2 | Mia*
9 juni, 2008 vid 22:11

@Jerry: Vet du, du måste inte hålla med mig. :) Än så länge lever vi i en demokrati där man får tycka och tänka som man vill, så passa på innan det är för sent!

Jag tror inte för ett ögonblick att samhället kommer åt vare sig grov brottslighet eller terrorism genom en allmän avlyssning av den kabelburna trafiken (vilket är vad det handlar om här) – de som eventuellt har ont uppsåt annonserar liksom inte sina avsikter öppet via t.ex e-post. Så det argumentet håller inte för mig. Inte alls. Det enda som då blir kvar är att vår personliga integritet kränks och att det kostar oss skattebetalare massor av pengar för något som i bästa fall inte är till skada, i sämsta fall kan missbrukas å det grövsta. Valet är därmed lätt för mig – tvärnej till FRA-förslaget.

Och vad gäller Sverige finns för fasen inte ens en verklig hotbild. Det handlar om en tämligen omotiverad skräck, vilket är vad jag ser som det största hotet – skräcken i sig är det som är farligt, det som knäcker oss. Joshua_Tree är enligt min mening inne på precis rätt spår när han säger: Terrorismen har redan vunnit, för när vi begränsar vår frihet i rädsla för terrorister så går vi deras ärenden.

Och det är väl där vi skiljer oss – du tror och jag tror inte, att det finns konkreta hot och att dessa kan avvärjas med hjälp av allmän avlyssning. Right?

Sedan varken tror eller hävdar jag att den privata kommunikationen inte ska kunna avlyssnas – det handlar om att inte tillåta att staten kopierar och analyserar din och min privata kommunikation. Stor skillnad. För mig känns det som om du blandar ihop att kunna respektive att få… läs gärna vad Rick Falkvinge skriver i just det ämnet.

Vad andra än staten gör spelar faktiskt inte så stor roll, för (vilket steelneck vänligen påminde mig om i kommentarsväxlingen jag länkade till i inlägget) det är den egna staten som kan skada mig mest – inte enskilda, företag eller andra stater. Så det är just mot staten jag behöver skydd, med andra ord.

18 | Mia*
10 juni, 2008 vid 21:34

@momenttwentytwo: Jo, det är klart vi håller med – det är ju därför vi klargör att vi är emot förslaget. Eller jag ska väl inte tala för andra: det är därför jag skriver om det.

Det är rätt jobbigt att läsa lagtexter… just för alla j-a undantag. Man tror att man förstått vad något handlar om men så kommer undantagen och plötsligt vet man knappt ut eller in. Det kanske är lättare för dig än för mig som inte har skolning på akademisk nivå eller inom juridik eller författnings-tjosan eller liknande.

Precis – det andas omvänd bevisbörda, att du är förmodat skyldig tills motsatsen bevisats. Avlyssningen i sig signalerar rätt tydligt att vi är misstänkta så länge vi inte rentvåtts. Så får det inte vara.

Filmkameror, ja. Idag finns det (tror jag) rätt många sådana både här och där och jag för min del är glad över att jag inte har koll på omfattningen, för annars skulle jag nog mest sitta hemma i ett mörkt rum med foliehatt på huvudet. ;)

20 | Mia*
10 juni, 2008 vid 22:03

@Örjan: Strö på, du – det är intressant att höra andras tankar och jag är väldigt glad över att folk faktiskt kommenterar mina inlägg. Kanske finns jag faktiskt till.

1. Jag tror att svenska folket allmänt är rätt… jag vill inte säga naivt, men låt oss kalla det en smula godtroget. Vi har [haft] det för bra för att vara misstänksamma. Ur syn, ur sinn, som man säger – om det inte pratas om det så finns det inte heller (låter lite som media om FRA-förslaget…).

2. Och eftersom det är så görligt är det än mer viktigt att vi inte tillåter det.

Var det där en invändning? Nåväl, jag gör ett försök att ge min syn på det hela.

Privat borde korrespondensen betraktas så länge parterna inte kommit överens om annat. Handlar det om kommunikation mellan dig och mig och bara en av oss är i livet står det den andra fritt att offentliggöra innehållet. Och om båda är döda pratar vi allmängods – då finns inte längre någon privat person att skydda. Ungefär så tänker jag.

Jag blir häpen och bestört när någon publicerar mailsvar de fått av någon annan – det känns för mig som ett rätt grovt övertramp vad gäller integriteten. Spontant känns det självklart att det du och jag diskuterar privat stannar mellan oss – om inget annat överenskommits. Men det finns en gränsdragning som har att göra med utpekning och identifikation.

Om du inte talar om att det är jag som skrivit det du lämnar ut eller publicerar, är det då ändå ett övertramp? Jag menar, vari ligger det faktiska problemet?

Jag är medveten om att det knappast är så lätt och okomplicerat som jag gjorde det och att det finns många situationer och förhållanden jag inte alls beaktat i min spontana analys, så jag ser fram emot att få mitt synfält breddat. Säg emot eller håll med – vilket som duger gott för mig, för vilket som är garanterat lärorikt.