Hälsouppföljning

Idag var det gruppträff och, för mig, 10-veckorsuppföljning. Trots att det bara gått 9 veckor, men det funkar väl det med.

Resultaten är bra, om jag får säga det själv. Förutom att jag tappat totalt 17,9 kg så har midjemåttet minskat med 19 cm och blodtrycket gått ned från 133/92 till 124/78 – om jag nu minns siffrorna rätt. Jag har ju bara hållit lite koll på vikten, så midjemåttet blev en stor positiv överraskning, liksom även blodtrycket (vilket jag inte ens tänkt på kunde påverkas). Det har sålunda hänt bra mycket mer än jag hade förväntat mig.

Jag hade i och för sig inte särskilt mycket förväntningar utöver att jag skulle minska i både vikt och omfång. Och kanske att konditionen skulle bli lite bättre. Men jag förstod verkligen inte att skillnaden skulle bli så stor som den faktiskt har blivit. Samtidigt som jag vet och ser och känner skillnaden är det svårt att sätta fingret på något konkret och beskriva det i ord.

Jag kommer nästan inte ihåg hur det var innan jag påbörjade den här resan, även om jag minns att det kändes på gränsen till för jobbigt att gå till lunchrestaurangen. Och att jag fick hålla andan för att kunna stå dubbelvikt och knyta skorna.

En av många små saker jag lagt märke till är att knäna numera rör vid varandra när jag går – vadderingen på insidan av låren måste med andra ord ha minskat ordentligt. Vad mer då? Jo, de flesta gamla jeans, som tidigare var för små, passar nu utmärkt. Jag lämnade in sex par till skräddaren för kortning i förra veckan, så nu lär jag inte behöva köpa nya på länge (om de nu inte blir alldeles för stora med tiden förstås!). Jag har två eller tre par som ännu är för trånga – kul med nåt att krympa i.

Det ena skärpet jag köpte i helgen var kanske onödigt kort långt, för jag är redan inne på det näst sista hålet. Min hälsorådgivare berättade dock att de har utrustning för att göra nya hål, så det är lugna puckar. Det är ju ett rätt vanligt förekommande problem för deras kunder. På det andra skärpet jag köpte kommer däremot hålen att räcka för evigt, för de går längs precis hela skärpet och utgör dekorationen. Smart design!

Normalt sett skulle jag fortsatt med enbart måltidsersättningar veckan ut, men jag och min hälsorådgivare kom överens om (på min önskan) att jag ska fortsätta i några extra veckor och först därefter trappa upp till 2+2, d.v.s två riktiga mål och två måltidsersättningar per dag. Förbättringarna justerade vi också – ökade bland annat på med ett träningspass per vecka, men behöll målet för antal dagliga steg. Och apropå steg nådde jag dagens mål redan innan jag lämnat motionshaket och trots att jag tänkt ta bussen från andra sidan bron valde jag ändå att gå hela vägen hem. Allt annat kändes bara fel att tänka sig. Jag var liksom inte färdig med den promenaden. Och av någon anledning snurrade Java-låten (signaturmelodi i Java Posse:s podcasts) i huvudet hela vägen hem. Pavlovskt?

Så… tre (eller var det fyra) veckor till utan mat och sedan ska jag sakta och försiktigt återvända till de ätandes värld. Ärligt talat bävar jag lite för att börja äta igen. Tänk om jag inte klarar att hålla mängd och proportioner? Eller om jag inte lyckas hålla mig till den ”godkända” maten? Men förr eller senare måste jag ju ändå äta, så det är inget annat göra än att köra på och göra så gott jag kan. Vid det här laget borde jag börja inse att jag kan åstadkomma så mycket mer än jag själv tror, där jag står och bara ser en massa träd. På’t bara!