Man lever så länge man lär

Skrivövning

Vi säger att detta är en skrivövning. Det är det egentligen inte, men funkar som en anledning eller ursäkt att sitta på den för dagen svala balkongen och umgås med eller via datorn. Och smutta på en svalnande mugg kaffe latte.

Egentligen borde jag väl röja och fixa och putsa och feja lite med tanke på att vi får besök i afton – vi kör lite öppet hus, drinkmingel eller vad man nu ska kalla det. Har bett några vänner och bekanta komma hit och snacka, drinka, snacksa helt enkelt. Och som vanligt blev det lite tomt i huvudet när jag skulle komma på människor att tillfråga så i slutänden blir vi nog bara en handfull.

Men jag skrev in en lista över dessa tillfrågade i ett Google-dokument, vilken jag sedan kan använda som underlag för framtida evenemang. Dokument, förresten. Det var en anteckning. Googles notebook är dock inte helt lätt att hitta till via länkar från deras andra tjänster så det blir till att skriva in adressen för hand: google.com/notebook funkar.

Stream of consciousness.

Ja, lite sådant hade jag tänkt att det här inlägget skulle få bli. Bara skriva och låta tankarna vandra lite fritt vartefter. Jag tycker liksom aldrig att jag hinner det annars. Och det där med inte ha tid att blogga gäller fortfarande. Jag har inte tid, men jag tar mig tid att blogga just nu, just idag.

Tänk om jag skulle låta bli att korrläsa det som skrivits? Jag är ju mycket för preview och justering, korrigering, omformulering för att radlängderna ska bli estetiskt tilltalande (för mig på min dator). Ofta onödigt, antar jag. I alla fall om man betänker den tid det tar att bli klar med inlägget. Frestande, men jag känner mig själv – det kommer jag inte att kunna göra. Det är lite tvångsmässigt, det där med att korrekturläsa och finputsa inläggen.

Jag har väldigt svårt för att släppa ifrån mig saker som är annat än nästan perfekta utifrån vilka kriterier det nu är jag använder för att avgöra det. Jag menar att jag har en egen ganska tydlig och konkret bild av vad som är bra. Vad jag tycker är bra. Vad som uppfyller de krav jag själv har ställt upp för mig. Det gäller nog samma sak för bloggen som för mitt kodande eller mail- och dokumentskrivande på jobbet.

Tänk så intressant det vore att kunna jämföra kravmallar med varandra.

Jag tror att jag skulle upptäcka att vi inte är mer än ett par handfullar människor som är så där jättenoga och petiga med vad och hur vi skriver. Kanske inte bland dem som skriver språkligt korrekta blogginlägg, men bland folk i allmänhet. Jag tror.

Det här inlägget är nog det första som skyltar med det faktum att jag nu för tiden ingår i ett ”vi”. I början ville jag inget skriva för att det dels var för nytt, dels för att jag ju egentligen inte vill skriva om jobb eller kärlek. Men så är det i alla fall – en klart påverkande anledning till att jag bloggar så mycket mindre nu är att jag har stadigt sällskap. Jag sitter sällan ensam hemma utan något särskilt att göra. Visst, jag hänger vid datorn, men då råder inte det totala lugn jag behöver för att kunna skriva. Och det lugnet längtar jag efter ibland. Det är därför skönt när han har andra saker för sig så att jag kan gå omkring och skrota och ostört göra precis vad jag vill. Som nu. Då jag alltså utnyttjar min fria tid till att jaga och dricka kaffe, samt kvittra och blogga.

Det är livet, det!

Fast jag har också travat iväg med tidningar och kartonger och dumpat min gamla stereo i soprummet. Det är mycket kvar att göra, men det mesta är taggat som ”optional” så det blir gjort i mån av tid och ork. Väldigt lite är taggat som måste, och det lilla som är fixas lätt senare.

Jag behöver min tid och mitt andrum. Verkligen.

