Man lever så länge man lär

Inlägg taggade ‘bretagne’

Châteauneuf-du-Pape

Först och främst: Den som inte druckit Châteauneuf-du-Pape-vin har missat något. Detta kommer dock inte att bli ett utredande och utbildande inlägg om fina viner. Sorry. Jag önskar jag var duktig på viner, men det är jag inte och om sanningen ska fram är jag heller inte tillräckligt intresserad för att bli det.

När vi semestrade i Provence förra sommaren insisterade Reiseleiter på att vi skulle besöka orten Châteauneuf-du-Pape som ju ligger i området. Han är så där väldigt förtjust i deras röda viner och ville förstås dit och handla. Så dit åkte vi och vin köpte vi och till fina middagen drack vi det och det var gott, men jag tror att då var det fortfarande bara han som förstod dess storhet. Ja, vi drack Châteauneuf-du-Pape annars också – finns i de vanliga matbutikerna.

Efter hemkomsten från det här årets Frankrike-semester, då vi givetvis drack Châteauneuf-du-Pape till åtminstone en middag (denna gång en dubbelflaska, d.v.s 1,5 liter – Reiseleiter menade att det var lika bra enär det alltid var sådan åtgång på det vinet och jo, flaskan tömdes fort), funderade jag på sätt att tacka Reiseleiter för hans engagemang och initiativ gällande dessa resor – hade inte varit för honom hade det knappast blivit något Frankrike-resande.

Något med Châteauneuf-du-Pape låg nära till hands, eftersom han är så förtjust i deras viner, och när jag då upptäckte att det fanns ett sådant vin på den närbelägna grekiska restaurangens meny var valet enkelt – jag skulle bjuda gänget på grekisk middag. Och vin från Châteauneuf-du-Pape, såklart.

Middagen ifråga gick av stapeln förra lördagen, samma som Pride-paraden. Förhoppningen var att vädret skulle bli fint så att vi kunde sitta ute, men i stället blev detta den första regniga dagen på länge. Men det var rätt skönt, det också. Svalt, om inte annat. Jag hade på mig min rosa blus, förresten, och fick komplimanger av vännerna. De tyckte att den klädde mig.

Kvällen innan promenerade jag bort till restaurangen för att kolla upp att de verkligen hade det här vinet. Och boka bord. Japp, vinet fanns och jag stod vid bardisken (där flaskorna stod uppställda) och läste högt från etiketten för Reiseleiter, som jag ringt upp för att få en tid. Han surrade på så till slut fick jag nästan lägga på i örat på honom för att kunna boka bordet och gå hem. Jag var ju både trött och hungrig efter mina timmar ute på Mio i Heron City.

När så lördagen kom ägnade jag förmiddagen åt att sova, köpa hem tilltugg och så ställa hemmet i någorlunda ordning. I ärlighetens namn blev det inte särskilt mycket gjort, men det såg i alla fall anständigt ut när väl gästerna kom. Och gästerna, det var övriga vuxna stockholmare ur Frankrikegänget.

Vi samlades alltså hemma hos mig för snacks och intagande av pastis (51) som jag hemfört från flygplatsen i Bordeaux. En kul grej eftersom det var vår stående drink i Bretagne – ja, på grund av min diet drack jag inte lika mycket som de andra. Hur som helst, vi satt i köket och knaprade och smuttade och pratade och satte i förbifarten upp taklampan och hade riktigt jävla trevligt.

När den stora visaren så småningom stod på 12 och den lilla på något i den undre halvan promenerade vi de fåtaliga kvarteren bort till restaurangen och det regnade visserligen inte just då, men mina vänner valde ändå att sitta inomhus. Efter allt tilltugg hemma hos mig var väl ingen av oss egentligen särskilt hungrig, men aperitif, förrätt, varmrätt… och för mig till och med en efterrätt, blev det. Och så det där fantastiskt ljuvliga jättegoda vinet då! J. Vidal-Fleury… och jag minns banne mig inte årgången. Reiseleiter tror 2005. Kanske promenerar jag bort till restaurangen och kollar årtalet lite senare.

När vi som de sista gästerna lämnade restaurangen var samtliga proppmätta, men mycket nöjda och glada. Själv var jag så övermätt att jag rent faktiskt mådde illa och under den korta promenaden hem spanade jag hela tiden efter diskreta ställen att… ja, må illa i en mer aktiv bemärkelse kan vi säga. Det gick dock bra och väl åter i mitt hem var det horisontalläge som gällde. Jag tänkte på, då och nu, att det är förbaskat skönt att umgås med människor med vilka det är helt okej att knäppa upp byxorna och lägga sig på golvet.

Igår blev jag kvar för länge på jobbet och tog till slut taxi hem. Chauffören kände igen mig (vilket kändes lite så där eftersom jag själv inte kände igen honom alls) och kommenterade att jag hade annan frisyr (jag har sommarsvans för att det blir för varmt annars) och visste precis vart jag skulle, fast det visade sig sedan att han körde till mitt gamla hem – så länge sedan var det tydligen sedan sist. Hur som helst, vi hamnade i samspråk och av någon anledning berättade jag om greken och nämnde Châteauneuf-du-Pape och så visade det sig att han också var fantast. Och genast blev samtalet extra upprymt och han höll rentav på att missa att svänga in på min gata för att vi pratade så. En mycket trevlig åktur som jag blev riktigt glad av.

Jag pratade för en stund sedan med min kompis Expendlaren, som sms:ade, och gjorde reklam för både vin och restaurang och föreslog att vi skulle gå dit och äta nästa gång han är i stan. Sedan pratade vi vidare en massa om mat och dryck och jösses, så skönt det är med livsnjutare! Jag blir påmind om hur fantastiskt det är med god mat och dryck och hur mycket liv jag liksom… glömt. Tappat. Nackdelen är förstås att jag blir vansinnigt sugen på en massa saker som dieten inte medger, men det må väl vara hänt. Jag undrar hur man gör för att hålla livsglädjen uppe? Det kostar ju på så förbaskat. Kan det vara så att vissa har det nästan gratis medan andra får kämpa som… bara den?

Äh, nu orkar jag inte hålla på mer – skit samma om det här blev obra!

Vive la France

Jag har återvänt efter 19 dagar i Finistère, Bretagne, Frankrike. Den som är nyfiken på detaljer kollar förstås på kartan som visar Lesconil, Finistère, Bretagne – cirkus 1-1,5 km väster om Lesconil kan man se en rondell, med en väg som går ned till stranden – vi bodde 200 meter öster om den rondellen. Som kuriosa kan jag berätta att det är 150 steg runt rondellen om man håller ytterspår (innerspår, 130). Jag har också sprungit(!) ett varv runt mittcirkeln.

Våra 17 hela dagar i huset gick fort – tid plägar ju göra det när det händer roliga saker. Och nog hade vi kunnat stanna längre, men för egen del kändes det lagom att åka hem – inte minst för att jag fått ett samtal (på min hopplösa mobiltelefon – timmen innan de ringde var den första på över en vecka då min telefon gick att prata i utan headset, vilket jag förstås inte hade med mig, så ni förstår att det var nästan lite av ett mirakel) om att min beställda bäddsoffa kunde levereras idag. Den gick förresten knappt in genom dörren till gästrummet, men står nu på plats – när jag hinner ska jag klä av den emballaget. Jag begriper inte att jag hela tiden har så mycket annat att göra.

Vi avreste från Arlanda med flyg tidigt på morgonen den 22/6, landade i Bordeaux och hyrbilade sedan upp till vår destination dryga 60 mil norrut längs med kusten. Atlantkusten, måste det väl vara. En lång och tråkig resa, men vi hade uppenbarligen fått en bra vägbeskrivning för vi hittade huset nästan direkt och blev varmt välkomnade av Alain och (gissar vi) hans hustru.

Alain demonstrerade mycket uttrycksfullt på franska (som vi knappt alls talar – det är förunderligt hur mycket man ändå kan kommunicera trots bristen på gemensamt språk) de olika faciliteter huset kunde erbjuda. Värt att nämna är biljardbordet, som i vardagslag doldes under en stor träskiva och agerade matsalsbord. Där blev det många matcher spelade och jag vet inte riktigt om det var jag eller min bror som till slut korades till mästare – han blev inte så pigg på att möta mig efter att ha blivit besegrad två gånger i rad, nämligen. Segrarna både förvånade och gladde mig – jag var rund under fötterna och hade inte väntat mig att vinna överhuvudtaget, men kloten rullade min väg.

Huset var mycket trevligt – ett vackert stenhus (i samma stil som de flesta andra hus i trakten) med rejäla träbalkar i taket och en lummig och väldigt privat trädgård med rejäla rabatter fyllda av hortensia (nationalväxt att döma av den allmänna förekomsten och det ymniga prunkandet), rosenbuskar och några andra blomster jag inte kan namnet på.

Rent allmänt upplevde jag Bretagne, eller jag kanske ska prata om Finistère eftersom det var där vi var, som just lummigt. Antar att det kan finnas ett samband med att departementet på tre sidor är omgivet av hav och det därmed följande omväxlande väder vi fick uppleva – i stort sett växlande molnighet och temperaturer på 17-23ºC (rena gissningar från min sida, men det växlade mellan för svalt till behagligt varmt). Den första tiden bjöd i princip enbart på strålande sol från klarblå himmel, med enstaka små dunvita molntussar, medan den sista veckan bjöd på varannandags- eller till och med halvdagsväder. Mycket grå himmel och lätt regn, med enstaka solskurar, så det gällde att passa på. Jag ägnade en del tid åt att sitta ute och läsa, även om och när det var molnigt, men så fick jag hyfsad färg också – gäller dock att bättra på/underhålla den här på hemmaplan, vilket blir betydligt svårare.

Under de 17 hela dagarna vi var på plats tog vi det väldigt lugnt, solade, handlade och lagade mat, promenerade och gjorde några utflykter till relativt närliggande mål. Klippvandring vid Pointe du Raz, shopping i Pont l’Abbé. Några luncher och middagar i Lesconil respektive Le Guilvinec – ibland per bil, ibland till fots. De flesta kvällar åt vi dock hemlagad mat och en kväll köpte vi till och med langoustines (som borde vara havskräftor) och kokade själva. Det blev riktigt, riktigt gott och (vilket vi senare kunde konstatera) definitivt godare än vad grannskapets restauranger hade att erbjuda. Man verkar liksom inte krydda sina skaldjur utan äta dem mer… naturella, vilket jag inte tycker är så värst gott. Det gällde dessvärre även krabban, som i min mun smakade rentav äckligt – en klar besvikelse för mig som verkligen gillar den färska kokta krabba man köper här hemma.

På skaldjursfronten provade vi (d.v.s jag och Reseleiter – övriga var inte särskilt intresserade av skaldjur) även ostron, vilket inte var smakade särskilt gott eller särskilt äckligt heller – helt okej, men kanske inget jag kommer att beställa regelmässigt. Musslorna, däremot, var himmelska! Moules Marinière, alltså. Jag har för ambition att i närtid besöka Akkurat och jämföra, nu när jag smakat ”the real thing” – någon som vill följa med mig och mumsa musslor?

Hm. Det här skrivandet blev jobbigt och jag är för trött så det får räcka med några korta hållpunkter. Bilder finns några få i mobilen och många hos mina reskamrater, så eventuellt kompletterar jag med sådana senare.

Det jag fick med mig hem var några porslinspjäser (fajans/faïence) och ringar med keltiska mönster – inte första gången. Det finns ju rätt mycket keltiskt i Finistère och det som är keltiskt tilltalar mig av någon anledning. Köpte även bretonska kakor (till kollegorna) i en tjusigt keltdekorerad burk (till mig).

Resans största drama var förmodligen då Reiseleiter låste in bilnyckeln i bilen efter att ha lastat in resväskorna i bagaget inför hemfärden – som om han inte var nog uppstressad redan innan. Expertis tillkallades, men framgången uteblev och vi i den andra bilen fick till slut åka iväg på egen hand medan han och hans familj (vars pass och andra väsentligheter också låg inlåsta i bilen) måste stanna. Till slut tvingades Reiseleiter knacka in en ruta och så kom även de iväg, bara en timme senare. Eftersom planeringen för dagen varit luftig gick det ändå bra att hinna till Bordeaux i tid. Det är klart att rutan kostade en slant (EUR 150), men alternativet hade garanterat varit dyrare.

Resans största frustration var definitivt språket. Jag kan ju inte franska och de flesta vi träffade kunde ingen eller mycket lite engelska. De flesta var dock väldigt trevliga och hjälpsamma, ska sägas. Semesterlivet hade varit mycket enklare om jag åtminstone kunnat några nyckelord och enklare fraser – som det var nu blev jag bara irriterad för att det var så svårt för mig att kommunicera. Jag kan säga ”röd” och ”sol” och ”ost” och ”pastis” och ”tack” och ”goddag” och inte så värst mycket mer. Jag gick ständigt omkring och funderade på hur man skulle kunna uttrycka sig för att få fram det man menade, men det gjorde inte mycket nytta. Blir det ännu en resa till Frankrike ska jag banne mig gå på språkkurs innan! Lustigt nog förstod jag vid några tillfällen mer av vad som sades än 17-åringen som faktiskt läser franska.

Och så slutligen: efter vad jag kan se på min egen våg här hemma har jag inte gått upp ett endaste litet hekto medan vi varit i Frankrike. Trots att jag druckit alkohol (främst vin, ibland även pastis) alla dagar utom en – dock inte förrän i anslutning till middagen. I övrigt har jag varit ganska duktig, enligt min mening. Några gånger har jag ätit mer protein och mindre grönsaker än jag borde, men det räknar jag inte riktigt som fusk. Äkta fusk är sådant som att jag provsmakade några bretonska ölsorter (i och för sig bara en klunk av vardera sort), drack en flaska bretonsk cider (god äppelsaft med bubblor i), åt en dessert på tre små ostbitar och stal mig till ett par chokladbitar (mörk choklad). Och så åt jag en hemlagad maträtt innehållandes både brie och creme fraiche. Vi har dock promenerat mer än väntat – längs vägarna, längs stranden och ibland även i sanden. Det torde väl vara det som kompenserat mina försyndelser, men nu gäller det att återgå till programmet. Och träna.

Etikettmoln

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 362 andra följare