Idag är det på dagen 23 år sedan jag inledde mitt så kallade vuxna liv. Fredagen den 7:e juni 1985 slutade jag skolan och under helgen därefter flyttade jag med min enda resväska (halvfull med LP-skivor) hem till pojkvännen i Stockholm och fick då en ny familj, nämligen hans. Mamma, pappa, lillebror och lillasyster. Och så vi. Efter några månader hade vi hittat egen lägenhet och flyttade hemifrån och ihop på riktigt. Det var lättare förr.

Och apropå lägenhet gör jag här en paus för meddelande från sponsorerna… äh, något helt annat i alla fall: kan du hjälpa till med att jaga upp någon liten (eller större) bostad åt nef och drf? Utdrag ur det länkade nef-inlägget:

Det är fanimig kris nu – så om någon har minsta lilla lya, må så vara en liten etta där inget annat än en dubbelsäng för oss båda får plats – så skulle det uppskattas om det hojtades till. Oavsett om denna lya endast finns tillgängligt i ett par månader alltså (även om minst 6 månader skulle vara önskvärt), och den bör då alltså vara belägen i Uppsala eller i Stockholm med närområden. Pendlingsavstånd till Stockholm är det viktigaste. Och att boendet inte innebär att man bor i ett råttbo då alltså.

Jag håller tummarna för att de får tag i något. Snart som fan.

Nåväl. Åter till historien som började berätta sig…

Jag fick skjuts till flygplatsen av dåvarande bästa väninnans föräldrar, som också skulle söderöver. Det var en stark upplevelse, att stå där på flygplatsen med hela sitt pick och pack. Att vara på väg ut i världen. Stå precis på kanten, sekunderna innan man kastar sig ut… jag minns att jag var närmast skräckslagen och det var så stort. Jag hade inte långt till tårarna. Tufft var det och jag tänker idag på att mina föräldrar inte följde med och vinkade av mig. Var jag då redan borta för dem? Eller vågade de inte lita på att kunna hålla sina känslor i styr? Det måste ju ha varit stort för dem också, tänker jag mig.

På måndagen den 10:e började jag min anställning som kretskortskonstruktör (PCB designer) på ett stort svenskt telecom-företag. Och sedan rullade det på och det mesta gav sig av sig självt, utan så värst mycket strategi eller planering från min sida. Jag har hittills aldrig varit arbetslös och aktivt bara bytt jobb en gång (men min yrkesmässiga värld har förändrats). Idag är jag anställd på ett större amerikanskt is/it-företag och jobbar som… tja, vad ska man säga? It-specialist, eller för vara mer specifik: applikationsutvecklare.

Om ytterligare 23 år är jag förmodligen pensionär. Eller kanske död.

Grattis och bra jobbat, Mia*!