Man lever så länge man lär

I morse var jag så där trött att det definitivt behövdes finkaffe (a.k.a kaffe latte från Espresso House) för att få igång dagen och alltså var någon promenad från pendeltågsstationen inte ett alternativ. Jag hoppade på en buss och steg av på halva vägen för att gå resterande sträcka ned till kaffebaren. Inte för att jag är hurtig utan för att variera mig och slippa gå samma väg fram och tillbaka, vilket bara är tråkigt. När nu busshållplatsen sedan efter semestern inte ligger precis utanför kaffebaren, utan flyttats ett kvarter åt sidan p.g.a byggnadsarbete, blir allt lite bakvänt. Det bör dock påpekas att jag inte har några invändningar mot att ha fått ett kvarter kortare väg till kontoret. Från busshållplatsen alltså – från pendeltågsstationen är avståndet så klart detsamma som förut.

(Tramsigt. Det är okej med trams. Trams är bättre än ingenting.)

Okej, så jag hoppade av bussen och promenerade mot kaffebaren. Trottoaren utanför blockerades av byggnadsställningar och en stor, blå skylift så det enda sättet att komma fram var att gå runt den stora tillfälligt inhägnade ytan utanför gallerian. Efter vad som kändes som minst ett halvt kvarters omväg steg jag in i lokalen och noterade att det stod fem personer före mig i kön och att den nya tjejen (som häromdagen inte trodde att hon kunde skumma min önskade mjölk- och gräddblandning) verkade vara ensam om att betjäna kunderna. Det tog mig väl ungefär en minut att inse att jag skulle få vänta länge och det var det fan inte värt, så jag vände på klacken och gav mig iväg mot kontoret utan kaffemugg i handen. Det kändes som en typiskt trött morgon – det sket sig, helt enkelt.

Hela dagen gick sedan i trötthetens tecken – jag höll på att gäspa käkarna ur led – så när dagen närmade sig sitt slut bestämde jag mig för att ta vägen hem förbi Espresso House, sätta mig där och avnjuta min välbehövliga kaffe latte. Förhoppningsvis med grädde, då jag hunnit bli rejält hungrig. Det sket sig, det också. Dels kom jag iväg senare än jag tänkt mig, vilket innebar att jag inte skulle hinna sitta där så länge som planerat, dels hade man ingen ovispad grädde att blanda med mjölken. Jag bad den lite mindre nya tjejen (hon som grimaserar när hon skummar vispgrädde så att jag känner mig som något helt annat än en uppskattad kund) som betjänade mig att påtala för den eller de som ansvarar för hemsidan, att de angivna öppettiderna för kaffebaren inte blivit uppdaterade i enlighet med de faktiska öppettiderna – vi får väl se om och när det blir korrigerat. Lustigt nog var hon idag jättetrevlig och rentav pratsam. Undrar vad som hänt – eller är det jag som bemöter henne annorlunda?

På vägen hem reflekterade jag sedan i vanlig ordning över både ditt och datt (vilket tycks omöjligt att undvika, men tyvärr glömmer jag genast allt det smarta jag tänker – trots att jag i mitt huvud i princip skriver ned det), varvat med läsning i den sjätte delen av serien om Harry Dresden – d.v.s. Blood Rites.

Apropå reflekterande skulle det någon gång vara roligt att skriva ned alla små glada och positiva såväl som sura och griniga tankar jag tänker om människor som omger mig på resorna till och från jobbet. Det är där och då jag observerar, verkligen ser, mina medmänniskor. Och motmänniskor. Många tankar blir det under en resa och alltför många av dem är i dagsläget inte särskilt snälla, vilket är ett dåligt tecken. Jag undrar om vi inte, oftare än vi vill tro eller erkänna, ser på andra baserat på hur vi ser på oss själva. Eller åtminstone att det inre återspeglas i attityden till det yttre. Den som är lycklig älskar världen, typ.

Jag borde lära mig att ignorera motståndet mot att skriva blogginlägg. Av flera skäl, varav det främsta är att det så ofta håller mig från att alls skriva något här. Jag gillar ju att skriva och framförallt gillar jag att filosofera, eller snarare tänka, i skrift. Att se sina egna tankar formulerade i ord ger dem en helt annan klarhet. Att höra dem ur egen mun ger också klarhet, men objektiviteten blir lidande.

Nå, har jag något trevligt foto på en kaffemugg eller SL-buss eller något annat som kunde användas för att illustrera inlägget? Det är det som hindrar mig från att publicera… eller kanske inte. Hellre ett inlägg utan bild än inget alls. Hm?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: