Från Gullmarsplan och hem är det ungefär 4 500 steg och 45 minuter, kunde jag konstatera efter att kollegan släppt av mig och en annan kollega vid tunnelbanan. I promenaden tog jag en kvarts paus på Bolagret för att köpa min lampa (se bilden här intill) – jag tyckte jag gjort mig förtjänt av den.

Ute var det väldigt soligt och varmt – det var mer än en gång jag önskade att jag haft på mig något lättare än jeans.

Jag tycker att folk tittar mer på mig nu än förut, men ska inte spekulera kring tänkbara anledningar just nu – bara noterar det för framtida referens, eller något. Och ja, det här var innan jag skaffade mig en kartong lampa att bära omkring på – sådant vet jag ju att folk tittar extra nyfiket på.

Upplevelsen, i kombination med vad en av kursdeltagarna sade igår, fick mig att fundera lite över min fysiska självbild. Den bild jag inom mig har av min egen kropp, alltså. Känslan jag bär inom mig motsvarar inte vad som syns på utsidan, noterade jag när jag oväntat konfronterades med en spegel (vilket nog är nästa sak att skaffa till lägenheten – man måste ju kunna kolla hur man ser ut innan man går ut genom dörren!). Okej, jag vet ju att jag ännu är rund, men jag känner mig inte sådan (rätt naturligt med tanke på vad jag släpade på för tre månader sedan) så det blir en smärre chock att se det. Alltså, inte någon nedslående chock, utan mer en överraskning utan några direkta känsloreaktioner alls. Jag undrar hur den bilden kommer att ändras med tiden, men jag måste väl ändå vänja mig vid ett lättare jag och därmed revidera min tankebild av mig själv.

3 000 steg kvar att gå, trots att varken morgonen eller lunchen gav några.