Här trivs vi

Jag sitter vid datorn och lyssnar på Rainbow:s ”Rising”-platta, med balkongdörren öppen så att trafikljudet blandar sig ordentligt med musiken. Det är inte tyst och stilla och lugnt att bo så här i stan, vid en hyfsat trafikerad gata. Just på söndagar är det ganska lugnt, men de stora blå bussarna går ju alla dagar och de… ja, de låter. Jag kan tycka att det är rätt skönt att det inte är tyst, för ljuden av mänskliga aktiveter, vare sig det är bussar som stannar och startar eller skräniga fyllskallar som glider hem från krogen eller är på väg ut någonstans, gör att jag inte känner mig helt ensam i världen. Jag är med, jag finns där mitt i smeten på något sätt.

Jag tror att jag nu kan deklarera att jag trivs bra i min nya lägenhet, skavankerna till trots. Det är ljust och fint och jag kan se människor och deras aktiviteter genom godtyckligt fönster – är det inte i lägenheterna mitt emot så är det människorna som rör sig nere på gatan. Det känns helt naturligt att bo här, det är mitt hem.

Mina krukväxter trivs också – de växer och får nya fräscha blad. Lyckliga Lottan har börjat blomma och fredskallan är även den på god väg. Hibiskusen verkar mer tveksam, men har ändå fått några nya blad. Den behöver nog få bättre omvårdnad, misstänker jag, men vad det innebär borde jag förstås ta reda på. Och den nya hoyan behöver planteras. Eftersom jag inte hittat den blomjord som blev kvar sedan förra omgångens plantering (den kan ha tagit slut eller helt enkelt blivit kastad) blir det till att köpa ny. Och varför inte även en fin ytterkruka?

Undrar om det inte är just ljuset och åsynen av människor som gör att jag känner mig så tillfreds här. I den gamla lägenheten var det mörkare och jag såg knappt några människor alls. Det sistnämnda går förstås också att se som positivt (fritt, ostört läge) men det uppmuntrade också till att dra sig undan från… det mesta.

Det slår mig att min nya bostad gott kan få stå som en symbol för livet som det förändrats – jag har mig själv högre på prioriteringslistan och har fått ljus i sinnet. Det där med att se människor ber jag att få återkomma om, för jag befinner mig fortfarande i en total egobubbla. Och kanske måste det vara så för att jag ska kunna fortsätta viktminskningen – det gäller ju att prioritera här i livet och jag klarar inte av att fokusera på flera saker samtidigt. Simultanförmåga noll, liksom.

Jag försöker se livet som en ständigt pågående process, acceptera att allt inte kan göras samtidigt och på en gång – trots att jag så innerligt gärna skulle vilja det. Försöker stå ut med insikten om att vissa saker alltid kommer att vara i förändring, även om det är olika saker från gång till gång. Det måste ju rent logiskt vara så för att en utveckling ska ske – inget fixar sig ju omedelbart, med en fingerknäppning. Vi måste ta bara ett enda litet steg i taget, i vad som är en livslång promenad.

(det svåraste med ett inlägg är ofta att välja kategori och/eller etiketter – hjälp?)