Man lever så länge man lär

Agerande telefonerande

Kan det finnas ett samband mellan vanan vid att agera, d.v.s. skådespela, (eller bekvämligheten därvid) och att ringa telefonsamtal?

Funderingen dök upp efter att jag blivit tillfrågad om att ringa ett fejksamtal. Ett samtal i vilket jag skulle låtsas vara någon annan och ställa en typiskt dum fråga.

Jag tycker ju att det är jobbigt att ringa och avböjde därför.

Men sedan började jag fundera. Varför kändes det så jobbigt att tänka sig att ringa detta samtal? Varför känns det rent allmänt jobbigt att ringa?

Och där någonstans dök tanken upp.

Tänk om man skulle ta dramalektioner och vänja sig vid att spela roller långt utanför sig själv? Skulle det göra att telefonerandet kändes mindre jobbigt?

Annonser

Kommentarer till: "Agerande telefonerande" (18)

  1. Jag tror att det helt enkelt är en vanesak. Jag föredrar ju att prata i telefon framför att chatta t ex (oftast i alla fall), och jag är ingen större skådis.

  2. Tycker DU det är jobbigt att ringa? Det har jag inte fattat…trodde jag var ensam i världen om denna åkomma. :)
    Nädå, men det ligger nog mycket i vad du säger, eftersom jag numer kan känna att det är mycket lättare att ringa jobbsamtal än privatsamtal. När jag ringer från jobbet är jag liksom ”en annan” – mitt jobbjag. Jag ringer i min roll av ekonomiansvarig eller sekreterare eller administratör eller vad det nu kan gälla. Men när jag ringer privatsamtal är jag ju ”bara” mig själv. Och det är svårare. Så ibland lurar jag mig själv och ringer knepiga privatsamtal (som att beställa läkartid eller nåt) från jobbet, så går det lättare.

  3. Jag jobbar med telefonen som främsta redskap hela dagarna, trots att jag för bara några år sedan hade svår telefonfobi. Och jag kan helt klart konstatera att jag använder mig av mina skådespelarerfarenheter för att komma förbi de svårigheter som uppstår! :D
    Kanske inte så mycket att jag kliver in i en annan roll, men förmågan att *våga* kasta sig ut har jag definitivt snappat upp på diverse improvisationsövningar på teatern. Impro är ett attans effektivt verktyg för allt möjligt. Jag tycker absolut att du ska fundera vidare på det där. :)

  4. @Kb: Jag tycker mer och mer att telefonpratande är jobbigt. Det handlar kanske som du säger om vana, men jag känner det alltid som om jag stör när jag ringer folk. Privatpersoner alltså. Och lite tvärtom också – att jag känner mig störd när folk ringer. Jag har liksom vant mig vid att all kommunikation är på mina egna villkor. När det gäller företag känns det lättare att ringa, men nog katten skriver jag hellre mail om jag kan och får. Inte minst för att jag då får hela förloppet dokumenterat. :)

  5. Improvisation är läskigt. Och spännande. Hur ärlig jag än försöker vara i olika situationer, när det är för ovant är det alltid skönt att kunna gå in i en roll. Men, du behöver inte ta improvisationslektioner. Utveckla ett missbruk och kör dubbelliv ett par år. Funkar också. Tror dock att improvisationen har vissa fördelar…

  6. @KaK: Jag tycker nog inte att det är riktigt lika jobbigt som du tycker att det är, men nog drar jag mig för att ringa och undviker det gärna. Det där har ändrats med åren, så jag tror att ringade var noll problem för mig när vi lärde känna varandra – därav din icke-vetskap, gissar jag.

    Haha, att du lurar dig själv påminner mig om den första tiden du och jag skrevs vid på 35+. Jag har för mig att jag kom med vissa råd som gick ut lite på att lura sig själv – att se ageranden som sociala experiment i stället för möjligheter att göra bort sig. Att sätta fokus på andra snarare än dig själv. :) Men jag tror att det är en jäkla bra metod!

    Annars tänker jag att du nog skulle behöva en bättre självkänsla. Hur man nu skaffar sig det? För det är ju inget man kan få av någon annan precis. Alltså, jag föreställer mig (och jag kan vara helt ute och cykla) att du tycker det är svårt att ringa för att du inte tror att ditt samtal skulle vara välkommet, att du inte skulle vara välkommen. Att du inte skulle vara värd att ta plats i någon annans liv, ungefär. Asch.

  7. @Hanna: Välkommen! För jag tror inte att du kommenterat här förut?

