Man lever så länge man lär

Och där läste jag genast ett inlägg som jag vill återblogga, men som inte ligger hos WordPress.com. Inga problem – det går ju att återblogga inlägg helt manuellt också. Det jag vill sprida är emmas inlägg, Till den som känner sig tvingad att blogga, och jag vet inte varför det är så bra, men det känns gott i hela kroppen att läsa det och jag tror inte att det bara beror på vem som skrivit det.

Internet försvinner inte, och av nån anledning har det börjat kännas hotfullt för en del — vilket jag tycker är olyckligt. Vi som använder oss av internet har hittat in på våra egna villkor och ibland tar vi det såpass för givet att vi glömmer bort att påpeka det för andra som inte riktigt hittat fram ännu.

Jag tänkte därför att jag listar några saker som jag egentligen aldrig skriver men ändå alltid är en självklarhet. Kanske kan det vara hjälpsamt för den som känner obehag och framför allt tvång inför att etablera sig online på ett eller annat sätt

Inlägget som sådant bör så klart läsas – ovanstående citat innehåller ju inte emmas kloka råd.

Nedan följer mina egen reflektioner som kanske inte nödvändigtvis avhandlar samma saker som inlägget. Betrakta alltså inte mina ord som någon rättvisande beskrivning av emmas inlägg!

Emma skriver om en del självklarheter, som ändå gör gott i att påpekas ibland.

Nätet är ditt (och mitt, och hans, och hennes – allas vårt, helt enkelt) på dina villkor, det är du själv som formar och styr din upplevelse. Det är du som väljer vart du ska styra din webbläsare, vilken information du läser, vilka forum du bevistar, vem du kommunicerar med (och när). Liksom hur. Du har oändliga möjligheter att använda nätet till just det som passar dig och dina intressen.

Jag minns hur det var när jag var ny på nätet, då det var svårt att förstå att man inte måste någonting och att det var man själv snarare än andra som bedömde om man passade in eller inte. Där jag hängde, på ett webbaserat diskussionsforum, märktes det efter ett tag väldigt tydligt att det var upp till en själv att ta för sig. Om du såg dig som medborgare så var du det också, betraktade du dig som utomstående var du det också. Ingen annan kunde bestämma vem du skulle vara. Att upptäcka detta innebar en enorm befrielse och utgjorde nog den största skillnaden mellan på och av nätet-livet. Och jag tyckte synd om de människor som valde att se nätsamvaron som något andra styrde över. De som valde att känna sig utanför och vara bittra över att ingen drog in dem i gemenskapen i stället för att bara självklart känna sig som hemma. Och så tror jag att det lätt blir innan man förstått hur det funkar. Då är det kanske lite läskigt okänt och man går i försvarsberedskap. Ofta snar till hugg, om utifall att någon skulle visa tecken på att man var så ovälkommen som man är rädd för att vara.

När jag tänker efter är det väl på nätet som på andra ställen – i alla sociala sammanhang handlar det till förvånansvärt stor del om om vad du själv tror och utstrålar om vem du är. Om och när ingen vet vem du är är det upp till dig att tala om det för andra. Vem annars? Och när du väl lärt dem… ja, då får du antingen kämpa som tusan för att ändra bilden eller acceptera att det var den du blev.

Eller inte.

På något sätt har jag känslan av att det är lättare att förändras som person på nätet. Det är som att kulturen på nätet är mer föränderlig, förlåtande och framåtskridande, medan den utanför nätet ofta strävar efter något slags bevarande. Förändring är farligt. Är det skillnad mellan lek och allvar, tro?

Fast för mig personligen är nätet inte någon lek. Det är i högsta grad allvarligt. Och viktigt. Det är ett andningshål för mig som person såväl som en grund på vilken stora delar av mitt yrkesliv vilar.

Nätet innebär för mig främst frihet. Vad är det för dig? Kom ihåg, det är du som väljer!

Advertisements

Kommentarer till: "Återblogg: Till den som känner sig tvingad att blogga -> Nätet är ditt, och mitt, och allas vårt" (7)

  1. Blir påmind om hur jag och några kompisar satt och snackade om internets demokratiserande styrka. Och hur vi konstaterade att det berodde på att alla hade möjlighet att styra över sina egna små mikrodiktaturer (i.e. hemsidor, forum eller så). Det finns verkligen plats för alla — säkert på ont och gott, nånstans.

  2. @emma: Tihi, jag gillar när du använder sådana där stora ord. ”Demokratiserande” är ljuvligt. Jag tänkte den tanken när jag skrev, men det lät så… politiskt.

    Det enda jag spontant kommer på som vore på ont, är väl att det är lätt att snöa in i sitt eget lilla hörn och få tunnelseende eftersom man bara pratar med andra som tycker likadant som man själv. Det gäller väl ungefär överallt där människor finns, också. Inom alla grupper.

    Det borde nästan vara lag på att man ska rotera, flytta mellan grupperingar och geografier – ungefär det jag brukar förespråka när man är ett större gäng ute på krogen: så snart någon lämnar sin plats flyttar genast någon annan dit för att skapa variation i sällskapet. Annars blir det lätt så att man sitter där man hamnat och inte hinner prata med fler än några få.

  3. Ja, groupthink är verkligen högst närvarande överallt. Det gäller för ens egen skull, om inte annat, att byta omgivning och utsiktspunkt ibland för att få lite nya intryck. *nickar*

  4. @emma: Med risk för att verka oseriös så är det viktigt att byta tv-serier mellan varven. :)

    Problemet med att byta är att man då inte längre kan köra på rutin och hushålla med resurserna. Jämför t.ex att hålla ett jämny och lagom högt varvtal på motorn. Ofta är det nog så att det i slutänden ger energi (intryck, idéer, inspiration) att byta, men innan man tagit steget kan det kännas alldeles oöverstigligt. En tröskel hög som Kebnekaise.

    Som det känns nu, t.ex, mest bara för att jag behöver sova.

  5. *fniss* lustigt att du skulle säga det, är just nu på jakt efter nån ny serie att förgylla vardagen med! :D

  6. @emma: Du har förstås sett alla dem jag listat min tv-seriesida? Där står serier jag sett, ser eller förmodligen tänkt kolla in vid tillfälle. Och kanske några till. Hm, det saknas visst en del av de som står i dvd-hyllan som plastbitar. Du vill inte låna Coupling? Den kan man alltid se om. :) (blir sugen på att se den när jag sett Flashforward)

  7. […] Och där läste jag genast ett inlägg som jag vill återblogga, men som inte ligger hos WordPress.com. Inga problem – det går ju att återblogga inlägg helt manuellt också. Det jag vill sprida är emmas inlägg, Till den som känner sig tvingad att blogga, och jag vet inte varför det är så bra, men det känns gott i hela kroppen att läsa det och jag tror inte att det bara beror på vem som skrivit det. Internet försvinner inte, och av nån anledning har de … Read More […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: