Jag blev förvånad över de två [första] kommentarerna som kom in till gårdagens inlägg, Så duktig är jag inte, för de verkade båda vara inne på samma linje – att jag är för hård mot mig själv och borde bli mer tillåtande. Även om jag inte håller med om tolkningen gladde mig kommentarerna för att de visar på en värmande omtanke. Så stort tack, vajlet och MsGarbo, för att ni bryr er om och vill mig väl! Att jag skriver det jag kommer att skriva (som jag inte ens vet vad det är ännu) har ingen komponent av ogillande av eller protest mot era kommentarer utan det är bara mina reflektioner. Spin off, ni vet. Hjärnan snurrar vidare ett par varv.

Det är intressant att inlägget verkar förmedla något så helt annat än vad jag tyckte jag skrev – två liknande reaktioner säger mig att det förmodligen är min bild som är lite skev. Kanske kommer jag att uppfatta innehållet annorlunda när jag läser det vid något framtida tillfälle, men i nuläget ser jag ännu bara min egen bild av vad det handlar om. Och det handlar inte om mig, inte egentligen. Och inte på något personligt plan. Det jag gjort är att jag valt en utgångspunkt att skriva från och då också att göra en tolkning av en befintlig situation. Erbjuda en annan bild.

Inlägget handlar inte om att det är synd om mig eller att jag har det tufft (för ingetdera är ju sant) utan om att ge lite motvikt åt en missuppfattning om att jag skulle vara så jäkla duktig, ja i det närmaste perfekt. Det är jag verkligen inte och den som eventuellt tror det både bedrar sig själv och begränsar mina möjligheter.

För det man tror har en tendens att också färga det man ser eller uppfattar – tror du att jag perfekt så krävs det en riktigt rejäl smocka från mig för att slå hål på tron, vilket antagligen kommer att få dig att ta avstånd från mig eftersom jag då kommer att ha gjort dig enormt besviken genom att inte leva upp till din skenbild av mig. Och det är inget jag kan styra eftersom det hela utspelar sig i ditt huvud.

Det är orättvist! Mot mig för att du dömer mig i praktiken ohörd (eftersom du inte ser/hör mig), i båda fallen. Och mot dig själv för att du lever i en förljugen bild av en värld och för att du dessutom går miste om en massa verklig Mia-människa.

Jaha, det gick fort att glida över på ett något annat ämne. Det jag började med var inlägget som förmedlade något annat än jag tänkt, och vad jag tänkte skriva om var att man nog inte bör ta det jag skriver på hundra procent blodigt allvar eftersom det alltid handlar om bara en aspekt av vad det nu är jag skriver om.

För att kunna skriva måste jag ju välja en vinkel och sedan hålla mig någorlunda till den, annars blir ni som läsare bara förvirrade: “Jamen, vad är det du tycker egentligen? Sluta vela! Jösses, människa, bestäm dig för var du står någonstans!!”.

Jag hoppas att jag kommer att skriva fler inlägg i liknande (för valfri innebörd av “liknande”) stil framöver – för att illustrera alternativa sätt att tänka och tolka ur annan synvinkel. Förutom att jag gärna delar med mig av möjliga synsätt tror jag att det också är bra för mig att vrida tankarna ytterligare något varv – det är rätt ofta jag inte hinner betrakta saker ur nog många synvinklar för att landa i en åsikt. Jag vill gärna laga till och provsmaka olika versioner av en och samma maträtt.

Vad som egentligen är mest sant och rättvisande har och kommer jag nog alltid att ha svårt att säga, för allt kommer ju inifrån mig själv och på så sätt är ju allt precis lika sant, även om det visar mig ståendes på diametralt motsatta sidor om någon godtycklig skiljelinje. Allt beskriver ju i någon mån mig och mina tankegångar.

Men det är ju inte alls enkelt – det är aldrig den Slutgiltiga Sanningen. För varje gång jag skriver väljer jag ett perspektiv, en tolkning, en bild att förmedla, men det finns oftast också flera andra alternativ som just den gången får stå tillbaka.

Kanske borde jag helt enkelt skriva ur flera synvinklar på en och samma gång? Alltså, inte i samma inlägg utan i separata. Här minns jag Paris i Gilmore Girls, som skrivit en artikel för och en emot och sedan inte kunde bestämma sig för vilken hon skulle lämna in för publicering – hon hade ju rätt i båda artiklarna!