningsmedlet halverat).

Jag känner mig redo att ännu en gång sätta mig på ett av de tidiga morgontågen och lämna hemstaden för ytterligare några dagar i en helt annan värld. Det känns tryggt och hemtamt numera och nästan trist att det kommer att ta slut någonstans där borta. Kanske är det också just därför det känns bra. För att det finns ett slut.

Jag ryser vid blotta tanken på att veckopendla för evigt, men antar att man vänjer sig. Bygger upp rutiner som gör det uthärdligt och framförallt funktionellt. Jag var allt lite nöjd när jag kom på häromveckan att jag kan beställa kläder över nätet i stället för att springa i affärer, vilket löste flera av de sartoriella problem jag upplevt på sistone. Och igår löste jag ytterligare ett par genom att köpa vinterkängor och ett par svarta byxor. Utöver det köpte jag gummiband, sådana man tränar med.

Självfallet hade jag med mig kameran, med f/1.4-gluggen på, men det blev inte så roliga bilder. En kan jag i alla fall visa bara för att inte inlägget ska bli helt utan.

IMG_8769.jpg

Sergels torg är julpyntat liksom alla möjliga stora gator inne i stan och jag är allt lite sugen på att ta en dag och försöka dokumentera det fina. Frågan är om jag orkar.

Annonser

Kommentarer till: "Bästa möjliga utfall" (4)

  1. Det är konstigt hur man anpassar sig till att pendla, så var det förra året för mig också fast när det tog slut var det jätteskönt.

    Bountyn såg jättegod ut, blir perfekt till julgodis.

    Jag har en liknande bild sen i fredags när vi var in till stan och fotade :)

  2. @Laiza: Ja, det går inte att motstå allt det där ljuspyntet som hänger överallt i stan – jag hängde länge längs sträckan Hamngatan/Sergels torg medan Daniel hade annat för sig. Och med en f/1.4-glugg känner man sig heller aldrig förhindrad att fotografera p.g.a ljusbrist – den är, som vi brukar säga, helt magisk. :)

    Bountyn får vi nog träna mer på, känner jag. Man kan säkert få [bitarna] att se snyggare ut. Och få chokladen att räcka bättre… det gick åt mer än vad receptet angav, vilket kan bero på att vi gjorde annorlunda eller bara på att vi använde ”riktig” choklad (läs: Valrhona). Jag tänker mig också att med mindre storlek på bitarna får man mer choklad på varje, vilket kan vara en vinst det också. I alla fall om man frågar chokladälskarna – själv är jag mer ute efter kokosen.

  3. Kikar förbi, och vill bara säga hej. Roligt att se att du ”lever”, alltså i virtuell mening – att du lever på riktigt räknar jag såklart med… :) Hoppas att livet är väldigt gott mot dig. Kram.

  4. @Leva: Nämen hej! Kul att du tittade förbi och jodå, lever gör jag. Kanske inte så mycket på bloggen, men lite smått där utanför. Emellanåt. :) Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: