Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘nätkultur’

Integritet och öppenhet [på nätet]

Jag läser hos Emma Opassande om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat – ja, eller i varje fall varit högaktuellt i många år. Hon skriver i Finns det något sätt anonymitet och offentlighet kan samexistera utan det “skär sig”?:

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag önskar att jag valt att vara anonym online. Krascherna mellan nätliv och arbetsliv är alldeles för många och för onödiga, för att man inte ska känna så emellanåt. Ja, alla de där sakerna och fler, tänker jag på. Ofta. Precis de här funderingarna snurrar runt hela tiden för ganska många, inbillar jag mig och det är inte enkla frågeställningar precis.

Det går inte att veta vad det är som kan användas “mot” en längre ner i livet. Det borde vara tryggt att diskutera online och delta i samhällsdebatten inte minst. Det borde vara helt självklart att man ska kunna engagera sig i frågeställningar utan att riskera repressalier i vardagen i form av minskade möjligheter till framtida anställning. Men några sådana garantier finns såklart inte, vars betydelse underskattas ständigt när just anonymitet online debatteras.

Där sätter emma fingret på den ursprungliga anledningen till att jag inte registrerade mig på Facebook – jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle använda mitt nick eller afk-namn. Och vad skulle jag göra när de båda världarna möttes, vilket då kändes, och med tiden blivit ännu mer, oundvikligt? Major dilemma. En del av problemet upplever jag redan idag i och med att det är rätt många kollegor, inkl chefer av olika slag, som har adressen till min blogg – även om jag tror att det ändå är rätt få av dem som bryr sig om att läsa. Men det kan ju mycket väl hända att precis vem som helst som känner mig i yrkeslivet läser det jag skriver och då skadar det inte att tänka på hur man för sig och sin svans. Tyvärr.

Ja, jag censurerar mig och känner mig egenhändigt hämmad och begränsad i mitt bloggande här och funderar med jämna mellanrum på att börja om på nytt som helt anonym. Någonstans. Det som hindrar mig är att det ju var så jag började även detta. Förr eller senare kommer jag att sluta vara anonym eller semianonym, vad jag än tror idag.

Vad gäller Facebook har jag också mer och mer känt att jag inte vill sätta mig i händerna på något stort och amerikanskt med M$ inblandat. Jag känner instinktivt att det inte är bra med den sortens koncentration av användardata och -information och väljer idag aktivt att stå utanför. Men vänta bara när Diaspora kommer igång! Eller… jag känner i alla fall hopp om möjligheter – även om frågan kring vilken identitet man ska välja förstås kommer att vara lika aktuell där.

Det andra citerade stycket förklarar varför jag fortfarande, efter 14-15 år på nätet, inte skriver under mitt fulla namn. Alltså, det där som skatteverket har i sina register. Jag vet ju inte hur det jag gör på nätet kan komma att användas emot mig i framtiden och då verkar det säkrast att hålla sitt namn obefläckat. Eller så obefläckat det nu går – jag använde en gång i tiden namnet i tjänsterelaterade frågor… och dryga tiotalet år senare ligger mina ord fortfarande kvar.

Hade jag då vetat det jag vet idag hade jag skrivit under pseudonym, även om om det inte ens är något kontroversiellt det handlar om. Det är uppenbarligen så som det sägs: en gång på nätet, alltid på nätet. Lite trist känns det allt. Just det där att sådant som skrivs om eller av en ligger kvar för evigt. Otaliga äro de som fått sina namn befläckade av sanning eller osanning och aldrig går det att tvätta bort för Internet glömmer inte. Illamenande människor gör det inte heller, tyvärr. Det finns fog för att vara åtminstone en aning paranoid, tror jag.

Det var ett ganska stort steg bara att gå från nickname till mitt vanliga smeknamn, men då hade jag dock under sex år långsamt vant mig vid att kallas %mia% även på nätet. Precis som med smeknamnet som sådant (där var det min kompis som bestämde sig för att förkorta Maria till Mia och mot min vilja hängde alla andra på) var det dock inte självvalt.

Hade jag blivit tillfrågad där runt 2001/2002 så hade jag valt ett anonymt nickname, men nu blev jag ju inte det och då kom jag med tiden att bli samma Mia på nätet som jag varit utanför sedan någon gång i 12-årsåldern. Det vill säga: Mia*. Asterisken symboliserar en stjärna och måste finnas där. Annars är det liksom inte jag, på riktigt. Tänk på det, ni!

Om det är en Mia som kommenterar någonstans på nätet är det inte jag med mindre än att namnet åtminstone åtföljs av en asterisk. Det kan förstås fortfarande vara någon annan som skriver under ”mitt” namn/signum, om det är anonymt. Jag autentiserar mig oftast via OpenID om det finns en möjlighet så ser du att det är en OpenID-verifierad kommentar med länk till bloggen är den alltså från mig. Eller möjligen från någon som kommit över mina inloggningsuppgifter…

Eh, jag undrar vad det var jag hade tänkt skriva eller komma fram till egentligen? :)

Återblogg: Till den som känner sig tvingad att blogga -> Nätet är ditt, och mitt, och allas vårt

Och där läste jag genast ett inlägg som jag vill återblogga, men som inte ligger hos WordPress.com. Inga problem – det går ju att återblogga inlägg helt manuellt också. Det jag vill sprida är emmas inlägg, Till den som känner sig tvingad att blogga, och jag vet inte varför det är så bra, men det känns gott i hela kroppen att läsa det och jag tror inte att det bara beror på vem som skrivit det.

Internet försvinner inte, och av nån anledning har det börjat kännas hotfullt för en del — vilket jag tycker är olyckligt. Vi som använder oss av internet har hittat in på våra egna villkor och ibland tar vi det såpass för givet att vi glömmer bort att påpeka det för andra som inte riktigt hittat fram ännu.

Jag tänkte därför att jag listar några saker som jag egentligen aldrig skriver men ändå alltid är en självklarhet. Kanske kan det vara hjälpsamt för den som känner obehag och framför allt tvång inför att etablera sig online på ett eller annat sätt

Inlägget som sådant bör så klart läsas – ovanstående citat innehåller ju inte emmas kloka råd.

Nedan följer mina egen reflektioner som kanske inte nödvändigtvis avhandlar samma saker som inlägget. Betrakta alltså inte mina ord som någon rättvisande beskrivning av emmas inlägg!

Emma skriver om en del självklarheter, som ändå gör gott i att påpekas ibland.

Nätet är ditt (och mitt, och hans, och hennes – allas vårt, helt enkelt) på dina villkor, det är du själv som formar och styr din upplevelse. Det är du som väljer vart du ska styra din webbläsare, vilken information du läser, vilka forum du bevistar, vem du kommunicerar med (och när). Liksom hur. Du har oändliga möjligheter att använda nätet till just det som passar dig och dina intressen.

Jag minns hur det var när jag var ny på nätet, då det var svårt att förstå att man inte måste någonting och att det var man själv snarare än andra som bedömde om man passade in eller inte. Där jag hängde, på ett webbaserat diskussionsforum, märktes det efter ett tag väldigt tydligt att det var upp till en själv att ta för sig. Om du såg dig som medborgare så var du det också, betraktade du dig som utomstående var du det också. Ingen annan kunde bestämma vem du skulle vara. Att upptäcka detta innebar en enorm befrielse och utgjorde nog den största skillnaden mellan på och av nätet-livet. Och jag tyckte synd om de människor som valde att se nätsamvaron som något andra styrde över. De som valde att känna sig utanför och vara bittra över att ingen drog in dem i gemenskapen i stället för att bara självklart känna sig som hemma. Och så tror jag att det lätt blir innan man förstått hur det funkar. Då är det kanske lite läskigt okänt och man går i försvarsberedskap. Ofta snar till hugg, om utifall att någon skulle visa tecken på att man var så ovälkommen som man är rädd för att vara.

När jag tänker efter är det väl på nätet som på andra ställen – i alla sociala sammanhang handlar det till förvånansvärt stor del om om vad du själv tror och utstrålar om vem du är. Om och när ingen vet vem du är är det upp till dig att tala om det för andra. Vem annars? Och när du väl lärt dem… ja, då får du antingen kämpa som tusan för att ändra bilden eller acceptera att det var den du blev.

Eller inte.

På något sätt har jag känslan av att det är lättare att förändras som person på nätet. Det är som att kulturen på nätet är mer föränderlig, förlåtande och framåtskridande, medan den utanför nätet ofta strävar efter något slags bevarande. Förändring är farligt. Är det skillnad mellan lek och allvar, tro?

Fast för mig personligen är nätet inte någon lek. Det är i högsta grad allvarligt. Och viktigt. Det är ett andningshål för mig som person såväl som en grund på vilken stora delar av mitt yrkesliv vilar.

Nätet innebär för mig främst frihet. Vad är det för dig? Kom ihåg, det är du som väljer!

Etikettmoln

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 363 andra följare