Kaffejakt, ja. Jag hade en så tydlig bild av hur jag bara skulle kasta på mig lite kläder och tofflorna och kvista ned på hörnan och hämta upp en kaffe latte. Kanske med muffins till. Och när jag ju ändå skulle ned kunde jag ju lika gärna ta med mig returpapper och kartong, som ska lämnas runt hörnet. Belöningen skulle bli kaffe, alltså. Tala om att jag blev förvånad för att inte säga besviken när jag upptäckte att fiket inte var öppet. Enligt skylten ska det vara öppet 9-15 på lördagar och så klart räknar jag ju också med att det är det. Inte idag.

Så i ren bestörtning åkte jag upp igen, fräschade till mig för en stadsresa, bar ned nästa omgång skräp till grovsoprummet och tog tåget in till centralen. Det hade liksom blivit en fix idé, det där med att få kaffe. Dagen skulle inte kunna börja på riktigt med mindre än att jag fick mig en kaffe latte. Eller… jag behövde inte börja dagen innan jag fått en. Hur som helst, kaffe tjänar som bra ursäkt att inte börja med vad det än är man ska göra.

Väl inne på centralen, där det ju finns minst tre kaffebarer att välja på, valde jag den som låg längst bort. Valde dessutom en smaksatt variant. Och en muffinsversion som skulle innehålla päron. Slog mig ned vid ett bord och tittade på människor. Egentligen hade jag tänkt sätta mig på det centralaste stället, men där var för lång kö och många människor. Ont om sittplatser.

Hur som helst fikade jag färdigt och travade sedan iväg mot tåget igen. Köpte med mig en stor vanlig latte längs vägen.

Egentligen borde jag testa alla ställena och en gång för alla bestämma mig för vilket som serverar den bästa latten. Som det är nu undrar jag alltid om det kanske hade varit godare att handla av någon av de andra.

Reflekterade som alltid över de människor som rör sig på centralen. Många med packning, förstås. Jag har insett att människoskådning är ett intresse. Jag tittar på hur de ser ut, hur de klär sig och rör sig. Särskilt om morgnarna, när jag vandrar från tåget ned mot Kistagången. Där går alla möjliga sorters människor, med fascinerande olika klädstilar. Jag funderar dock aldrig över vilka de är. Vad de är för slags människor eller vilka historier de bär med sig. Jag är fullt nöjd med att betrakta dem som statistrobotar i mitt universum. Kanske inte undra på att jag ofta känner mig som någon sorts utomjording.

Hela veckan har jag varit irriterad över att andra människor verkar ha så mycket tid att bry sig i allt. Jag blir stressad när det kvittras och bloggas och diskuteras hundra olika saker, som jag har noll koll på för att jag helt enkelt inte hunnit hålla mig uppdaterad. Egentligen tror jag väl inte att det handlar om att jag inte har tid, utan mer om att det känns som om jag inte har det. Och att jag som vanligt vill spänna över precis allt. Och så för att jag inte har kapacitet att ta in saker heller. Jag har inte ork för särskilt mycket. Lite grann känner jag mig som Bilbo, utbredd alltför tunt över alltför stor yta. Ungefär. Kanske är jag helt enkelt… tja, deprimerad. Jag hinner och orkar ju på något sätt inte riktigt med att leva. Jag hoppas att kommande semester gör nytta.

Sedan när jag har tid ska jag försöka tänka ut lite konkreta åtgärder.

Annonser

Kommentarer till: "Skrivövning" (21)

  1. Du kanske skulle investera i en såndär fantastisk kaffemaskin som kan allt förutom att servera resultatet på sängen?

  2. @Drottningen: Men då skulle jag ju dels aldrig behöva gå utanför dörren, dels inte ha någon anledning att skjuta upp tråkiga saker. Så det går då rakt inte. Jag har tänkt på saken, tro mig, men kaffet är mer en ursäkt än något annat.

  3. Fan, Drottningen snodde min kommentar som jag tänkte på rent spontant när jag läste inläggen. Men så tänkte jag också att du skulle svara ungefär som du gjorde Drottningen…
    Det där med ”vi” är lite lustigt. Jag och T är ju ett ”vi” men jag har tänkt på hur man ska uttrycka ett före detta ”vi” för jag har märkt att ibland kan jag säga t ex att ”vi” bodde där och där och då mena mitt förra äktenskap. Det är kanske ”vi” som i min gamla familj eller nåt? Skumt är det i alla fall. Hur man ska uttrycka sig.
    Nå. Jäkla dyrt kaffe måste det bli i alla fall och jag tror att en kaffemaskin skulle betala sig rätt snabbt. Fast nu var det ju inte det som var det viktiga då. :)

  4. alfapetsmamma sa:

    Men asså hallååååå, stadigt sällskap?? Du måste ju berätta NÅNTING?! Eller är jag den enda nyfikna som inget vet (och vågar säga det)? Pliiiz. Och grattis, eller vad man säger, utan att kränka nån (hemska modebegrepp).

  5. alfapetsmamma sa:

    Äschan päsch, det var ju vajl med fel nick iskrivet, för det här stället alltså.

  6. @KaK: Varför skulle kaffet bli så jäkla dyrt menar du? 35 kr för flera timmars terapi/sysselsättning tycker inte jag är så dyrt. :)

    Hm, ett ”vi” fylls ju med innehåll av sammanhanget. När du pratar om ett (tvåsamt) ”vi” betyder det ju olika saker när det handlar om t.ex 90-talet resp. idag. Behöver man säga ”exvi”, menar du? :D

    • Jag tänkte kaffet inkluderat tågresa tur o retur. Och 35 spänn för en latte är väl dyrt det också (jämfört med vad det skulle kosta att fixa kaffet hemma). Men precis som du säger, inkluderat terapi blir det ju inte så dyrt. Men gå ner och hämta kaffe och gå hem måste då anses som olönsamt!

      Ja, jag känner ibland att det kanske är dumt att bara säga ”vi” om det som var förra familjen. Åtminstone när man pratar med nuvarande partner. Fast han förstår ju säkert å andra sidan att jag inte lägger några värderingar i det. Jag tror han säger likadant själv. Om sin gamla familj.

  7. Om det där med att ha tid… Många är lediga nu, semester och annat. Andra kan blogga och twittra på jobbet. Och många är som du är inne på kanske ensamboende och därför mer intresserade av att hålla igång ett socialt och intellektuellt liv på nätet.

    Om det där med vi… Mitt vi kan inbegripa många olika saker. Vi som i jag och sambon, vi som i jag och barnen, eller bara ett barn, eller barn plus respektive… Eller vi som en vän(inna) och jag; du och jag är ett vi när vi gjort något tillsammans. Ibland är vi:et bara jobbarkompisarna jag fikat med.
    En del tycker det där är förvirrande, men inte vi. :-)

    Om kvalitetskrav… så behöver mina inlägg inte alls vara perfekta, som vemsomhelst kan konstatera själv. Men det kan också bero på att jag har en inbyggd/erövrad good enough-nivå som i de flesta sammanhang duger. Som att jag stavar tillräckligt bra för att inte dö av skam de gånger jag inte gör det. Men jag har faktiskt börjat förhandsgranska nästan jämt, det tyckte jag var för fegisar förut. Så nu slipper dte och strakt och likande ord mer sällan igenom.

  8. @alfapetsvajl: Tack. :) Det är nog så att rätt många redan vet, men också att andra nyfikna inte hunnit läsa. Snabba rackare är ni! Har ni inget bättre för er än att läsa min blogg, typ? Tack för att ni gör det – jag blir så glad när jag ser att jag inte blivit bortglömd trots låg skrivfrekvens.

    Så vad ska jag berätta när jag inte vill berätta om det på nätet? Det bara hände. Jag hade rentav slutat leta.

  9. alfapetsmamma sa:

    Alfapetsvajl var ju roligt! :)

    Kan du inte mejla eller messa, söta söta. Jag vill verkligen höra mer. Jag äääälskar Så träffades vi-historier, och jag vill också hemskt gärna veta hur just du blev en del av ett nytt vi.

