Nej, jag ska inte skriva om det gamla lulebandet som hette som detta inlägg, även om en del tankar går till staden och tiden då bandet var aktuellt. Alltså, jag har etablerat kontakt med den långe mannen, som är en vän från tonårstiden och vi träffade på puben uppe i norr i julas. Därav går tankarna till både där och då.

Det jag menar är bara att tid känns som en bristvara, och jag vet att det bara är som det känns. Eftersom jag lider av sömnbrist tar saker längre tid än de borde (gäller också tankeverksamheten) och då tar tiden slut innan aktiviteterna gör det.

Lösningen är enkel: Mia behöver gå och lägga sig i tid om kvällarna.

Och det är svårare än man tror eftersom det finns så mycket annat som vill göras. Läsa och skriva på nätet, vare sig det handlar om blogg eller elpost (som är ett roligt ord jag normalt inte använder). Handla, förbereda och laga mat. Äta tar också tid, i och för sig, även om jag oftast kan göra det vid datorn. Kombinera nytta med nöje, alltså. Gå ut och samla ihop steg för att inte ännu en vecka behöva bli besviken över ett stegsnitt långt under målet. Nu verkade det ju i alla fall i morse som om vikten minskat ytterligare något, men det gäller att hålla igen och att inte falla för frestelser som kommer i min väg. I stort sett sköter jag kosten bra, men det blir fortfarande lite småätande ibland och det är sådant jag inte kan tillåta mig så länge jag vill fortsätta gå ned i vikt. Och det vill jag ju verkligen.