    Nu har jag ju inte någon egentlig telefonfobi själv utan bara en gnutta inre motstånd, men det gläder mig att du bekräftar min tes. :)

    Att jag funderar på dramalektioner eller liknande beror på att jag tror att det faktiskt skulle vara nyttigt för mig – på flera olika sätt. Bland annat tror jag att det skulle göra mig mindre självmedveten, mindre bekymrad över vad andra människor kanske tycker och tänker om mig som person. Jag är alldeles för rädd för att göra bort mig i okända situationer…

    Improvisationsteater har jag ju hört talas om förut och tycker fortfarande att det låter riktigt jäkla läskigt. Så kanske jag borde prova på det just därför. :) (och det där vågade jag knappt skriva, för skriver/uttalar man något… well, då får det en kraft i sig själv)

  8. @Pian: Jag tror också att improvisationen har vissa fördelar. ;)

    Vet du, jag får inte ihop det där med ovant och roll – det är ju i det vana som jag har roller jag kan gå in i vid behov? Jag ser det lite som en gammal morgonrock, mjuk och bekväm. Välbekant och beprövat – där finns en trygg roll. I ovana situationer är jag bara vilsen… och rädd.

    Dubbelliv verkar jobbigt, på så många sätt. Jag har nog med mitt enda.

  9. Jo, alltså jag har ju blivit mycket bättre de senare åren vad gäller jobbtelefonerandet. När det gäller det är det nog självförtroendet som har blivit bättre. När det gäller privattelefonerandet slår du nog huvudet på spiken, där behöver självkänslan förbättras – herregud, jag har till och med svårt att ringa mina barn! Kan dra på det i veckor.
    Ja, att se saker och ting som ett socialt experiment är nog en skitbra metod, synd att jag inte kommer att tänka på det nog ofta. Att liksom frikoppla sig själv från det och se sig utifrån på nåt sätt. Då blir man nog inte så påverkad om det misslyckas heller.
    Ett annat sätt att kringgå ringfobin är för mig också att se till att bli uppringd själv i stället. Skicka ett mail och be att de ringer till exempel.. :)

  10. Försöker du säga att jag ska sluta ringa dig? :-)

  11. Du kan ju alltid börja med att öva lite. Tjuvringa människor helt enkelt. Personligen gillar jag inte att tala i telefonen heller. Har faktiskt börjat göra mig mer och mer oanträffbar via mobilen också. Lämnar den hemma istället för att bära runt på den.

  12. @KaK: Men att kringgå är ju ändå att undvika och det blir aldrig bättre av att man undviker problemen. Så visst, det funkar s.a.s, men jag vet inte om det är den bästa vägen att gå. Å andra sidan, om du verkligen måste så fixar du väl att ringa? Jag menar, om något hemskt händer och du behöver akut hjälp eller så.

    Jag pratade lite med min massös igår om saker man av någon anledning inte vågar och hon rekommenderade varmt ”Vad är det värsta som kan hända?”… och det har jag ju hört, men kan aldrig komma på något. Vilket enligt henne är lite av vitsen med att fråga – kan du inte komma på något hemskt så finns det nog inget egentligen och din rädsla är helt omotiverad. Och sålunda kan du agera. Själv är jag lite skeptisk, men då har jag ju min egen metod – att ställa mig vid sidan av och studera hur jag och motparten agerar i situationen.

    Men jag är glad att det funkar för dig i jobbrollen, åtminstone!

  13. @Kb: Nej. :)

  14. @Blackwater: Hu! Men det är kanske just därför jag borde…

  15. Nej, det har du rätt i. Att kringgå är ju inte bra, det har jag inte riktigt tänkt på. Bättre att ta tjuren vid hornen och ringa direkt i stället för att fega ur då. På jobbet har det definitivt gått framåt väldigt mycket. Privat inte särskilt. Så det är väl där jag borde träna mer.

  16. @KaK: Fast där kan man ju också fundera över om och i så fall varför det är viktigt att kunna ringa telefonsamtal lätt och obehindrat. Eller, det gör jag i alla fall. Funderar, alltså.

    Men egentligen… tänk inte, bara ring! Det kan nog göras så enkelt.

  17. Ja, om inte annat så för att allt som känns hindrande för en är dumt kanske? Lika dumt som att jag inte äter allt ungefär. Det blir ett visst socialt handikapp.

  18. @KaK: Jo, man kan ju bli lite grinig över att vara slav under något. En rädsla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: