Man lever så länge man lär

Att välja en vinkel

Jag blev förvånad över de två [första] kommentarerna som kom in till gårdagens inlägg, Så duktig är jag inte, för de verkade båda vara inne på samma linje – att jag är för hård mot mig själv och borde bli mer tillåtande. Även om jag inte håller med om tolkningen gladde mig kommentarerna för att de visar på en värmande omtanke. Så stort tack, vajlet och MsGarbo, för att ni bryr er om och vill mig väl! Att jag skriver det jag kommer att skriva (som jag inte ens vet vad det är ännu) har ingen komponent av ogillande av eller protest mot era kommentarer utan det är bara mina reflektioner. Spin off, ni vet. Hjärnan snurrar vidare ett par varv.

Det är intressant att inlägget verkar förmedla något så helt annat än vad jag tyckte jag skrev – två liknande reaktioner säger mig att det förmodligen är min bild som är lite skev. Kanske kommer jag att uppfatta innehållet annorlunda när jag läser det vid något framtida tillfälle, men i nuläget ser jag ännu bara min egen bild av vad det handlar om. Och det handlar inte om mig, inte egentligen. Och inte på något personligt plan. Det jag gjort är att jag valt en utgångspunkt att skriva från och då också att göra en tolkning av en befintlig situation. Erbjuda en annan bild.

Inlägget handlar inte om att det är synd om mig eller att jag har det tufft (för ingetdera är ju sant) utan om att ge lite motvikt åt en missuppfattning om att jag skulle vara så jäkla duktig, ja i det närmaste perfekt. Det är jag verkligen inte och den som eventuellt tror det både bedrar sig själv och begränsar mina möjligheter.

För det man tror har en tendens att också färga det man ser eller uppfattar – tror du att jag perfekt så krävs det en riktigt rejäl smocka från mig för att slå hål på tron, vilket antagligen kommer att få dig att ta avstånd från mig eftersom jag då kommer att ha gjort dig enormt besviken genom att inte leva upp till din skenbild av mig. Och det är inget jag kan styra eftersom det hela utspelar sig i ditt huvud.

Det är orättvist! Mot mig för att du dömer mig i praktiken ohörd (eftersom du inte ser/hör mig), i båda fallen. Och mot dig själv för att du lever i en förljugen bild av en värld och för att du dessutom går miste om en massa verklig Mia-människa.

Jaha, det gick fort att glida över på ett något annat ämne. Det jag började med var inlägget som förmedlade något annat än jag tänkt, och vad jag tänkte skriva om var att man nog inte bör ta det jag skriver på hundra procent blodigt allvar eftersom det alltid handlar om bara en aspekt av vad det nu är jag skriver om.

För att kunna skriva måste jag ju välja en vinkel och sedan hålla mig någorlunda till den, annars blir ni som läsare bara förvirrade: ”Jamen, vad är det du tycker egentligen? Sluta vela! Jösses, människa, bestäm dig för var du står någonstans!!”.

Jag hoppas att jag kommer att skriva fler inlägg i liknande (för valfri innebörd av ”liknande”) stil framöver – för att illustrera alternativa sätt att tänka och tolka ur annan synvinkel. Förutom att jag gärna delar med mig av möjliga synsätt tror jag att det också är bra för mig att vrida tankarna ytterligare något varv – det är rätt ofta jag inte hinner betrakta saker ur nog många synvinklar för att landa i en åsikt. Jag vill gärna laga till och provsmaka olika versioner av en och samma maträtt.

Vad som egentligen är mest sant och rättvisande har och kommer jag nog alltid att ha svårt att säga, för allt kommer ju inifrån mig själv och på så sätt är ju allt precis lika sant, även om det visar mig ståendes på diametralt motsatta sidor om någon godtycklig skiljelinje. Allt beskriver ju i någon mån mig och mina tankegångar.

Men det är ju inte alls enkelt – det är aldrig den Slutgiltiga Sanningen. För varje gång jag skriver väljer jag ett perspektiv, en tolkning, en bild att förmedla, men det finns oftast också flera andra alternativ som just den gången får stå tillbaka.

Kanske borde jag helt enkelt skriva ur flera synvinklar på en och samma gång? Alltså, inte i samma inlägg utan i separata. Här minns jag Paris i Gilmore Girls, som skrivit en artikel för och en emot och sedan inte kunde bestämma sig för vilken hon skulle lämna in för publicering – hon hade ju rätt i båda artiklarna!

Annonser

Kommentarer till: "Att välja en vinkel" (15)

  1. Fast du, utan att vilja dra för stora växlar på nånting av det skedda, att både jag och MissAcne tyckte nåt liknande – eller skrev nåt liknande- betyder ju på intet sätt att vi har rätt eller att du misslyckades i det du försökte föra fram. Det kan sitta i vår tolkning som råkar vara snarlik eller uppfattas som snarlik. Nu blev det väldigt förvirrat och förvirrande, det jag skriver, känner jag. Hursomhelst har jag ingen uppfattning om dig att du är ofelbar eller så jäääääävla duktig, jag har själv jordens karaktär när jag väl bestämt mig så det ser jag inte som konstigt eller övermänskligt, men jag tyckte du var onödigt hård mot dig själv, och att det inte är så konstruktivt kanske. Men vad vet jag, du kanske behöver den där mentala piskningen för att orka vidare? Från mig var det inget annat än lite pepp till dig och till mig själv samtidigt, om att man gör så gott man kan och det är gott nog. :)

  2. Skriv ur DIN synvinkel så tolkar VI. Det blir väl bra?

  3. @vajlet: No worries. :)

    Din kommentar reagerade jag inte alls på – den kändes helt naturlig och att folk tolkar det man skriver lite annorlunda än man väntat sig är ju också normalt. Men när sedan MsGarbo kom med en starkare reaktion, som verkade basera sig på en liknande tolkning, blev jag en smula fundersam. Det är ju faktiskt så att jag har en tanke (eller flera) när jag skriver men det är långt ifrån säkert att det jag faktiskt skriver ger rättvisa åt den tanken. Väl värt att tänka på och vara medveten om, tycker jag.

    Och jag tyckte inte att det blev det minsta förvirrat – jag hängde med! :)

    Det där med hårdhet och piskor är lite vanskligt, förstås. Huruvida det är allvarligt eller ej beror, som jag ser det, på vilka känslor som ligger bakom. Kanske borde man varudeklarera sina inlägg? Jag vet inte om jag kan säga exakt vad just det var, mer än kanske en lite alternativ verklighet/tolkning.

    Äsch. Jag fick (och tog!) chansen att reflektera lite och det var nyttigt.

    Och visst tusan är vi duktiga, både du och jag! Ingen tvekan där. :)

  4. @Jerry: I teorin, ja. Men du förutsätter att jag har en synvinkel och endast en – jag har dessvärre ofta ganska många. Samtidigt. Och att då välja ut bara en av dem är inte alltid så lätt.

    Tror du inte att bilden jag ger rentav blir bättre om jag presenterar fler av mina synvinklar, om jag delger fler av mina facetter snarare än färre? Eller krånglar det bara till saker för folk som vill förstå vem jag är och hur jag tänker/funkar?

  5. Jag har inte läst din blogg så länge men nu måste jag lägga mig i här… :-)
    Jag vill absolut lobba mot vinklingar av typen jag-är-egentligen-inte-så-duktig. Varför kände du att du behövde bemöta, försvara dig, t o m ”dementera” den där kommentaren?
    Varför inte bara ta berömmet som anledning att tänka på de saker du lyckats med, istället för att börja tänka på allt som du inte tycker går så bra för tillfället?

    Det behöver inte alls betyda att vara orealistisk, blunda för sanningen eller så, bara att välja att lägga tankebanor och energi på mer konstruktiva vinklingar/aspekter/ämnen.

    Ens tankemönster har ju stor betydelse för hur det går, och jag tror att vi lite till mans ägnar onödigt mycket analys och funderingar åt våra egna misslyckanden…

  6. @Johanna: Välkommen! :)

    Jag ville bemöta just den kommentaren därför att jag tror att han som skrev den inte har en alldeles realistisk bild av vem jag är. Svårare än så är det inte.

    Men visst, jag vet med mig att jag ofta bemöter beröm med en ”nämen inte ska väl jag”-attityd och att många reagerar på det med att protestera. Jag förstår det och ibland är det helt rätt att reagera så, för nog fasen sitter det en hel del sådant i ryggmärgen fortfarande! Men det är inte alltid det är självnedgörande. Ibland handlar det t.ex om att jag kan tillåta mig att bli alltför nöjd – för det finns alltid en risk att jag blir självgod, låter latmasken ta över och slår mig till ro och tappar farten helt. Och det får bara inte ske. Så ibland är det en självövervakningsfunktion, en sorts eget varningssystem.

    Så jag vet inte… det finns alla varianter, och du har givetvis rätt i att det är vanligt att man fokuserar överdrivet på det som inte går bra. Men lite måste man ju tänka också för att kunna justera och styra upp det som skevar. :)

    ”Du blir vad du tänker”, är en i mitt tycke bra sammanfattning när det gäller tankens kraft och möjligheter att påverka våra liv… skrämmande, men bra.

  7. Oops, ”Ibland handlar det t.ex om att jag inte kan tillåta mig att bli alltför nöjd” skulle det stå!

  8. Jag funderar också mycket över perspektiv och synvinklar – i synnerhet sedan jag började blogga. Och jag inser, mer än någonsin, hur komplexa vi är som människor. Självklart kan man ha motstridiga känslor – samtidigt. Självklart kan man ha flera perspektiv – samtidigt. Jag tycker inte, men det är min personliga åsikt, att du behöver anstränga dig för att visa upp _en_ konsekvent Mia i din blogg för att inte förvilla oss stackars läsare. Det är ju just de olika perspektiven som gör oss till flerdimensionella och verkliga människor.

  9. @KB: Ja, det blir ju nästan naturligt i bloggsammanhang – om inte förr så blir man varse tolkningsutrymmet när folk skriver oväntade kommentarer. :)

    :) Latmask som jag är tänker jag faktiskt inte anstränga mig alls – om det nu inte råkar vara roligt, alltså. För är det roligt så blir ju ansträngning genast mindre negativt.

    I en mer allvarlig ton, dock: jag har i alltför många år försökt att vara det som andra velat att jag ska vara. Eller rättare sagt, det jag trott att andra velat att jag ska vara… pust. Och det funkar inte att leva så, har jag konstaterat, så min ambition är absolut att vara och visa mig sådan som jag är. Sedan att jag inte alltid lyckas med det – det är en helt annan sak. Jag menar, ibland mörkar jag eller maskerar mig. Ibland håller jag igen för andras skull. Och ibland lyckas jag bara inte särskilt bra med att få fram det jag vill säga.

    Hm. Du menar att vi faktiskt inte är romanfigurer? ;)

    Hm. Vore inte det rätt skoj att prova på, förresten? Kunde jag skriva skulle jag gärna… eller nja, kanske inte, ändå… skriva om en som är som jag.

    Det kanske är en bloggutmaning jag kan ge till dig? :)
    Att skriva om en som är som du, alltså – inte som jag.
    Eller… fast det vore ju skoj med ombytta roller också, i och för sig.

    Hm.

  10. Det var lite för många spridda funderingar för att jag ska kunna kommentera alla :-)

    Jag nöjer mig med att konstatera att de ”bästa” romanfigurerna också är flerdimensionella, så lika ”vanliga” människor som möjligt för att de ska kunna kännas trovärdiga. Annars hamnar man i andra litterära genrer som t ex idédramer där karaktärernas huvuduppgift är att gestalta en idé eller konflikt. Satirer är ett annat exempel. Jag ska inte fördjupa mig i litteraturvetenskapen och tänker inte heller skriva en roman, men om du mot förmodan skulle vilja skriva en om dig (eller mig!) så go for it! :-) Jag är rädd att jag snarast skulle hamna i satirens värld om jag försökte (det har hänt förr)…

  11. @KB: Som du vet är jag inte precis djupt bevandrad i litteraturkunskapens värld, så information därom är i regel välkommen. :)

    Satir är skönt och kraftfullt. Men kanske inte alltid så lätt att förstå sig på, förstås. Jag tror att satir kräver en del, både för att kunna läsa och skriva. Givetvis tankeförmåga och fantasi, men också bildning.

    Du har aldrig tänkt tanken att om du hamnar i satirens värld så beror det kanske på att det är precis där du hör hemma? (och hur fasen skulle jag ha kommaterat det där – hade för många olika alternativ att välja på, och misslyckades alltså)

  12. Och hur ska jag tolka det? Att jag hör hemma där (i satiren) som författare eller som figur? :-)))

  13. @KB: Lämplig tolkning torde bero av vad du själv ursprungligen syftade på, tycker jag. :) Men jag utgick från att du pratade om ditt författarskap.

  14. Åh, jag hugger nog kansek lite på reflex också, som gamla gäddor, du vet, det är så LÄTT att negga, både när man gör det själv, och när man (tror att man) ser andra göra som man själv ofta gör :)

    …och perfekta människor har jag ingen erfarenhet av :)

    (Varken du eller jag bär lyckligtvis det handikappet!)

    *kram*

  15. @MsGarbo: Nej, ett reflexhugg eller två från ditt håll verkar inte helt otroligt – jag menar, du har ju rätt tydliga erfarenheter och vältrimmade varningsklockor. :)

    Jag undrar i vilken flyttkartong mitt neggo-jag ligger nedpackat? ;)

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: