Ditt dumma fä!

Människor är dumma djur, som inte ens kan säga muuuu och få det att låta rätt.

Föregående mening är (förutom att det är alldeles sant!) antagligen ett rätt tydligt tecken på att saker inte står helt rätt till på mitt inombord. Eller är det bara så att jag äntligen kommit till samma insikt som så många andra? Att jag lagt av mig skygglapparna och slutat ge folk fördelen av ett tvivel, för att nu uttrycka mig lika svengelskt som somliga ur den stora mängden folk som irriterar mig.

Men det står rätt illa till, det gör det.

Varje gång jag sätter mig vid datorn och läser tweets, bloggar, forum, chattar, nyheter eller vad fan som helst blir jag irriterad på att folk är så urbota korkade och inte verkar de skämmas för att visa det heller. Eller, det är förstås helt naturligt – de begriper såklart inte hur puckade de är. De kan ju omöjligt ha den mentala kapaciteten för något sådant. Annars vore de knappast lika irriterande.

Överallt finns de. Puckona. Och jag tvekar inte att vräka ur mig nedsättande omdömen om minsta lilla stackars ynkliga människospillra som råkar korsa min elektroniska väg. Jag gör det högt och tydligt, rakt ut över bordet där jag sitter i mitt trygga felfria hem, där vi elitmänniskor bor. Hos oss fattas inga fel minsann! Det är bara alla andra, de där där utanför, som är idioter. Kretiner. Ärkepuckon.

Ja, alla utom de som inte är det förstås – det finns ju en hel bunt människor som är både kloka och vettiga. Också. Men det är ju inte dem jag blir irriterad på, så dem kan vi bortse ifrån i denna drapa.

Jag ville ge konkreta exempel på sådant som retar mig men som vanligt, när jag ska sätta något på pränt, försvinner minnet. Men det handlar, bland annat, om fåniga saker som att folk förvanskar vedertagna uttryck eller konsekvent stavar fel. Särskilt när de som gör det vanligen är kompetenta språkbehandlare. Drar alla över en kant, till exempel. Eller tar självmord. Eller abort, för den delen. Språkliga idiotier. Ofta försöker jag vara överseende, men nu blir jag bara irriterad.

Sedan har vi det här med fokus på fel saker. När en grupp människor som förväntas leverera något förslösar timmar på att diskutera saker som inte ens hör till uppgiften stönar jag högt, skakar på huvudet, suckar tungt och går därifrån. Tänk vad de skulle kunna åstadkomma med lite fokus!

Eller det här med att det gäller olika regler för en själv och för andra? Du kan väl för fan inte gå omkring och förvänta dig hänsyn från andra som du själv inte visar! Ja, alltså, du kan, men då tänker du fel och är inget annat än en stor jävla egoist. Och att vara egoist är fult. Inget som befrämjar mänskligheten och heller inget som vare sig befrämjar eller motiverar din eventuella plats däri.

I mångt och mycket bottnar en stor del av min irritation i otålighet, en bristande tolerans mot slöseri med resurser, vilket i sin tur måhända kan hänföras till effekterna av stress. Inte för att jag anser mig stressad i traditionell mening, men visst ligger det något i det. Resurser är i min värld ändliga.

Framförallt tankefokus.

Jag har inte råd att slösa med fokus för det kostar mig dyrt och om jag ska fokusera på något måste det vara på något jag vet är mödan värt. Där kan det möjligen föreligga behov av att justera listan på vad som räknas som vinst och värde. Det kanske finns fler värden än de jag har på listan idag?

Jag märker mer och mer att min syn på saker och ting bottnar i… rimlighet. Det agerande som är konstruktivt och leder till utveckling, öppnande av möjligheter, är det jag förespråkar. Alltid.

Ja, när vi pratar om det logiska tänkandet alltså.

Dessvärre kan svaren bli helt andra när det gäller mig själv och vi också kopplar in det känslomässiga tänkandet. Jag är allt annat än objektiv i sådana lägen. Ibland stör det mig att känslor spelar en så stor roll i mitt liv, ibland är jag bara glad eftersom det är mänskligt. Jag vill ju inte vara en logisk robot.

Men det är helvetes svårt att veta att man hittat en rätt och riktig balans mellan förnuft och känslor. Man blir ju lätt förblindad av känslorna och tappar därmed förmåga att tänka logiskt. Jag känner mig här tämligen enkelspårig som tycker det är svårt att kombinera de båda. Lyckas andra bättre?

Jag kan oftast logiskt se att det jag känner är fel, vilket skapar inomborda konflikter. Jobbiga sådana. Det är då nästan alltid jag som drar det korta strået och hamnar i kläm. För jag är det enda jag kan dra in på. Det enda som inte är hårt och orubbligt utan mjukt och följsamt. Ger efter. Eftergiven?

Men visst kan det väl vara rätt okej och motiverat att vräka ur sig frustration så här? Ofarligt.

Se där, jag lyckades visst blanda bort korten helt och undvika det jag trodde var den uppenbara tråden, slutsatsen och kontentan av alltihopa. Tänk så begåvad jag är! Och så väl jag döljer det.

Ovärdighet

Jag vill, men förmår inte.

Det är något som håller mig tillbaka. Förmodligen något ondsint. För inte kan det väl vara en berättigad varning? ”Om du går så kommer du troligen att bli fullkomligt detroniserad”.

Detta något viskar i mitt öra att ”men vad ska du där och göra?” och ”tror du verkligen att någon skulle vilja ha dig med?”. Och jag är för svag för att låta bli att lyssna.

Tänk om det är sant?

Jag blir osäker. Och trots att jag vill, så kan jag inte.

Eller kanske jag ändå kan fast jag inte tror det?

Och så där pendlar tankarna fram och tillbaka och för varje fram-och-återrörelse skruvas ångestnivån upp. Besvikelsen över att jag inte kan låta bli, fast jag vet att det är dumt, bara ökar. Skräcken över blotta tanken på att känna mig oaccepterad paralyserar.

Jag vill, men jag kan inte.

Och det finns ingen lösning. Stångar mitt huvud blodigt och trillar sedan ihop i en liten hög.

Varför är man så ofta själv sin värsta fiende?

Och hur gör man för att känna sig… rättmätig?

En grej att blogga om

Jag skrev på Twitter om att jag ville blogga, men inte visste om vad. Att dokumentera funkar inte riktigt när det gått för lång tid mellan gångerna. Sedan sist har det hunnit hända så mycket av vilket jag redan har glömt mer än hälften. Och givetvis får jag tips och förslag från några av dem som följer mitt Twitter-flöde. Jag ställde ingen direkt fråga och väntade mig inget svar, men när det händer är det så självklart att jag nästan skrattar. Jag har visst vant mig vid att prata rakt ut i luften och inte förvänta mig någon respons alls.

Grej att blogga om… kan ju vara vad som helst, men det som poppar upp i huvudet rör sig ändå rätt mycket kring det här med julen. Som många tydligen anser är över nu, vilket jag inte riktigt håller med om. Nåväl, just det tänkte jag inte ge mig in på.

Jag har aldrig varit någon julmänniska, inte särskilt intresserad av att fira jul eller högtider. Jag har svårt för formalia, ceremonier och… förväntningar. Sammanhang med inbyggda krav. Undviker mycket gärna ståhej i de flesta former. Men den här julen har varit annorlunda. För första gången på mycket länge har jag haft någon att planera och göra saker med. Och då blev det en helt annan sak.

Semesterdagar togs ut och vi gjorde roliga sillar och gravade laxar samt tillverkade bl.a julskinka, Janssons frestelse och kålrotslåda. Det mesta var till julafton med familjen (och därmed fick vi själva knappt smaka – känns som läge för repris på det, faktiskt). Okej, jag var den minst aktiva av oss, men ändå. Riktigt mysigt hade vi det så där dagarna innan jul. Precis så som jag hade hoppats – en sorts återupplivande av minnen från det fåtal jular jag åkt upp till norr några dagar tidigare och fått förbereda tillsammans med min mor.

En sak på min ”att göra”-lista är att bli mer aktiv i köket framöver. Att på allvar gå från prat till handling. Jag är väldigt bra på att tänka, mindre bra på att göra. Det ska det bli ändring på. Det är roligt att prova saker. Det är så man lär sig. Och i förlängningen även lever.

Med den här bloggmallen syns ju även den tagline jag en gång lade in för bloggen: ”Man lever så länge man lär”. Det var mitt motto. Är det kanske inte längre, men det ligger något i orden. Jag tror att man måste utvecklas för att leva. Annars fördriver man bara tid.

Jag vill inte fördriva tid, jag vill leva.
Och utföra kulinariska experiment.
Tillsammans.

Ingen jädrans nyårskrönika

Jag har på flera ställen i bloggvärlden lovat att det på min blogg minsann inte ska skrivas någon tillbakablickande sammanställning av året som gått. Och det måste jag ju leva upp till, men för en gångs skull finner jag mig frestad. 2008 har för mig personligen varit ett händelserikt år, fullt av förändring. En del finns att läsa här på bloggen, från februari (då jag på allvar började skriva). Mycket saknas, men så blir det när man försöker att inte bli offentligt privat.

Låt oss konstatera att 2009 har potential att bli bäst hittills.

Home alone

Jag vaknade vid niotiden med en tydlig känsla av att den som sovit intill mig alldeles nyss stigit upp och gått ut i köket. Besvikelsen var påtaglig när jag upptäckte att så inte alls var fallet. Tomt var vad det var. Jag var ensam.

Gah!

Spring-fucking-jävla-känslor, my ass!!

Ber [egentligen inte] om ursäkt – behövde bara få ösa ur mig lite stress.

Det blev lite mycket idag. Mycket bra, visserligen, men mycket ändå.
Jag darrade som ett asplöv 5 minuter innan jag måste stressa vidare.

Och det är inte slut ännu.
Strax ska jag ila vidare till ytterligare en nästa grej.

Uppladdning inför Alter Bridge-konserten, alltså.

I förmiddags såg det mörkt ut, men universum fixade det också.

Skitkul ska det bli! Men det är och/eller har varit stressigt, som sagt.

Jag hann dock gå förbi kioskposten och hämta mina böcker på vägen hem.

Allt är väl! Och nu ska jag ha en superkväll.

I väntan på nästa.

Livet är binärt.

Sade jag att det regnar? Det gör det i alla fall. Givetvis.

Vårkänslor

Damn, jag har vårkänslor. Ja, eller känslor i alla fall. Det är en massa små fjärilsslynglar som fladdrar omkring i min lövskog, där träden såklart också skimrar i ljusaste grönt.

Jaja, en del av det är något slags övertrötthetseufori, men knappast allt, i så många dagar.