Man lever så länge man lär

Hormonella glasögon

Jag drömde om ”min” fastighetsmäklare inatt. Han och jag hade något ihop. Romantiskt/sexuellt, alltså. Drömmen stannade kvar i mina tankar länge. Varför dök han upp i min hjärna? Det är konstigt eftersom jag på flera olika sätt sedan länge avfärdat honom som ointressant ur ett sådant perspektiv. Vad var det månne som fick just hans bild att trilla ned från minneshyllan?

På lunchen bad jag jobbkompisen hålla utkik efter lediga platser intill några snygga killar (a.k.a stiliga karlar). Vi landade hos och med ett par av de gamla vanliga kollegorna, varav den manlige har en fin rumpa som dock inte syntes idag eftersom det rådde en påfallande brist på tighta jeans.

Kanske bidrar det också att solen skiner, men annars tror jag att det främst handlar om hormoner. Varför skulle jag annars plötsligt börja lägga märke till att det finns män omkring mig? Och längta efter att komma ut bland folk. Och med det menar jag att exponera mig för möjligheten att träffa män.

Vi pratade som hastigast om en tänkbar kravspecifikation. Intelligens såväl som humor kommer högt på listan. Jag skulle inte stå ut med någon som är [mycket] mindre intelligent än jag själv. Och en man utan humor blir helt ointressant. Sedan är det också ett absolut krav att han respekterar mig och min rätt som människa att vara, göra, tycka o.s.v, men det är självklart och ska inte ens behöva nämnas. Värme och omtanke är attraktivt. Annars vet jag inte riktigt… utseende specificerar jag inte alls. Den man tycker om blir vacker, den man ogillar blir ful – utseendet spelar enligt min erfarenhet mindre roll när man väl lärt känna människan bakom det. Visst, jag är mer benägen att ge någon en chans om hans utseende tilltalar mig, men hur svag jag än är för långhåriga rockers lär det knappast räcka hela vägen.

Förresten, att jag skriver ”han” betyder inte nödvändigtvis mer än att det är av just män jag har tidigare erfarenheter. Jag har ännu inte fastnat för en kvinna, men utesluter inte möjligheten att det skulle kunna hända.

Annonser

Kommentarer till: "Hormonella glasögon" (8)

  1. Snart (dvs om några månader) kanske det är dags att ringa mäklaren och be om hjälp med deklarationen? :-)

  2. Visst är det härligt när man plötsligt börjar lägga märke till dem igen! Som när blommorna kommer efter den långa vintern… Trots att det är höst. :-)

  3. @Kb: Bra tänkt! Det är kanske ingen dum idé alls, av flera skäl (om än inte just sexuella/romantiska sådana).

  4. @snowflake: Ja, det känns lite som att… vakna. Och känna kaffedoften. ;)

  5. Doften av kaffe gör det onekligen mycket lättare att vakna.

    Men paradoxalt nog kan förekomsten av någon som är beredd att kliva upp och göra kaffe åt en på morgonen göra tanken på att stanna i sängen mera attraktiv. ;-)

  6. Do you want me baby? ;)

  7. @Örjan: Din bild är uppenbarligen en annan än min. Kul!

    Min tanke när det gäller ”någon som är beredd att kliva upp och göra kaffe åt en” blir en gäst, en besökare i mitt hem. Någon som sover i ett annat rum (och i en annan säng) än jag. Och då känns din bild lite skev – om vi nu inte föreställer oss att den där någon är en person jag helst undviker att träffa, men det verkar nog så långsökt.

    Referensramar… makes all the difference in the world.

    Lite sorgligt att inse hur omöjlig din [förmodade] bild ter sig i min värld. Jag förstår precis hur du menar och minns det i teorin, men kan inte känna det. Det är ett scenario som helt enkelt inte finns.

  8. @Lena: Men darling, får du inte nog därhemma? ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: