Man lever så länge man lär

Människor man märker

Ibland, på tunnelbanan mot kontoret, när jag står och hänger vid det första dörrparet med Dream Theater eller Royal Hunt eller David Cook (enbart American Idol-framträdandena!) eller annan lämplig musik i öronen, står där ytterligare en intressant människa. Någon som ser intressant ut. Alltså intressant, som i ”lite annorlunda och skiljer sig från mängden”. Inte som jag, då.

Oftast är det en och samma unge man, som ibland har mohikanfrisyr och ibland ser ut som vilken ung man som helst. Kläderna är rätt diskreta – jeans, svart bomberjacka, Doc Martens. Själv ser han ganska vanlig ut. Det är faktiskt bara håret som, ibland, gör att man lägger extra märke till honom. Det roar mig att se hur han diskret speglar sig i dörrens glasruta och försiktigt känner på hårets vassa, spretande piggar som för att kolla att de kommer att hålla hela dagen.

I morse var där en annan karaktär, en för mig helt ny karaktär. En snubbe i 30-årsåldern, kanske, med ljusa smala byxor, svart trenchcoat-liknande tight liten rock med ett rosa blomknippe på vänstra bröstet, brylcrêmefrisyr – ni vet en sådan där ”bulle” ovanför hårfästet? Ljust rosa skjorta med något mörkare rosa sidenslips. Rosa, blommönstrade (gissar jag – mönstrade i alla fall) strumpor som pockade på uppmärksamhet mellan byxbenens slut och de svarta myggjagarna till skor. Han såg… ja, lite annorlunda ut och jag funderade på hur sur han skulle ha blivit om jag frågat ifall han skulle på maskerad. Det fascinerar mig att folk väljer att se ut på vissa sätt. För jag kan ju inte tänka mig att någon tvingat honom.

Sedan funderade jag lite mer på att vissa människor helt enkelt är sådana man lägger märke till, vare sig de klär sig annorlunda eller ej. Eller… nja, oftast är det ju för att de just ser lite annorlunda ut som man märker dem. Som snubben hemma i kvarteret, som förut alltid gick i röda skor. Nu är det bara hans svartfärgade hår som står ut lite, men jag lägger märke till honom främst för att han inte längre har några röda skor. Det känns nästan lite sorgligt, som om en epok gått i graven.

En annan miljö där man lägger märke till och/eller fastnar för vissa människor är förstås nätet, men den utredningen kan vi ta någon annan gång. Det är inte så många jag känner att det är något alldeles särskilt med, men de finns. Jodå.

Hm, vad blev nu detta för slags inlägg? Vilken kategori ska jag använda? Flera? Vilka etiketter? Gah.

Annonser

Kommentarer till: "Människor man märker" (5)

  1. Kategori: Hårresande.

    Bästa Dream Theater-låt enligt hårdrockar-Mia?

  2. Jag gillar när du betraktar och berättar sådant här för oss. Mera sådant…

  3. @TT: Blir det bara ett inlägg per kategori kanske man ska fundera på att använda mer allmänna sådana. Men det var ett roligt förslag! :)

    Bästa Dream Theater-låt… nej, det kan jag inte svara på. Alls.

    Jag lyssnar på hela plattor och har dålig koll på enskilda låtar. Det jag främst lyssnat på är Images and Words eftersom det var den första plattan jag hade i mp3-spelaren – och hörde extremt många gånger under mina många nattliga promenader i jakten på 10 000 steg och varje gång Pull me Under går igång blir jag glad. :) Annars var Octavarium den första DT-plattan jag köpte – tror iofs jag har de flesta andra också.

    Behöver jag säga att jag upptäckte DT, och främst Jordan Rudess, tack vare fildelning? (RIAA-radarn är inte positiv, men åtminstone Rudess verkar grön)

  4. Jerry: Kul! Och jo, jag gillar också det/sådant. Men oftast glömmer jag bort reflektionerna direkt efter att de är gjorta. Jag tänker ganska ofta att det här och det här skulle bli en bra betraktelse i bloggform… men så händer det nya saker och de gamla faller i glömska. Tyvärr.

  5. Angående DT så upptäckte jag dem via the Internets. Hade iofs lyssnat lite på dem sedan tidigare men efter att Josh återkommande nämnt dem i sina textalster så var det liksom inte mycket att välja på annat än att ge dem en seriös chans. Har inte ångrat mig än. Tycker också om Octavarium och – så klart – Images & Words…egentligen det mesta de gjort.

    Anledningen till att jag frågade var nog mest ett spontant infall då jag vid tillfället återupptäckt ”en låt från förr” som hade lite minnesbagage. Kom att tänka på hur musiken har en tendens att förknippas med minnen, upplevelser eller tidsperioder i ens liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: