Människor man märker

Ibland, på tunnelbanan mot kontoret, när jag står och hänger vid det första dörrparet med Dream Theater eller Royal Hunt eller David Cook (enbart American Idol-framträdandena!) eller annan lämplig musik i öronen, står där ytterligare en intressant människa. Någon som ser intressant ut. Alltså intressant, som i ”lite annorlunda och skiljer sig från mängden”. Inte som jag, då.

Oftast är det en och samma unge man, som ibland har mohikanfrisyr och ibland ser ut som vilken ung man som helst. Kläderna är rätt diskreta – jeans, svart bomberjacka, Doc Martens. Själv ser han ganska vanlig ut. Det är faktiskt bara håret som, ibland, gör att man lägger extra märke till honom. Det roar mig att se hur han diskret speglar sig i dörrens glasruta och försiktigt känner på hårets vassa, spretande piggar som för att kolla att de kommer att hålla hela dagen.

I morse var där en annan karaktär, en för mig helt ny karaktär. En snubbe i 30-årsåldern, kanske, med ljusa smala byxor, svart trenchcoat-liknande tight liten rock med ett rosa blomknippe på vänstra bröstet, brylcrêmefrisyr – ni vet en sådan där ”bulle” ovanför hårfästet? Ljust rosa skjorta med något mörkare rosa sidenslips. Rosa, blommönstrade (gissar jag – mönstrade i alla fall) strumpor som pockade på uppmärksamhet mellan byxbenens slut och de svarta myggjagarna till skor. Han såg… ja, lite annorlunda ut och jag funderade på hur sur han skulle ha blivit om jag frågat ifall han skulle på maskerad. Det fascinerar mig att folk väljer att se ut på vissa sätt. För jag kan ju inte tänka mig att någon tvingat honom.

Sedan funderade jag lite mer på att vissa människor helt enkelt är sådana man lägger märke till, vare sig de klär sig annorlunda eller ej. Eller… nja, oftast är det ju för att de just ser lite annorlunda ut som man märker dem. Som snubben hemma i kvarteret, som förut alltid gick i röda skor. Nu är det bara hans svartfärgade hår som står ut lite, men jag lägger märke till honom främst för att han inte längre har några röda skor. Det känns nästan lite sorgligt, som om en epok gått i graven.

En annan miljö där man lägger märke till och/eller fastnar för vissa människor är förstås nätet, men den utredningen kan vi ta någon annan gång. Det är inte så många jag känner att det är något alldeles särskilt med, men de finns. Jodå.

Hm, vad blev nu detta för slags inlägg? Vilken kategori ska jag använda? Flera? Vilka etiketter? Gah.