Finge jag en glimt av framtiden

Hanna frågade i sitt (även i övrigt intressanta, märk väl!) inlägg om tv-serien FlashForward följande:

Om du fick se en glimt av din egen framtid, vad skulle du göra då? Hur skulle det påverka dig? Skulle du försöka förändra ditt öde, och tror du att det skulle gå att förändra över huvud taget?

Detta frågor tänkte jag helt enkelt ta mig an och försöka besvara.

Först och främst: hur jag skulle agera beror givetvis på vad jag skulle få se.

Något önskvärt? Då finns ingen anledning att vidta några som helst åtgärder. Något man helst undviker? Ja, då skulle jag nog kunna tänka mig att jobba lite för att det inte ska inträffa. Jag tror inte att det låter som några konstigheter – vem skulle inte agera likadant?

Och av ovanstående framgår så klart att jag inte för ett ögonblick tror att framtiden skulle vara opåverkbar. Tvärtom tror jag i allra högsta grad att vi människor har makt och möjlighet att påverka, eller rentav styra, vad som ska hända.

Visst katten tror jag att tanken har makt – om inte annat så via självsuggestion. Tro att du ska misslyckas så gör du det förmodligen också. Enkel psykologi. Du målar upp en bild och givetvis är det ju då den som blir målet.

Vi kan bara göra det vi ser för vårt inre, tror jag, så det är verkligen fantasin som sätter gränserna. Det vi inte kan föreställa oss är svårt, kanske rentav omöjligt, att uppnå och tanken är det som begränsar de flesta oss allra mest.

Utan tro försätts inga berg och det säger jag utan att vara det allra minsta religiös.

Jag tror med hela mitt hjärta att morgondagen kommer att bli fantastisk.

Jag tar nya tag

Det är hög tid att återuppta något av disciplinen eller åtminstone de goda vanorna. Jag vet inte vad som hände efter sommaren och semestern, men jag kom av mig och tappade farten så till den milda grad att jag stått helt stilla i månader. Och då menar jag att jag inte gjort något alls inom ”bantningen”.

Årets bottennotering, på viktfronten, inträffade i mitten av juni. Därefter stod jag länge stilla. Jag skötte mathållningen hyfsat, men tappade alltmer på träningen och nu ligger jag ungefär 4 kilo över lägstanoteringen. Mycket muskler borta. Det var flera månader sedan jag tränade. Ett par månader sedan jag registrerade steg.

Men igår kom jag äntligen iväg för att träna.

Bakom disken satt en för mig helt okänd kvinna och bland dem som redan tränade fanns inte ett enda bekant ansikte. Jag kände mig som ett ufo, en främmande inkräktare. Var det verkligen mitt träningsställe jag kommit till?

Nåväl, jag klädde om och noterade att träningsbyxorna satt betydligt tightare än jag mindes dem, liksom tillhörande t-shirt. Så gick jag ut i träningslokalen och tyckte att alla stirrade på mig – och det förstod jag eftersom jag kände mig som en stoppad korv. Tämligen självmedveten började jag i alla fall träna.

Efter bara några minuter kände jag mig stark och trygg och hemmahörande igen. Och duktig. Jobbigt var det, men det kändes bra. Jag fick dra ned på tempot den sista tredjedelen, för jösses vad flåset försämrats! Och det där med muskler kändes nästan som en utopi. Men jag vet ju att det går snabbt att bygga upp båda, så det är bara att köra på. Några gånger till, så…

Efteråt bytte jag ord med båda ordinarie personaltjejer, som verkade glada att se mig. Liksom jag dem, för den delen. Det känns att det finns engagemang.

Det är väldigt trevligt att känna sig så välkommen och bli så personligt bemött, med namn och allt. Den hemmakänslan gör att man trivs och vill komma tillbaka. Det är nog det jag sökt lite genom åren. På krogen hemmavid, i pizzabutiken, fiket och så vidare. Det är kul att vara stammis. Det ger en inre tillfredsställelse och man känner sig mindre ensam i den anonyma storstadsmiljön.

Nästa träningstillfälle blir på onsdag. Efter gruppträffen, som kan vara den sista. Eller näst sista. Jag har snart hållit på med det här ett år och fick frågan igår om jag ville fortsätta på stabiliseringsprogrammet ett år till. Det tackade jag nej till.

I stället tänker jag mig att fortsätta som motionskund så där lite löpande, månad för månad, tills jag vet hur jag vill göra på lite längre sikt. Jag funderar på att bli SATS-medlem för att det numera finns ett gym på något hundratal stegs avstånd hemifrån (liksom nästan överallt annars) och för att där ges möjligheter till andra former av träning. Variation. Yoga verkar t.ex intressant. Men vi får se.

Gruppträff innebär också vägning, vilket jag inte alls ser fram emot. Kanske var det därför jag helt och hållet förträngde den förra gruppträffen, för att jag inte ville få det bekräftat som jag redan vet. Det vill säga, att jag gått upp i vikt.

Oh well. Jag vet det, så vad spelar det för roll om jag också får det svart på vitt.

Det bekommer mig inte så mycket, ändå, att jag gått upp i vikt, för jag vet att det snart handlar om imperfekt. Det går över, med lite god vilja och en dos medveten närvaro. Nej, jag har inte glömt att jag ska skriva om mindfulness – det kommer.

Jag är glad och stolt över att jag börjat träna igen. Och tänker fortsätta med det för att förbättra mina kurvor (pun intended). Jag tänker mig en kort skinnkjol.

Fy fan, vad jag är bra. Och vad snygg jag kommer att bli.