Fysisk form

Träningen gick lätt idag. Jag körde på i bra tempo genom hela passet och blev visserligen andfådd men ändå inte trött. Efteråt kände jag mig heller inte så matt som jag brukar. Varför? Jag kan inte minnas att jag skulle ha sovit extra gott eller länge eller ätit ovanligt bra. Promenaden hem efteråt gick också den i rask takt och utan någon upplevelse av ansträngning. Jag känner mig stark. Inte kan väl lördags- och söndagsträningen ha gett sådana resultat?

Det var en massa fruntimmer med nummerlappar ute och gick i himladroppet. Som tur var (tänkte jag) gick vi på olika sidor av bron och fick bara 100 meter av gemensam sträcka ned mot Tantolunden. Tjejgåing, stod det på en funktionärsväst. Det lät bekant. Jag hamnade en gång mitt i en sådan skock då jag jobbade i Marievik och skulle hem (över bron), för en 8-9 år sedan.

En kul träningsupplevelse är att där tidigare magen tog emot är det nu i stället lårmusklerna som är i vägen. Det blir särskilt tydligt i den maskin där man liksom hukar sig fram över knäna, så att jag känner mig som något slags utförsåkare. Fast mina lårmuskler än nog inte riktigt som Anjas ändå. Ännu.

Jag är stolt över att jag just nu åtminstone sköter träningen – med mat och steg har det varit lite si och så på sistone. Nöjd blev jag också över att bara behöva runda huset för att komma över den magiska steggränsen. Det räcker långt att åka kollektivt och inte luncha på den allra närmaste restaurangen.

Idag besökte jag gamla kontoret och tog då trapporna i stället för trähissen. Jag blev andfådd, men inte trött. De 70 trappstegen kändes färre, antagligen för att jag vant mig vid det nya ställets 80 trappsteg, som jag går två gånger om dagen (eller fyra, om man även räknar nedfärderna). Där kan vi tala om andfådd! Men det går över ganska snabbt, vilket också är ett tydligt tecken på förbättring. Jag märker också att jag inte blir lika extremt röd i ansiktet av träningen, och att färgen heller inte stannar kvar lika länge som förr. Kul!

Nu ska jag förvåna mig själv med att komma i säng före elva. Går det?

Fet med muskler

Jo, det jag glömde skriva i föregående inlägg var att jag (i alla fall enligt Itrims skalor) gått från ”svår fetma” till bara vanlig enkel ”fetma”. Det kanske inte låter så skoj, men jag tycker det är skitbra. Nästa steg på den skalan, om jag nu törs tänka så långt, är ”övervikt” och därefter blir jag ”normal”. Kanske.

Tittar man enbart på mitt BMI ser det ganska illa ut, men om man i stället kollar på fettprocenten blir bilden lite annorlunda. Min kropp består visst av relativt mycket muskler, och då blir BMI:t (som ju baseras enbart på vikten) en smula missvisande.

Så det är verkligen så, att jag är någon sorts tungviktare. Och varför inte, det är väl inte för intet jag har tung metall i blodet.