  10. @snowflake: Kanske inte planerat, men därför också desto roligare. :)

    Tycker iofs inte att det är bara just nu som det händer för mycket, men visst kan det vara så. Tidigare erfarenheter menar dock att det i semestertider snarare brukar vara mindre aktivitet på det sociala nätet. Men det kan ju ha ändrats med åren förstås. Jag känner mig liksom gammal. Och luttrad. Såväl som en smula… äh, grinig.

    Jag kan inte bedöma om dina inlägg är perfekta därför att jag ju inte har din kravmall – det är ju den som avgör vad som är perfekt. Och perfekt kan ju faktiskt vara att innehålla mänskliga felskrivningar. Det beror ju helt på hur ens egen kravmall ser ut. :)

    Jojo. Det tycker inte vi, nej. :) Alla är vi unika – nej, inte jag! Åh, vill se Antz… Funderade på att kolla på Ice Age 3, som går på bio, men sällskapet ville se tvåan först. Sicken kinkig typ, va.

    • Jag har sett ettan och tvåan, ifall du skulle vilja se trean med mig… Självklart har jag inget bättre för mig på semestern än att läsa din blogg! :-)

  11. Så mycket jag känner igen.

    Texter måste kollas och kollas om innan man kan publicera, det går ju då rakt inte annars. Något av det värsta som kan hända är att ett förfluget stavfel letar sig ut på internets. Um, ja… :)

    Det är märkligt egentligen, hur ett ”vi” kan så fullständigt lägga beslag på all tid. Här försöker vi säga åt varandra att hålla käften för att få bloggro när det behövs. Och emellanåt behövs ensam skrottid, jag tror det är superviktigt att inte glömma bort.

    Centralens kaffebarer har du nu gjort mig nyfiken på. Vill du ha sällskap på en avsmakningstur någon gång så är jag game. :) Annars är nog chansen stor att jag tar mig dit på egen hand och kollar in utbudet. Det blir alldeles för lite köpekaffe i mitt liv…

    • @Hanna: Faktum är att jag inte riktigt orkar vara så där superpetig med språket längre. Det får vara okej – måste inte vara perfekt. Det finns bättre sätt att använda sin tid på.

      Ja, jag tror att den där skrottiden måste finnas. Och än så länge känner jag nog att och när jag behöver få vara ifred.

      Vad gäller kaffebarer är det inget märkvärdigt, bara de vanliga kedjorna: Wayne’s Coffee, Espresso House, Coffeehouse by George (tror jag)… icke desto mindre trivs jag bra på en barpall med överblick över centralhallen. De (EH) har goda muffins också. Det vore skoj att ses över en kopp, så jag tycker absolut att vi ska ta oss ett tillfälle!

  12. Nämen! Grattis till kärlekens intåg i ditt liv får man väl säga då! :-)

  13. snowflake sa:

    Mia, du har mejl.

  14. Grattis, min vän… jag är glad för din skull… tror att du förstår vad jag syftar på, tidigare resonemang om ev farhågor, och så… :) Fint att du valt att ”komma ut” om det stadiga sällskapet, också! :)

    Tänk att det ska behöva vara så att man är så van att livet går i 180, att man nästan blir stressad när semestern väl kommer… det är synd, men förmodligen ofrånkomligt. Jag känner igen din känsla bättre än jag skulle önska… ;)

    • @Leva: Tack! Jo, vi har ju resonerat lite smått om saker och ting förut så… Det känns på något sätt som att det är dags – inte minst för att det är så jäkla svårt att hålla det borta från bloggen när man (som vi ju gör) tillbringar så mycket tid tillsammans. Det blir liksom inget annat att skriva om.

      Mmm, sitter här och känner doften av min Gardenia som precis börjat blomma i år igen. Ljuvligt!

      Jag hoppas att varvtalet hinner gå ned rejält innan semestern är slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: