Flygblad on the fly

På vägen till jobbet i morse delade jag ut en mindre bunt flygblad i A6-format. Första mottagare blev min frukostbekanting och namne. Hon såg i alla fall glad ut, men vad annat skulle hon göra när det kom från mig? Egentligen.

Nästa tilltänkta mottagare var en kaffekund som dock artigt tackade nej. Därefter siktade jag in mig på enstaka personer som liksom jag väntade på tåget och som också såg ut att behöva lite förströelse. De som redan verkade strängt upptagna med att läsa och de som tycktes ha bråttom lät jag vara.

Det funkade förvånansvärt bra att redan på lite avstånd hålla upp flygbladet för att ge en aning om vad det var frågan om, le avväpnande och erbjuda något att läsa. De flesta tog gladeligen emot den lilla lappen och verkade uppriktigt intresserade av att läsa. Några sken upp och blev jätteglada.

Ett par som kom gående brast ut i skratt så snart jag nämnde Piratpartiet. Jag log tillbaka och undrade varför. Kanske var de framstående profiler i något annat parti? Det kanske inte vore så dumt att lära sig känna igen några.

Det grämer mig lite att jag inte frågade vad som var så roligt, för det kommer jag nog att gå och grunna på ett tag. Vilka andra förklaringar kan finnas?

Ett föräldrapar med småbarnsvagn. Mannen tackade bestämt nej, men kvinnan sträckte sig ivrigt efter ett blad. Jag är så tacksam för att jag inte antog att han bestämde för henne. Det hade varit alldeles för lätt gjort.

En man, som faktiskt pratade lite också, var väldigt bekymrad över Internet i allmänhet. Han sade, med bekymmersrynkor i pannan, något om att att det aldrig cirkulerat så mycket porr som nu. Jag undrar hur man bäst bemöter någon som faktiskt verkar rädd för nätet? Det är väldigt svårt att se hur man ska kunna nå fram till en sådan människa. Främst för att han förmodligen inte har en aning om vad vi pratar om när det gäller nätet, men också för att rädda människor tenderar att vara oemottagliga i största allmänhet. Detta till trots vek han fint ihop det lilla flygbladet och stoppade det i fickan, så vem vet.

Men rent generellt tror jag på att inte slösa tid på hopplösa fall. Det måste ju vara så mycket bättre att använda sin energi där den gör mest nytta. Bland dem som är nyfikna, men kanske inte ännu helt och fullt frälsta.

En snubbe som gladde mig i morse var en av två kollektivtrafikarbetare som stod och hängde innanför spärrarna på vägen ut från Centralstationen. Jag log och sträckte fram ett flygblad mot den förste, som skakade på huvudet, sade att min röst har ni redan och berättade sedan att hela hans familj röstar pirat. Det var förstås jätteroligt att höra och han fick så klart flera tummar upp, men det var nog ännu lite roligare att hans kollega blev nyfiken och tog ett blad. Vem vet, kanske pratade de piratfrågor länge efteråt. Och fortsätter med det och sprider ringarna på vattnet vidare och vidare. Vem vet var det slutar?

Det är de här möjligheterna som ger mest energi. Att känna att man gjort en insats, dragit ett litet strå till demokratistacken, varit en del av något stort. Kanske faktiskt gjort skillnad genom att skapa en liten möjlighet. Eller senare att få veta att man gjorde just det, där och då. På hösten nittonhundrakallt.

Jag tänker på att det finns många poänger i att dela ut flygblad så här, varav åtminstone en är helt avhängig av att jag är just den jag är. Alltså, jag är kvinna över 40 och ser förmodligen rätt normal och trevlig ut. Inte exakt så som vissa föreställer sig en typisk pirat. Snarare nästan precis tvärtom.

Det kändes också som om mitt glada leende gjorde människor lite positivt inställda redan från början. Så där på morgonen behövs det leenden. Och det är ju roligt om folk får veta att pirater är trevliga typer. För det är vi.

Men läskigt var det att göra sig så publik, så synlig. Att liksom träda ut ur morgonresenärernas anonyma skara, sticka ut från mängden, tränga sig in i människors privata sfär, störa deras tankar och pocka på uppmärksamhet (även om jag faktiskt oftast inväntade ögonkontakt som något slags bifall av min begäran om deras uppmärksamhet). Jag menar, vem tror jag att jag är? Jag hoppas att det där blir lättare med tiden, vartefter jag får mer rutin.

Vilken strategi funkar bäst för att dela ut flygblad? Hur tänker andra utdelare?

Det man vill är att nå nya människor, få dem medvetna och intresserade. Av partiet förstås, men även av valet i största allmänhet. Fast det är klart… Vill jag verkligen att folk ska gå och rösta om de röstar på fel folk? Hm.

Jag vet inte vem av kandidaterna jag ska kryssa, men det råder inget tvivel om att det blir Piratpartiet som får min röst i EU-valet den 7 juni.