Fildelnings(o)logik

Jag läste Karl Sigfrids gästblogginlägg hos MinaModerataKarameller (gör det, du med!) och följde länken till Justitiedepartementets pressmeddelande. Där meddelas att man vill att ”Upphovsmän, patenthavare och varumärkeshavare ska få bättre möjligheter att ingripa mot intrång i deras rättigheter”.

Innehållet som helhet (vilket bl.a opassande och Enligt min humla sågat mycket välformulerat) känns lika absurt som så mycket annat som genomförs och föreslås i dessa dagar (se återigen opassandes skrämmande Översikt över övervakningslagar), men det jag hakade upp mig på utöver detta står att läsa i sista stycket (hakparenteserna innehåller mina förtydliganden):

Om domstolen konstaterar att ett [immaterialrätts]intrång har begåtts med hjälp av det aktuella abonnemanget kan den besluta att uppgifterna [om vem som har abonnemanget] ska lämnas ut [av Internetleverantören]. Därigenom blir det lättare att ingripa mot olovlig fildelning, vilket i sin tur stimulerar utvecklingen av lagliga alternativ för spridning av bl.a. film och musik på Internet.

Är det bara jag som inte begriper logiken bakom slutsatsen (min fetstil)? Det är ju liksom inte de som sätts åt som skulle ta fram alternativen det talas om.

Min personliga syn på fildelningsfrågan ligger i linje med ”If you build it, they’ll come”. Det vill säga, tillhandahålls vettiga tjänster kommer de att användas. Det behövs inga åtdragna tumskruvar, skrämselpropaganda eller hårdhandskar – sådant funkar inte utan skapar bara i längden en sämre värld för oss alla att leva i. Morötter smakar gott, piskor gör bara ont. Okej?

I övrigt fattar jag verkligen inte att våra makthavare ska ha så fruktansvärt svårt att förstå sig på det här med personlig integritet, särskilt vad gäller nätet och allt som där utspelar sig. Jag känner att vi, rent politiskt, får sätta allt vårt hopp till [oftast] yngre förmågor och vänta ut övrigas pensioneringar. När det gäller politik får man beväpna sig med tålamod. Och uthållighet.